Varför Putin och andra börjar krig

ANALYS Bland de intellektuella flyktingar av judisk börd som under 1930 och 1940-talen kom till USA och skrev berömda böcker om krig och fred återfanns John G. Stoessinger. Han utmanade konventionella sanningar om varför stater börjar krig och gav exempel både från första Världskriget och Vietnamkriget. Hans teser om beslutfattarnas psyke och missbedömningar har sin aktualitet också i dag beträffande Ukraina.

Hitlers och nazismens makttillträde i Tyskland och anslutningen av Österrike medförde en flyktingström undan diktaturen och Förintelsen. Många judiska intellektuella lyckades fly till USA och gjorde där lysande akademiska karriärer. Henry Kissinger kom som sextonåring från Bayern, disputerade 1954 i Harvard på en avhandling om stormaktsdiplomatin efter Napoleonkrigen och gav 1957 ut en banbrytande bok om kärnvapnens roll i utrikespolitiken.

Hans Morgenthau, en domstolsjurist i Frankfurt som sadlade om till statsvetare i USA, gav i New York 1948 ut den bok som skulle bli den politiska realismens bibel, ”Politics among Nations”. Hans Kelsen, den kände rättsfilosofen från Wien som förespråkade en ”ren rättslära” (fri från politiska inslag), tog sig via Genève till USA, fick en professur i Kalifornien och gav 1950 ut vad som skulle bli en klassisk bok om FN-stadgans folkrätt. Men den statsvetare som är föremål för denna text och vars tankar blivit aktuella genom Ukrainakriget är kanske mindre känd.

John G. Stoessinger (1927 – 2017) flydde 1938 med sin familj från Österrike till Tjeckoslovakien och tre år senare på nytt genom Ryssland och Sibirien till Japan. Han tillbringade sedan sju år i Kina, kom till USA 1947, disputerade vid Harvard 1954, blev professor, fick pris för en bok om världspolitiken 1963, men slog inte på allvar igenom som statsvetenskaplig författare förrän 1974 då han gav ut ”Why Nations go to War”, en bok som kom ut i 11 upplagor under Stoessingers livstid, den senaste 2011.

Teorier om krigens förklaringsgrunder utmanas

Det traditionella svaret på frågan varför stater börjar krig var länge systemorienterat. Inom den statsvetenskapliga doktrinen listades överlappande förklaringsgrunder som ideologi, nationalism, militarism, allianssystem, ekonomi, råvarubehov, geopolitik etc. Dessa faktorer sågs som återkommande variabler i världspolitiken, något som gjorde väpnade konflikter ofrånkomliga över tid. Det rörde sig om krafter över vilka människorna saknade kontroll och vilka sågs som underliggande fundamentala orsaker till krigsutbrott.

Stoessinger opponerade sig mot detta synsätt som han betraktade som väl mekaniskt. Krig startades trots allt av människor. Vad var det som gjorde att beslutsfattare tog steget över tröskeln mellan fred och krig? Stoessinger introducerade, mot bakgrund av ett antal ”case studies”, en psykologisk personorienterad förklaringsgrund till krigsutbrott, detta alltså i opposition mot det systemorienterade synsättet.

Nytolkning av krigsutbrottet 1914

Hans första exempel var första världskriget, om vilket det sagts att det var en konsekvens av de allianssystem som stod mot varandra. Krigsutbrottet har betecknats som ett av de ögonblick i världshistorien när händelserna passerade utom räckhåll för mänsklig kontroll. Men kejsar Wilhelm av Tyskland hade efter mordet i Sarajevo den 28 juni 1914 möjlighet att påverka Österrike-Ungern i återhållsam riktning. Han ville då inte krig, men den 5 juli bortsåg han från riskerna när han valde att ge sin allianspartner sitt fulla stöd, ett carte blanche, rörande hur man i Wien hanterade saken.

Denna kejsarens obetänksamhet påverkade den fortsatta utvecklingen. I Wien förberedde man nu ett ultimatum med krigshot till Serbien, formulerat så skarpt att dess villkor inte kunde uppfyllas. Krigshetsaren par préférance var generalstabschefen Conrad von Hötzendorf. Denne var halsstarrig, envis och styvnackad. Han trodde, eller ville tro, att konflikten kunde hållas lokaliserad till ett hörn av Balkan.

När Wilhelm läst ultimatumet trodde han att serberna skulle ge sig och att faran för krig var över. Han instruerade sin utrikesminister att gratulera Wien till en diplomatisk seger, och han tillade ”nu har varje anledning att börja krig fallit bort”. Vid ultimatumets utgång den 28 juli lät han utvecklingen ha sin gång. Senare samma dag fälldes de första bomberna över Belgrad.

Ledares personliga svagheter kan leda till krig

Det var inte allianssystemet i sig som framkallade kriget 1914 utan en mängd faktorer. Men en avgörande faktor rörde människors personliga läggning, beslutsfattare som agerade aggressivt styvnackat i Wien och slarvigt obetänksamt i Berlin. Två huvudpersoners psykologiska egenheter bidrog till att fälla utslaget. Mer allmänt kan sägas om 1914: statsmännen betedde sig som sömngångare.

Vietnamkriget – byggt på orealistiska bedömningar

Ett annat exempel som Stoessinger tar upp är Vietnamkriget. I likhet med första världskriget hade beslutsfattarna orealistiska föreställningar om krigets varaktighet. I början av augusti 1914 sa kejsar Wilhelm till sina trupper: ”Ni kommer att vara hemma igen innan löven har fallit från träden”. Under Vietnamkonflikten trodde fem amerikanska presidenter i rad att deras gradvist beslutna militära upptrappning skulle lösa deras politiska problem. Det subjektiva önsketänkandet firade triumfer i ett läge när problematikens kärna var otillräckligt analyserad.

