På måndagen höll utrikesminister Margot Wallström ett utrikespolitiskt linjetal vid Utrikespolitiska institutet. Talet finns i sin helhet här. Vår redaktör Anders Mellbourn rapporterar om ett anförande i moll – om det säkerhetspolitiska dilemma som uppstått av den ökade spänningen i närområdet samtidigt som bredare hot från klimatförändringar, cybersårbarhet och pandemier blir allt tydligare.
Den feministiska utrikespolitiken kom sent i utrikesministerns linjetal på Utrikespolitiska institutet på måndagseftermiddagen. Och ordet konfliktförebyggande nämndes aldrig som begrepp.
Ändå blev nog de som hoppats på alternativa säkerhetspolitiska perspektiv i utrikeministerns tal inte helt besvikna. Palmenostalgiker kunde till och med få höra den klassiska 1970-talsformuleringen om att utrikespolitiken är den första försvarslinjen i säkerhetspolitiken.
Argumentationen för den feministiska utrikespolitiken, när den till slut kom, var övertygande. Margot Wallström påpekade att kvinnors rättigheter och kvinnors deltagande i freds- och samhällsbyggnadsprocesser är en viktig förutsättning för en hållbar säkerhet. Hon visade skrämmande tydligt, också med nya exempel från ISIS framfart att sexuellt våld både är ett vapen, en strategi och en inkomstkälla i krig.
Konfliktförebyggande som verksamhet om än inte som begrepp var ett viktigt inslag i avsnittet om Ukraina och hotet från rysk aggression. Margot Wallström konstaterade att politiska och ekonomiska medel mer än militära är viktigast för att sätta stopp för ryska strävanden både i de baltiska staterna och Ukraina.
-Vi måste hjälpa Ukraina att lyckas, slog utrikesministern fast.
I grunden var Margot Wallströms första linjetal som utrikesminister ett anförande i moll. Stramt och kärvt i tonen talade hon först om EU, sedan om Sveriges och EU:s grannområde och sedan några globala perspektiv. Självkritiskt inledde den tidigare EU-kommissionären med att jämföra EU:s optimistiska slagord från hennes tid som kommissionär för bara tio år sedan med dagens ifrågasättande av både EU-samarbetet och dess medlemsländer och skapa välstånd och utveckling.
Samtidigt höll hon bestämt fast vid EU som en ny grundförutsättning för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hon ville fastslå att det inte fanns någon motsättning, snarare tvärtom, mellan EU- förankring och FN-engagemang. I redovisningen av det påbörjade arbetet med en nationell säkerhetsstrategi underströk hon att EU:s strategi här ska utgöra den yttre ramen.
För utvecklingen i närområdet uttryckte Margot Wallström ”djup oro” och talade om en ”farlig situation”. Rysslands aggression mot Ukraina är det allvarligaste som hänt i säkerhetspolitiken sedan det kalla krigets slut:
-Grundreglerna för den europeiska säkerhetsordningen måste gälla även för Moskva. Geopolitikens gengångare hör inte hemma här.
I avslutningen av sitt framträdande var utrikesministern mycket uppriktig om det dilemma svensk säkerhetspolitik befinner sig i: Hoten och konflikterna i närområdet har ökat samtidigt som bredare hot från klimatförändringar, cybersårbarhet och pandemier blir allt tydligare.
Då hade hon i frågestunden fått en svår, men nog helt central fråga om frusna konflikter av Thomas Hammarberg.
-Vi har inga riktiga mekanismer för att ta itu med dem, svarade Margot Wallström ärligt. Som det har blivit får också de frusna konflikterna stå tillbaka för de akuta som kräver omedelbar handling.
Men frågan är förstås om inte skapandet av nya frusna konflikter är vad de akuta hoten och aggressionen från Ryssland handlar om. Vladimir Putin har knappast vare sig lust eller förmåga att erövra Ukrainas territorium och behöva få ansvar för dess ekonomiska kris. Men med ”den sjätte generationens krigföring” kan Ryssland skapa och vidmakthålla ännu en olöst frusen konflikt i Europa som EU och dess medlemsstater får ta ansvar för och som är värre och allvarligare än de vi fortfarande har på Balkan och kring den tidigare Sovjetunionens södra gränser.
Det gör uppgiften att ”hjälpa Ukraina lyckas” både svårare och nödvändigare.
Anders Mellbourn
Journalist och docent i statsvetenskap.
Går inte att göra något annat än instämma i utrikesministerns dystra beskrivning. Men desto viktigare att hålla fast vid kursen om att det är mer dialog och politiska insatser som
Behövs – inte falla för tron på militär upprustning som lösning.
När Putin/Kreml/Ryssland aktivt använder militär upprustning och militär makt för att befästa och utveckla dels sin inrikespolitiska position och dels sina geopolitiska “intressen” – viz Georgien, Ukraina – är det ett ovedersägligt bevis för att militär makt ger resultat. På vilket sätt kan en “mänsklig säkerhet” vara en lösning på det?
Fundera gärna över vilket försvarskoncept som fungerar bäst mot sådan naken aggression: helt oprövad och hypotetisk “mänsklig säkerhet” eller evidensbaserat effektivt kollektivt militärt försvar?