FN 70 år i både hopp och förtvivlan

FN firade i helgen 70 år och det är som vanligt med blandade känslor som vi kan reflektera över dess historia. Chefredaktör Robert Egnell diskuterar organisationens styrkor och svagheter och stämmer i slutändan upp en sång av både hopp och förtvivlan. Länge leve FN!

FN bildades 1945 efter att världen inom loppet av tre årtionden hade upplevt två fruktansvärda världskrig, förintelsen, spanska sjukan, kolonialismens och diktaturers förtryck. ”Aldrig mer” kom världens då 50 stater överens om, och samtliga skrev de under den stadga som de hoppades skulle rädda kommande generationer från samma öde som de upplevt.

70 år senare är det många som ondgör sig över vad de ser som FN:s oförmåga att hantera världens krig och kriser. Det går naturligtvis inte att komma ifrån det faktum att FN har en rad spektakulära misslyckanden på sitt samvete. I Rwanda innebar det ett folkmord som kostade 800,000 människoliv och i bosniska staden Srebrenica avrättades 6000 män och pojkar samtidigt som kvinnor och flickor våldtogs mitt framför den i högsta grad närvarande FN-styrkan.

Samtidigt har ett antal framgångar nåtts både inom militära fredsfrämjande insatser, civil krishantering och humanitära insatser. Problemet är dock delvis att framgångar inom förebyggande insatser och framgångsrik konfliktlösning i mediatermer är en icke-händelse. Vem minns eller vill skriva om något så trist som den framgångsrika insatsen i Makedonien som med stor sannolikhet gjorde att Balkankrigens fruktansvärda förödelse men krigsbrott, etnisk rensning och sexuellt våld inte ytterligare spreds till landet söder om Kosovo? Som Lisa Hultman påpekat visar även den senaste forskningen om FN:s fredsfrämjande insatser att även om många insatser inte uppnått total fred och stabilitet så har de minskat antalet dödsoffer både bland de stridande och kanske ännu viktigare – bland de civila. Om man fördjupar sig i FN:s civila arbete för global ekonomisk utveckling och för att hantera följderna av humanitära katastrofer är det otaliga människor som idag lever, som har en utbildning och som har tillgång till sjukvård tack vare FN:s arbete.

Att räkna plus och minus på detta sätt är dock överhuvudtaget missvisande då det blir alltför lätt att ”inte se skogen för alla träden som står i vägen”. Den världsordning som skapades efter andra världskriget har trots allt lett till den i särklass mest fredlig och rika tid som mänskligheten har upplevt. Att denna ordning hållit i 70 år är en stor framgång även om bygget börjar kännas gammalt och uppvisa allvarliga sprickor i dess själva fundament. Innan jag kommer in på detta vill jag dock peka på varför så många underskattar eller missförstår FN.

FN:s styrkor och svagheter

Det vanligast förekommande klagomålet mot FN är att organisationen ofta är oförmögen att ingripa för att stoppa krig och folkmord. Detta är helt riktigt och orsaken är att FN inte en överstatlig utan en mellanstatlig organisation där medlemmarna fattar besluten. Varje gång FN inte ingriper är det därför snarare medlemmarna som misslyckats och inte organisationen. Precis som Daniel Kjellén påpekar hjälper knappast heller organisationens struktur med 5 permanenta medlemmar med vetorätt i Säkerhetsrådet. Det faktum att världens ledare och vi medborgare kan lasta FN snarare än oss själva (eller de permanenta medlemmarna) för vår egen oförmåga är en av organisationens viktigaste roller. Att ta skulden och därmed fungera som en buffert i en värld som om dess stater bråkade om vem som bar skulden skulle vara betydligt osäkrare.