Efter andra världskriget önskade Frankrike återta sin roll som kolonialmakt i Indokina men hamnade direkt i väpnad konflikt med Ho Chi Minhs nationalistiska frihetsrörelse i norr. För president Truman var det, i enlighet med amerikansk antikolonialistisk tradition, inte tal om att stödja Frankrike. Men den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien 1948 och Mao Zedongs utropande av Folkrepubliken Kina 1949 ändrade situationen. I Washington sågs nu Frankrike som försvarare av den fria världen och Ho som ledare för en kommunistisk rörelse som måste stoppas. I juni 1950 beslutade Truman om militär hjälp till Frankrike, i form av flygplan och dollar.

Sedan president Eisenhower tagit över i Vita huset utökades 1954 det militära biståndet till 1 miljard dollar. USA stod nu för hälften av den franska krigsinsatsens kostnader.  Efter det franska nederlaget vid Dien Bien Phu 1954 och stormaktskonferensen i Genève samma år var Frankrikes tid som kolonialmakt i Indokina över.

Misstaget att se Vietnam som ett militärt, inte ett politiskt problem

Kampen om Vietnam gick in i en ny fas: Nord mot Syd. President Kennedy sa efter sitt tillträde 1960 att ”det är deras krig, de måste själva vinna det eller förlora det”. Han lyckades förhindra amerikansk trupp, men gick med på 15 000 militära rådgivare. Hans försvarsminister och Joint Chiefs of Staff såg Vietnam som ett militärt problem snarare än ett politiskt. Lösningen sades ligga i militär upptrappning. Om kommunismen segrade i Vietnam riskerade andra stater att följa efter som fallande dominobrickor.

Detta var den doktrin som president Johnson skulle följa från och med 1964. Men trots tillförsel av över en halv miljon man i stridande trupp och ständiga bombräder lät sig fienden inte besegras. Presidenten hoppades ständigt att lite fler trupper och lite fler bomräder skulle tvinga motparten till konferensbordet.

Johnson avstod från att ställa upp för omval 1968, Nixon tillträdde och med Kissinger som utrikesminister inleddes en ny Vietnampolitik. Sydvietnam måste föra kriget på egen hand, endast med stöd av amerikanskt flyg. De amerikanska marktrupperna drogs successivt tillbaka medan flygkriget intensifierades. Den sydvietnamesiska armén, lämnad åt sig själv, saknade stridsvilja och kapitulerade i april 1975.

Raden av amerikanska presidenter och militära beslutsfattare var på fel sida om historien. De såg inte den nationella kraften hos sina motståndare och var besatta av en fix idé att stoppa kommunismens globala spridning. Efter Vietnams återförening följde inte något scenario med fallande dominobrickor.

Även Irakkriget baserades på missuppfattningar

Stoessinger tar upp ytterligare ett tiotal fall ur världspolitiken, från Hitler till Saddam, där han visar hur beslutfattarnas idiosynkrasier och personliga missuppfattningar ligger bakom krigsutbrotten. År 2003 missbedömde cheferna i CIA situationen i Irak, man trodde att Saddam dolde massförstörelsevapen. USA, med bistånd av Tony Blairs Storbritannien, startade ett krig på felaktiga grunder.

Putins föreställning om snabb triumfartad insats i Ukraina

Stoessingers slutsatser är i hög grad tillämpliga på Vladimir Putin.

En slutsats är att nationella ledare ofta har en uppskruvad självbild och en förhärligande jaguppfattning. De tror sig kunna leda sitt land mot hägrande politiska mål i ett kort, avgörande och triumfatoriskt krig. Ett halvår före annektionen av Krim rapporterades Putin ha sagt: ”Det är dags för mig att gå till historien”.

Hans politiska personlighet hade förändrats över tid i takt med den vana och säkerhet som maktinnehavet gav. Successivt snöade han mentalt in på den ryska historien och drömmen om återskapandet av ett förlorat imperium. I sitt tal kvällen två dagar före invasionen hette det att Ukrainas självständighet var ett politiskt misstag som måste korrigeras. I det förinspelade TV-talet som sändes samma morgon som invasionen inletts beskrevs Ukraina som ett hot mot Rysslands historiska framtid som nation, ”en fråga om liv och död, en fråga om vår själva existens som stat”.

Det stod nu klart att Putins personliga utveckling landat i konspirationstänkande och förföljelsemani.

Underskattning av motståndarens kapacitet ofta avgörande

Stoessinger påpekar i en annan av sina slutsatser att de som tar beslut om krigsinsatser ofta missbedömer motpartens styrka och patriotism. I Kreml underskattade man den ukrainska förmågan och viljan till nationellt motstånd, och man tycks till och med på sina håll ha trott att ukrainarna skulle välkomna de ryska erövrarna som befriare. I Kreml trodde man också att Västs eventuella sanktioner skulle bli svaga och hanterbara, som var fallet efter Georgienkriget 2008. Dessa missbedömningar, om ukrainsk förmåga och inställning samt beträffande omvärldens reaktion, var av kollektivt slag, till skillnad från själva beslutet att gå till krig, som var Putins eget.

Stoessingers övergripande iakttagelse av de krigsfall han undersökt inger trots allt hopp inför framtiden. Inte någon av de aggressorer som inlett ett större krig har utgått som segrare.

Ove Bring, Professor em i internationell rätt. Aktuell med boken ”Anfallskrigens argument. Konsten att rättfärdiga våld”. Har också skrivit bl a ”Internationell rätt och moral”.

 

Redaktör: Gerd Johnsson-Latham