KINAS GLOBALA MEDIAKAMPANJ

ANALYS Det kom som en chock för mediavärlden när det i slutet av december avslöjades att kinesiska aktörer använder sig direkt eller indirekt av den populära musik och videoappen TikTok för att identifiera IP adresser tillhörande journalister och amerikanska ämbetsmän och därmed spionera på dem. Skandalen är bara ett exempel på hur Kina i mediavärlden för att spionera, övervaka och påverka.

Blickarna riktas nu mot TikToks huvudfirma ByteDance, ett kinesiskt teknologiföretag med huvudkontor i Beijing och nominell registrering i skatteparadiset Caymanöarna i Västindien, som just nu undersöks av amerikanska säkerhetsmyndigheter för att fastställa band till det kinesiska kommunistpartiet och landets högsta ledning.

Både TikTok och ByteDance nekar till anklagelserna, men amerikanska New York Times och Forbes samt brittiska Financial Times har uppmärksammat frågan i detaljerade artiklar. Financial Times säger att det är helt oacceptabelt att ”spionera på reportrar, lägga sig i deras arbete och hota källor”, medan Forbes skriver att ByteDance har spårat dess journalister som en del av en ”övervakningskampanj”. Randall Lane, redaktör på Forbes, menar att det är ”ett direkt angrepp på idén om en fri press och dess viktiga roll i en fungerande demokrati”. Men Kina är ingen demokrati och TikTok skandalen är bara det mest egenartade sättet på vilket ledarna i Beijing försöker ta sig in i mediavärlden för att spionera, övervaka och påverka vad som skrivs om dem.

Den amerikanske forskaren Joshua Kurlantzick behandlar fenomenet i sin senaste bok Beijing’s Global Media Offensive: China’s Uneven Campaign to Influence Asia and the World, som publicerats nu 2023 av Oxford University Press.

Ledarna i den växande stormakten ser påverkan som självklar, med alla medel

På bara några årtionden har Kina utvecklats från att ha varit ett fattigt asiatiskt land till en global ekonomisk, politisk och även militär stormakt, så det är knappast förvånande att ledarna där även vill se landet inta en viktig eller till och med dominerande roll inom just mediavärlden. Men det är sättet på vilket detta sker som fått kritik — och även negativ publicitet — världen över.

Den officiella, statsägda nyhetsbyrån Xinhua har upprättat avtal med tidningar, tidskrifter och webbsidor världen över där de erbjuds gratis material i utbyte mot löften om att en del av deras material skall publiceras i den kinesiska pressen. På det sättet har ren propaganda blivit ”normala” nyhetsartiklar som behandlar förhållandena i Hong Kong, där demokratiaktivisterna nu framställs som bråkmakare, sabotörer och västerländska agenter, och Xinjiang, där är allt är frid och fröjd och det inte, som resten av världen och även FN hävdar, förekommer några övergrepp mot de lokala muslimska uigurerna.

Kinas teknologiexport möjliggör övervakning

Dessa ansträngningar har inte alltid varit framgångsrika, skriver Kurlantzick. Ledarna i Beijing har lyckats betydligt bättre med att sälja sin utvecklingsmodell till andra auktoritärt styrda länder framförallt i Asien — och det görs även genom att exportera teknologi som gör det möjligt för ledarna där att övervaka all opposition till sitt styre. Övervakningskameror med ansiktsigenkänning och software för att bevaka email och internet har sålts till förmånliga priser till länder från militärdiktaturen Myanmar till autokratiska Zimbabwe, medan nästan exakta kopior av det som kommit att kallas den ”kinesiska övervakningsmodellen” återfinns i Vietnam och Kambodja. Även Thailand, länge ett av de friaste länderna i Sydostasien, har skärpt den elektroniska bevakningen av sociala medier.

Kinas metoder innefattar även direkta hot och mutförsök

I ett uppmärksammat fall i Thailand erbjöds nyligen Sam Yan Press, ett litet självständigt förlag i Thailand, en stor summa pengar om de slutade ge ut böcker om demokrati, Hong Kong och Taiwan. När förlaget nekade fick de en rad minst sagt obehagliga email, som tolkades som rena hot mot förläggaren Netiwit Chotiphatphaisal. Enligt honom var det ”en kinesisk medborgare” som stod bakom det hela.

Anti-demokratisk propaganda, i allians med andra autokrater

Kina har dessutom etablerat vad som kallas Konfuciusinstitut världen för att lära det kinesiska språket till intresserade parter och undervisa folk om landets kultur. Det låter kanske oskyldigt och skiljer sig på ytan inte från vad t ex Storbritannien gör via sitt British Councilprogram och USA med sin US Information Service. Frankrike har Alliançe Francaise och Tyskland sina Goetheinstitut. Men det hela går tillbaka till vad Kinas dåvarande president Hu Jintao sade i FN 2005: ”Alla stater bör ha respekt för andra länders rätt att självständigt välja sina egna sociala system och utvecklingsvägar”. Det är självfallet omöjligt i diktaturer där folket inte har något annat val än att underkasta sig ett styre som man egentligen inte vill ha.

Kinas desinformationskampanj på flera fronter, menar Kurlantzick, syftar ”inte bara till att bistå och skydda det styrande partiet [i Kina]; de kan också hjälpa Kina att bygga allianser med autokratier och undergräva pressfriheter, mänskliga rättigheter och demokrati över hela världen.” De kinesiska ledarnas mantra är klart och tydligt: auktoritärt styre, inte demokrati, press- och yttrandefrihet, leder till ekonomisk utveckling. Konfuciusinstituten skall ses i det perspektivet, inte som oskyldiga kulturella lärdomscentraler. Den kinesiske ledaren Xi Jinping sade öppet 2013 att tanken med instituten är att de skall ”ge en god kinesisk version” av samhällsfrågor. Eftersom instituten är anslutna till det kinesiska utbildningsministeriet censureras det som lärs ut, och det gäller framförallt ämnen som rör individuella friheter och demokrati, Taiwan, Tibet och Xinjiang.

Förr var Konfucius en sinnebild av det feodala Kina…

Beslutet att döpa instituten efter den kinesiske filosofen Konfucius (egentligen en latiniserad form av Kong Fuzi, eller ”Mästare Kong”), som antas ha levt från 551 till 479 f.Kr., kan inte ha varit lätt. Under de sista tre åren av sitt liv, 1973-76, lanserade den gamle diktatorn Mao Zedong och hans fru Jiang Qing en kampanj kallad ”Kritisera Lin! Kritisera Konfucius!” Lin var Lin Piao, Maos tidigare arvtagare som påstås ha planerat en kupp för att sedan försöka fly till Sovjetunionen. Men planet störtade under mystiska omständigheter i Mongoliet i september 1971 och, som en möjlig motståndare till Mao, stämplades han som ”en folkfiende”. Konfucius, hävdade Mao och Jiang, stod på sin tid för feodalism, slaveri och förnedring av kvinnor. Spår av hans tankesätt som fortfarande fanns kvar i det kinesiska folkets medvetande på 1970-talet hindrade således landets utveckling, enligt Mao och Jiang. Men sådana bagateller har inte påverkat dagens kinesiska ledare. Konfucius är den internationellt sett bäst kände kinesiska filosofen, och det var säkert med det i tankarna man kom fram till det namnet på instituten som nu finns på uppskattningsvis 550 platser i 146 länder över hela världen. Den årliga budgeten ligger på 100 miljarder kronor. Man kan också fråga sig hur Konfucius skulle ställa sig till TikTok, men bredden och djupet på Kinas mediaoffensiv går det inte att ta miste på och den är en direkt utmaning mot de universella demokratiska värderingar som istället för diktaturideal borde prägla den internationella debatten — och som gör det möjligt att föra en sådan debatt. Kina är till och med det enda landet i världen som har diktatur inskrivet som grundprincip i sin konstitution, även om det något förskönande kallas ”folkets demokratiska diktatur”. Och det är knappast en modell som skulle göra världen rikare, vare sig ekonomiskt, socialt eller politiskt.

Bertil Lintner,

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham