REFLEKTION MeToo visade på utbredda trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor; Många kvinnor fick nog hösten 2017 och berättade om det. Detta fick en enorm uppmärksamhet. Men nu, två år senare, verkar innehållet i uppropen närmast glömt, nu handlar det mest om några få anklagade män som framställs som offer. Gäller bara en begränsad mänsklig säkerhet för kvinnor, även i ett debattklimat med starkt fokus på trygghet och rättssäkerhet?
Elefanten i rummet fortsatt osynlig
En gigantisk elefant står ute i det offentliga rummet som få har låtsas se. Den som MeToo-rörelsen började syna.
Men själva MeToo-uppropen diskuteras inte längre. Istället råder ett slags backlash där det är synd om männen som kanske är förövare. Som kanske har fått sina liv förstörda.
Självklart ska ingen oskyldig behöva få det.
Men offren då? De (oskyldiga) som ganska säkert fått en börda som de måste bära resten av livet?
Det är som om själva berättelserna i uppropen har begravts. Istället är det männen som har fått överta ordet och som diskuteras och som det är mest synd om. De som fått sina namn offentliggjorda i tidningar eller på sociala media.
Det är självklart viktigt att föra debatt om var gränserna går. Viktigt att diskutera gränser för yttrandefriheten, viktigt att oskyldiga inte döms för brott som de inte har begått. Ingen ifrågasätter väl det.
Men de otaliga berättelserna från MeToo-uppropen har försvunnit ur offentligheten. Någon gång då och då refereras det till dem och till hösten 2017. Därutöver: inte mycket. Ändå handlar det om upprop från minst 70 olika yrkesbranscher i Sverige om hur vanligt det är med sexuella trakasserier och sexuellt våld på arbetsplatser och ute i samhället.
Männen står i fokus – trots att över 70 000 kvinnor undertecknat uppropen
”En förmiddag på jobbet inom industrin blev jag överfallen, misshandlad och utsatt för ett grovt våldtäktsförsök. De två förövarna förklarade att tjejer inte hörde hemma där. Min arbetsgivares företagsvård tyckte att jag skulle klä mig mindre utmanande. Jag hade varsel-kläder, skyddskor och hjälm.” #teknisktfel (teknikbranschen)
”Det blev en sport bland vissa män att hetsa varandra om vem som kunde ta på mina bröst eller rumpa. #timeout (kvinnor inom idrotten)
”Stod i hissen. Hade mängder av elevböcker med mig. Min manliga och nästan helt främmande kollega tryckte upp mig mot väggen och höll fast mig medan han gned sig mot mig. En hissfärd på tjugo sekunder och jag sa ingenting. Varken då eller efteråt.”#ickegodkänt (lärare)
För att visa på bredden i alla dessa upprop skrev exempelvis 5 965 jurister under #medvilkenrätt, 10 400 läkare skrev under #utantystnadspliktoch 3 853 lärare #ickegodkänt. (Expressen 2017-06-12, DN och SVT-Nyheter i mars 2018, Wikipedia).
Men trots det uppvaknande och den ökande medvetenhet som MeToo-rörelsen ändå har fört med sig visar BRÅ:s siffror på ett ökande antal (anmälda) sexualbrott, det vill säga allt från mycket allvarliga brott som våldtäkt till kränkande eller hotfulla sexuella kommentarer. Stora mörkertal finns fortfarande över hela spektrat (BRÅ 2019-06-05). Detta bedöms bero på att lagar nyligen har skärpts i Sverige och på att det nu, inte minst efter MeToo, trots allt finns en större benägenhet att anmäla just sådana brott. Det är bra i så fall.
Det verkar finnas en samhällelig acceptans för olika slag av sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor
För oss kvinnor har det sällan funnits någonstans att gå med våra berättelser. Att berätta har varit ganska lönlöst. Få brydde sig om att lyssna. Och vi kom knappt på tanken. Det är en av anledningarna till att mörkertalen är så stora.
Få anmäler när unga killar och inte så få gubbar visar oss snoppen, trakasserar en del av oss i tunnelbanan eller på våra arbetsplatser, förföljer oss med tillmälen på gator och skolgårdar och vägrar att ge sig av hur vi än försöker skaka av oss dem. Oftast är det de unga kvinnorna som råkar illa ut. Att lära sig att blixtsnabbt bedöma omgivningarna och karaktären på gator och torg har varit ett nödvändigt och normalt beteende, som fortfarande är viktigt att ha. Råkar vi ändå ut för något har det ofta ansetts vara vårt ansvar – vi var för snygga, hade för kort kjol eller kanske var vi berusade. Bakom detta står inte bara män med makt utan också en del (medberoende) kvinnor. Acceptansen av sexuellt ofredande och sexuellt våld mot kvinnor har visserligen luckrats upp på senare år med en ny medvetenhet och nya lagar, men har ändå tyvärr bitit sig fast. Och fortfarande låter vi själva den stora omfattningenav sexuellt våld och påhopp, verbala eller fysiska, flyga under radarn.
En sorts ”glömska” eller förminskning som upprepar sig?
De kända männen som åtalats präglar debatten
Med anknytning till MeToo-rörelsen har ett fåtal män åtalats för sexualbrott. Det rör sig bland annat om kända män som av det skälet blivit omskrivna. Också ett litet antal kvinnor har åtalats för förtal. Samtidigt har som sagt antalet anmälda sexualbrott ökat i Sverige medan antalet brott som går till domstol sjunker. Luckor finns i det rättsvårdande systemet som också de kan betraktas som en sorts ”glömska”. Resurserna som behövs för att ta itu med sexualbrotten saknas, och det gäller både trakasserier och våldtäkter. Till exempel är det endast omkring fem av hundra våldtäkter som under senare år resulterat i fällande dom enligt BRÅ (rapport 2019:19). För att fler ska kunna lagföras måste kompetensen höjas inom polisen så att förövare som våldfört sig på kvinnor ska fångas upp och för att våra lagar verkligen ska bli tillämpade.
Skärpt lagstiftning måste följas upp av kompetens och ökade resurser i varje del till kedjan av de rättsvårdande myndigheterna: polis, utredare och domstolar, bland annat för att själva utredningarna ska få högre kvalité. Det har också en opinionsbildande och en förebyggande effekt.
Det är ju också så att förtroendet för polis och rättsvårdande myndigheter skadas illa av denna rättslöshet, precis som när gängkriminalitet och så kallade mängdbrott inte klaras upp.
Det är för övrigt märkligt att mäns våld mot kvinnor inte uppmärksammas mer i en samhällsdebatt där just människors trygghet och säkerhet står i fokus – men där problemen som ju rör hela samhället ofta framställs som om de primärt orsakats av män(niskor) i utsatta områden. Inte heller hänger det samman med den ökade invandringen 2015, vilket visas i en rapport från BRÅ (2019:5) men vilket några ändå velat hävda.
Kanske går det ändå – sakta – framåt
Ett ljus som blänker till i den skymning som tillåtits falla över MeToo-uppropen är domarna som nu avkunnats enligt den nya Samtyckeslagen, om så kallad oaktsam våldtäkt. Ett annat är regeringens satsningar på tjej-och kvinnojourer och mot hedersförtryck som aviserats i dagarna.
Men tydligen måste vi hela tiden påminna och stå på oss eftersom sexuella trakasserier och sexuellt våld så lätt förminskas och faller i glömska. Till viss del ingår den sortens ”glömska” antagligen i den kvinnofientliga backlash som pågår både här och ute i världen. Av den anledningen är vi många som vill påminna och vi gör det om och om igen. Bland annat har en Bred Feministisk Plattform bildats över de så kallade blockgränserna, där en lång rad kvinnoorganisationer och politiska kvinnoförbund ingår. Plus många, många andra som påpekar och påminner om detta.
När får vi se detta mönster verkligen brytas?
Mänsklig säkerhet? Ja, helst för mer än halva jordens befolkning.
Eva Nauckhoff
Eva Nauckhoff har arbetat på UD, Sida och i många år med frågor om kvinnors rättigheter, nu senast aktiv inom Bred Feministisk Plattform.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Hej Eva
Tack för en välskriven och angelägen artikel.