Inga försvarstal håller dock i analysen av FN som aktör när organisationen väl fått mandat och resurser av sina medlemmar att agera. Alltför ofta har byråkratin visat sig både korrupt och inkompetent i implementeringen av mandaten – något som lett till onödigt lidande, resursslöseri och förlorad legitimitet. Det skall dock sägas att FN har genomgått en rad förändringsprocesser de senaste 15 åren som på många sätt stärkt dess förmåga. Att problem kvarstår råder dock inga tvivel om och ett symptom på detta är till exempel att FN vägrar att ta rapporter om övergrepp av FN-soldater på allvar. Dessutom stänger den av de medarbetare som har mage att rapportera sådana övergrepp. Det är mycket glädjande att svenska FN-förbundet visade mod att konstruktivt kritisera FN genom att utnämna svenske visselblåsaren Anders Kompass till årets FN-svensk.

FN som arena

En roll som ofta glöms bort i diskussionen om FN och som förmodligen är viktigare än dess roll som aktör är FN som arena för dialog och diplomati – både i det öppna och det dolda. Det faktum att FN samlar delegationer från jordens alla länder är en enorm tillgång. Många är de länder som i den internationella politikens dagislogik avbrutit sina diplomatiska relationer med varandra. Utan FN som mötesplats hade långt många fler missförstånd och feltolkningar uppstått som väl kunnat leda till kris och konflikt. Många av de viktigaste samtalen i världen har skett bakom lyckta dörrar i anspråkslösa små rum bland de många beigea korridorerna i FN-högkvarteret. Här har parter kunna samtala utan att skicka signaler, skapa förväntningar, eller riskera att förlora ansiktet.

En krackelerande ordning

Trots FN:s många förtjänster finns det mycket som tyder på att ordningen är på väg att rasa. Dels beror detta på den struktur och maktfördelning som skapades 1945 känns alltmer förlegad och orättvis. FN-stadgan bygger dessutom på en närmast omöjlig bas som å ena sidan syftar till att till varje pris försvara statens suveränitet och principen om icke-intervention, och som å andra sidan ska försvara universella mänskliga rättigheter. Båda är värdiga mål men de går inte att uppnå på samma gång. Som Kofi Annan frågade då han tillsatte den kommission som skapade termen ”skyldighet att skydda”; “Om humanitära interventioner är oacceptabla angrepp mot staters suveränitet, hur ska vi då hantera ett Rwanda, ett Srebrenica – grova och systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter?”.

En andra utmaning är det sätt som vissa medlemsstater bryter mot eller missbrukar FN-stadgan för sin egen vinning. Detta förstör inte bara organisationens legitimitet utan är dessutom varje gång ett allvarligt skott i foten då så mycket av de mäktiga ländernas makt också härstammar ur den ordning som ”vi” eller ”de” byggde till oss själva.

Frågan är dock om världens rika och mäktiga länder är villiga att på allvar dela med sig för att skapa en mindre orättvis värld, och om de mäktigaste staterna i systemet i större utsträckning kan sluta att missbruka systemet för sin egen vinning och istället hålla sig inom dess överenskomna ramar och ambitioner. Om inte kommer organisationen fortsätta att förlora legitimitet och därmed ruttna inifrån och ut tills dess den självdör.

En sång av hopp och förtvivlan

Man skulle kunna påstå att ett framtida oreformerat FN som skulle vara så dysfunktionellt att det inte klarade av att hantera dessa utmaningar heller inte skulle förtjäna att leva vidare. Problemet är dock att vi inte ser något trovärdigt alternativ växa fram – vare sig i praktiken eller bland akademins många begåvade teoretiker. Ett sönderfall och därmed en återgång till en mer anarkisk världsordning skulle inte gynna någon i världen och det finns därför anledning för det globala civilsamhället, som kommer att vara de som drabbas, sätter större press på världens ledare att reformera FN i själva grunden för att därmed försöka uppnå ytterligare 70 år av relativ fred. Trots allt – länge leve FN!

Robert Egnell

Mänsklig Säkerhets chefredaktör och docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan