REFLEKTION Den palestinska psykiatern dr Samah Jabr har mött många palestinska barn och ungdomar som gripits av israelisk militär och suttit i israeliskt fängelse. Hon har funnit att många av dem har tappat tron på föräldrarnas förmåga att skydda familjen och värna sina barns framtidstro.
”Vem skyddar det arabiska barnet? Pappan? Den stackars pappan kan inte ens skydda sig själv. Så barnen har tappat allt hopp om föräldrarna, och om fred.” Så säger en palestinsk pappa i östra Jerusalem i mitten av oktober, 2015. Frustrerad och förtvivlad har han just avgått som ordförande i den lokala föräldraföreningen. Han intervjuas några veckor in i det som omväxlande har kallats den tredje intifadan, knivintifadan eller ensamvarg-intifadan.
De många benämningarna är ett uttryck för bristen på samsyn kring orsakerna till en ny fas i den israelisk-palestinska konflikten. Sedan dess har omkring 40 israeliska soldater, poliser och civila dödats när de attackerats av enskilda unga palestinier, ibland av barn och i de flesta fallen i Jerusalem. Under samma period har omkring 250 palestinier dödats i samband med verkliga eller påstådda attacker, oftast utförda med kniv. Några har skjutits efter att ha dödat eller skadat en israel, men i många fall har palestinier fallit offer för en israelisk soldat som misstänkte onda avsikter eller av inget uppenbart skäl alls. Några har dödats under omständigheter som ledde FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter att tala om misstänkta fall av utomrättsliga avrättningar, en oro som i riksdagen upprepades av den svenska utrikesministern där hon uppmanade till en översyn av misstänkta fall av övervåld från de israeliska myndigheterna. Bara under 2015 skadades 15 477 palestinier av israelisk polis eller militär.
Ett sådant fall var när en 16-årig flicka i skoluniform försökte knivhugga en äldre man (som visade sig vara palestinier) med en sax i centrala Jerusalem, där hon först skottskadades och sedan dödades när hon låg sårad på trottoaren.
Varför begår unga palestinier dessa dåd när de sannolikt leder till döden? Varför känner en palestinsk pappa att han inte har någon makt att uppfostra och skydda sina egna barn, och inte ens sig själv?
För att förstå detta måste vi både se till den kontext palestinska ungdomar lever i under ockupation, särskilt i Jerusalem, och till den psykologiska effekt kontexten har på dem.
Den palestinska psykiatern dr Samah Jabr har träffat många unga palestinier som patienter, och skrivit omfattande om den påverkan den israeliska ockupationen har på dem och vad som motiverar deras till synes desperata handlingar. Men vad hon finner är varken desperation eller suicidala tendenser. Många av ungdomarna är ambitiösa och strävar efter att prestera och nå framgång. De ser sig som ”kapabla, osjälviska och skyddar det palestinska folket – och är villiga att utstå extrema uppoffringar för att förverkliga sina mål”. För dem innebär den israeliska ockupationen en situation där alla outtalade regler och normer som socialiserar barnen i familjen och håller den samman har ställts på ända. De lever ett liv där inget är säkert och vad som helst kan hända.
Deras känsla av brist på säkerhet beror delvis på risken att bli arresterad. Enligt PLO har omkring 800 000 palestinska män och pojkar – 40 procent av den nuvarande befolkningen – varit fängslade vid något tillfälle under livet sedan 1967, många i administrativt förvar utan rättegång. 70 procent av de palestinska familjerna uppskattas ha åtminstone en medlem som har suttit i fängelse.
Under 2016 antog det israeliska parlamentet en lag som tillåter ett maximistraff på 20 år för stenkastning, och en annan lag som tillåter fängslandet av barn vid så låg ålder som 12, för ”nationalistiskt motiverade” förseelser.
Sinnestillståndet hos dessa barn, involverade i våldshandlingar och sedan fängslade, har beskrivits av Samah Jabr. Hon träffar tonåringar som befinner sig i en ”ålderskris” som ofta innebär impulsivitet, emotionell osäkerhet och sökande efter sin identitet. Det som motiverar dem i form av spänning är starkare än de hämningar som håller tillbaka den vuxne. När, vad de själva och deras jämnåriga uppfattar som heroiskt motstånd mot ockupationsmakten, leder till arresteringar sker dessa ofta när soldater tränger sig in hemmet nattetid och förödmjukar barnen och föräldrarna inför barnen.
Och i fängelserna råder svåra förhållanden. I en rapport 2013 drog UNICEF slutsatsen att ”den inhumana behandlingen av barn som kommer i kontakt med det militära fängelsesystemet tycks vara allmänt förekommande, systematisk och institutionaliserad genom hela processen, från arresteringsögonblicket till barnets rättegång, dom och straff”.
Efter fängelsevistelsen observerar Dr Jabr hur barnens sociala och psykologiska mognad har avbrutits, vilket ibland orsakar ångest och depression, ibland ett manifesterande av stoicism och oförmåga att uttrycka några som helst känslor. Deras arrestering är ”en attack på kroppen, personligheten, trossystemet, hoppet och drömmarna hos en ung palestinier, vilket gör deras familjer dysfunktionella och bryter deras band av tillhörighet med samhället”. Många kommer ut ur fängelset oförmögna att lära i skolan och sträva efter ett yrke, rädda för att åter arresteras.
Föräldrar som inte kan skydda sina barn; barn som ser sina föräldrars hjälplöshet. Barnen fastnar i limbo, bortom barndomens oskuld och berövade sitt vuxenblivande. De har anammat en fånges, eller ex-fånges, identitet.
”Jag vill inte att soldaten ska tömma sitt magasin i en flicka med sax” sa den israeliske arméstabschefen i februari, 2016. Det är svårt att tänka sig ett mer träffande sätt att beskriva den palestinsk-israeliska konfliktens groteska asymmetri. Och vem skyddar det arabiska barnet?
Johan Schaar
Johan är bland annat tidigare chef för det svenska utvecklingssamarbetet vid generalkonsulatet i Jerusalem.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Tack för en bra artikel som väldigt bra belyser de långsiktiga konsekvenserna av att barn växer upp utan säkerhet och utan framtidshopp. För barn utgör föräldrar den allra främsta källan till säkerhet. När föräldrar visar sig oförmögna att skydda sina barn, oavsett om det är i en naturkatastrof eller i en väpnad konflikt, skakas barnens världsbild och känsla av säkerhet i grunden. Den psykologiska effekten av den traumatiska upplevelsen kan därför få långvariga konsekvenser som hindrar barn från att växa upp till ansvarstagande medborgare, vilket väl beskrivs i denna artikel. Trots det fokuserar humanitär hjälp ofta endast på mat och logi, och det är ofta svårt att få tillräckligt stöd till psykosociala insatser. Efter en naturkatastrof kan dock känslan av säkerhet och barnets fysiska och psykiska återhämtning återkomma snart om de får rätt stöd av sin närmsta omgivning. Det är betydligt mer komplicerat i utdragna konflikter såsom beskrivs i artikeln, där känslan av osäkerhet och brist på framtidstro blir kronisk. Tyvärr är situationen i Palestina långt ifrån unik. De utdragna konflikterna i Mellanöstern och i Afrika har bidragit till att vi har fler barn än någonsin som växer upp utan tillgång till säkerhet, utbildning eller framtidstro. Vilken effekt det kommer att ha på vår globala säkerhet och utveckling återstår att se.
Tack för en väldigt bra artikel.