Kära läsare! Vi på Mänsklig Säkerhet vill ta tillfället i akt och önska er en glad midsommar och en riktigt härlig sommar. I nätmagasinets anda görs detta med en samling lästips från vår redaktion. Trevlig läsning!
***
Anders Mellbourn:
I sommar läser jag Eyvind Johnsons Krilon, tre pocketvolymer på mer än 1000 tättskrivna sidor. Jag har försökt förr men stötts bort av den omständliga inledningen trots att den utspelas i mina Västerortstrakter i Stockholm. Men efter alltfler rekommendationer från kloka vänner och bekanta har jag tagit sats igen. Och det fungerar, ibland till och med som bladvändare.
Berättelsen om några både alldagliga och märkliga herrar under de första krigsåren på 1940-talet är både idéroman, politisk allegori, dråplig satir, drömfantasi, konkret dokumentation av krigstidens illgärningar, humanistiskt manifest och inkännande människoskildring. Eyvind Johnsons Nobelpris på 1970-talet blev omstritt men känns fullt begripligt vid läsningen.
Gerd Johnsson-Latham:
Jag har just läst en unik, labyrintisk och omvälvande roman; triptyken ”Den storas skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen” av Agota Kristof. Kristof är född i Ungern men levde som flykting i exil hela sitt liv. Boken kretsar helt kring vad övergrepp, våld och flykt gör med människor. Hur skrivandet och berättelser blir räddningen som gör att människor kan uthärda grymhet, ensamhet och kärlekslöshet men också göra människor grymma och kärlekslösa. Kristof visar upp ett begränsat antal pusselbitar i liv som kan struktureras olika och ge människor alternativa livsöden, olika förklaringar till vad som hänt och där gränserna mellan det vi kallar verklighet och drömmar suddas ut. Där längtan efter en tvillingsjäl kan vara ett sätt att bryta ensamheten, men också ett hot och en källa till svartsjuka.
Jag vill även rekommendera två viktiga böcker om planetära gränser och klimat. ”Vad händer med vår planet” av Toni Juniper är rikt illustrerad med diagram och naturvetenskapliga, demografiska och ekonomiska grundfakta. Boken ger siffror på hur vår accelererande konsumtion påverkar hav, skogar, mark och allt levande och hur korruption och ojämlik fördelning driver på ohållbar utveckling. Boken visar också hur det går att vända utvecklingen. I boken ”Guld och gröna skogar” av Sasja Beslik och Karim Sayyad ges tips om hur var och en av oss som har sparkapital kan gå till banken i sommar och placera sina pengar så att de går till investeringar och verksamhet som är smart både för klimatet, individer och kommande generationer.
Lotta Schüllerqvist:
Fotografiska museets utställning ”Memoria” av den amerikansk-kanadensiske fotografen James Nachtwey visas nu i Stockholm.Nachtwey brukar betecknas som världens ledande krigsfotograf, men hans bilder har ett starkt fredsbudskap – de visar de förödande verkningarna av krig och katastrofer.
Utställningen innehåller ett stort antal bilder från Nachtweys fyrtioåriga karriär som fotograf – från Balkankriget, El Salvador, Afghanistan, Irak, Västbanken, Gaza, Sudan och 11 september i New York för att nämna några. James Nachtweys bilder visar med överväldigande kraft vad som händer med människorna när de drabbas av våld och katastrofer. Deras maktlöshet, sorg och fasa har fångats med stor skärpa, men här finns också ögonblick av kärlek och medkänsla.
Sammantaget är ”Memoria” en oförglömlig skildring av människors utsatthet runtom i världen, ett unikt nutidsdokument som ingen bör missa. Utställningen pågår till 15 september.
Jöran Hök:
Inte minst nu efter EU-valet finns det all anledning att ställa den grundläggande frågan: ”men vad vi vill vi egentligen med unionen”. Per Wirténs ”Är vi framme snart” gör just det. Det är en personlig och engagerad betraktelse som varmt rekommenderas – och varför inte i sommar? Boken är i stora delar skriven som en reseberättelse där författaren beskriver Europa som tågluffare – från den fattiga landsbygden i Bulgarien till finansdistriktens London. Wirténs bok har underrubriken ”drömmen om Europas förenta stater” och är en insiktsfull betraktelse om unionens tillblivelse och framtid, inte minst ur perspektiv av medborgarnas säkerhet.
Vendela Rupp:
I sommar läser jag om ”Berlin Noir” av Philip Kerr, en kriminalthriller i tre delar som skildrar Berlin under åren 1936, 1938 och 1947 genom privatdetektiven Bernhard Günthers ögon. Den mörka men lärorika boken tillhör genren historisk skönlitteratur som målar en både saklig och förvånad bild av hur Günthers Berlin förändras. Kan även läsas som tre separata böcker: the March violets, the Pale Criminal & a German Requiem.
Emma Henriksson:
Snackisen Learning to Die in the Anthropocene av Roy Scranton är spännande läsning som blandar biografi, filosofi och fakta i ett unikt perspektiv på klimathotet. Författaren är den amerikanske soldaten och doktoranden Roy Scranton som skriver om vad vi behöver göra för att överleva den värld vi skapat åt oss själva. Fokuset hamnar därför inte på tekniska lösningar, klimatsmart konsumtion eller koldioxidhandelsavtal, istället diskuterar han hur människan som civilisation måste lära sig att dö. Det till synes radikala påståendet har väckt mycket diskussion där existentiella frågor får stå i fokus – finns det hopp? ”The biggest problem we face is a philosophical one: understanding that this civilization is already dead.”
Petter Danckwardt:
Martin Hägglunds This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom. Tesen i boken är enkel: Om Gud är död betyder vår tid allt. Hägglund tar avstamp i krävande läsningar av Augustinus, Kierkegaard, C.S. Lewis, Hegel, Marx och Martin Luther King Jr och klargör att vi måste ta vår ändlighet – dvs. det faktum att vi förr eller senare kommer dö – på större allvar. Gör vi detta ökar våra chanser att uppnå personlig och politisk förändring.
Hägglund vill få oss att fästa vår blick och våra ideal på detta liv, något som han kallar för “att leva vidare” (living on) i konstrast mot att leva för evigt. Det finns alltid en risk att vi ödslar bort vår tid och att allt vi värdesätter kan gå förlorat. Men det är just detta som gör det som Hägglund kallar för sekulär tro så meningsfull. Om vi fäster blicken vid vår ändlighet är vi mindre benägna att slå oss till ro och acceptera vår livssituation och vänta på en förändring som kanske aldrig kommer. Vi kommer då på större allvar fråga oss själva och varandra – och den politiska ordning som omger våra liv – vad vi ska göra med den tid som återstår.
Få kommer att förhålla sig neutrala eller oberörda inför det Hägglund skriver. Det finns en sårbarhet som på något sätt ökar tilltron till hans projekt. Och det känns rätt: eftersom tid är allt vi har så måste vi mäta tidens betydelse genom vår frihet och vår förmåga att ifrågasätta och förändra vår livssituation här och nu. Inget annat duger. Detta är en idé som jag har svårt att släppa efter att ha läst This Life. Det är därför dags att ge Hägglunds författarskap den uppmärksamhet det förtjänar, en uppmärksamhet som i Sverige, till skillnad från i USA, varit obegripligt liten.
Trevlig sommar från oss alla, till er alla!
Redaktionen
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Lämna ett svar