REFLEKTION Osäkerhet och rädsla präglar kvinnornas situation i det Afghanistan som tagits över av talibanerna. Supriti Dhar är journalist från Bangladesh och har umgåtts med kvinnor från Afghanistan i hela sitt liv, nu senast i Sverige. ”Vi får inte överge kvinnor som visat mod och demonstrerat för sin framtid i Afghanistan”, skriver hon.
När jag studerade i före detta Sovjetunionen hade jag flera kvinnliga vänner från Afghanistan. Vi studerade internationell journalistik och bodde på samma studentboende. Kvinnorna hade kommit till Ryssland efter att Sovjetunionen tvingats dra tillbaka sina soldater från Afghanistan.
Kvinnorna berättade för mig hur livet för dem blivit svårare med sharialagarna och att de därför fick fly från landet. Tidigare hade jag aldrig kunnat se mina vänner i hijab eller burka och jag hade inte en aning om hur sharialagarna såg ut eller vad som är deras egentliga innebörd. Jag var då bara 18 år och orden ”sharialag”, ”fundamentalism”, ”extremism”, ”fanatism” var då okända för mig.
Många år senare, sedan jag kommit till Sverige, har jag flera afghanska kvinnliga klasskamrater i min språkkurs. Fatima är en av dem. En gång berättade hon för mig att hon aldrig fått en chans att studera, hon var inte läskunnig och tvingades gifta sig. Nu, många år senare, har hon befriats från sådana begränsningar och kan studera på gymnasiet.
Förtryck och förbud
Afghanistans geografiska läge har ständigt gjort landet sårbart och en politisk måltavla för internationella aktörer. Från 1996 till 2001 (sedan Talibanernas tagit över makten, övers. anm.) var förhållandena som värst. USA och andra västländer såg regimen som ett hot och även flera sydasiatiska länder såg Afghanistan som en grogrund för terrorism.
Tyvärr har kvinnor alltid utsatts för förtryck och förbud under ultrareligiösa regimer och den politiska villervallan i Afghanistan kom därför att påverka alla aspekter av kvinnors liv.
Talibanerna styr Afghanistan i enlighet med sharialagen. Under sin tidigare tid vid makten var den militanta gruppen känd för sin strikta tolkning av rättsskipningen, man förbjöd musik och tvingade kvinnorna att bära burka. Men sharialagar tillämpas utan sådana restriktioner i Saudiarabien, Iran och delar av Indonesien samt Nigeria.
Enligt talibanerna (under deras första regeringsperiod, övers. anm.) är ”en kvinnas ansikte en källa till korruption eller synd”. Så kvinnor har därför blivit tvungna att täcka hela ansiktet och kroppen. Skolor för flickor lades ner. Kvinnor nekades tillträde till vårdinrättningar. De fick inte behandlas av manliga läkare om de inte åtföljdes av en man, vilket ledde till att sjuka inte fick behandling och även att flera därför dog. Kvinnors rörelsefrihet blev starkt begränsad, de kunde inte visas sig offentligt utan att åtföljas av en nära manlig släkting. Kvinnor utsattes för brutala straff, vissa blev offentligt piskade eller stenade, andra avrättades för att de bröt mot regimens regler. Det var beklämmande att vi i detta århundrade blir tvungna att bevittna ett sådan barbari.
Oklart vilka gränserna blir
Ända sedan talibanerna återtog makten i Afghanistan i augusti har man i massmedier gissat sig till hur de kommer att agera, särskilt i relation till kvinnor. Även om talibanerna har sagt att kvinnor kommer att åtnjuta rättigheter i Afghanistan enligt deras tolkning av sharialagarna och “inom ramen för islamisk lag”, är det inte klart exakt vad det betyder. Så många är fortfarande skeptiska.
Min fråga är vilka gränserna blir för kvinnors frihet eller rättigheter och vilka som bestämmer. Alla i Afghanistan känner till innebörden av talibanernas regler, hur brutala de kan vara. Grupper som arbetar för mänskliga rättigheter befarar att kvinnors friheter kan urholkas under talibanerna. Tusentals har redan flytt från landet för att de fruktar en återgång till en brutal och förtryckande regim. För många människor betyder sharialagar brist på tillgång till utbildning, begränsad tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster, ingen tillgång till rättvis behandling, till egna bostäder, ingen säker tillgång till livsmedel, ingen rätt till anställning, bokstavligen ingenting. Man förflyttar sig tjugo år tillbaka i tiden.
Verkligheten visar vad talibanerna vill
Många experter har noga följt talibanernas ledares senaste åtgärder för att se om deras behandling av kvinnor kommer att förändras. Talibanledarna säger också att de kommer att tillåta kvinnor att arbeta och studera inom talibanernas ramverk, och kvinnor ska ha rätt att vara mycket aktiva i samhället. Tyvärr visar verkligheten sig vara annorlunda. I områden utanför Kabul har kvinnor blivit tillsagda att inte lämna hemmet utan att en manlig släkting eskorterar dem och på minst ett universitet har talibanerna hindrat kvinnor från att få tillträde. Talibanerna har också stängt några kvinnokliniker och skolor för flickor.
Efter att ha tagit över makten har talibanernas tjänstemän upprepade gånger försökt försäkra att ”det kommer inte att finnas något våld mot kvinnor, inga fördomar mot kvinnor kommer att tillåtas, men de islamiska värdena är vårt ramverk.” Vilka är då de ”islamiska värdena” enligt talibanerna? Den icke-talibanska sharialagen förbjuder ju inte kvinnor att lämna hemmet utan en manlig eskort eller hindra dem från att arbeta i de flesta jobb, men enligt talibanregler är det så.
Åter till den gamla ordningen
Även om talibanerna står vid sitt ord och ger kvinnor mer frihet är tillämpningen beroende av deras tolkning av Sharias religiösa lagar. Trots försäkringar går man i delar av landet tillbaka till den repressiva gamla ordningen. Enligt nya tillkännagivanden kommer man att tillåta kvinnor att studera, men det kommer att finnas gardiner mellan manliga och kvinnliga studenter, manliga lärare kommer inte att kunna se kvinnliga studenter, i vissa fall kommer kvinnliga lärare att utses. Av dessa exempel antar jag att talibanernas härskare denna gång är mycket mer osäkra vad gäller själv tillämpningen av sharialagar mot kvinnor och att detta beror på påtryckningar utifrån.
Kvinnornas situation förbättrades drastiskt 2001 efter den USA-ledda invasionen av Afghanistan även om de fortsatt drabbades av våld och diskriminering i många delar av landet. Särskilt gällde detta de områden där USA-trupperna inte hade någon kontroll. Kvinnorna åtnjöt dock en rad nya friheter och från och med 2020 var minst en fjärdedel av ledamöterna i det afghanska parlamentet kvinnor. Omkring 40 procent av studenterna i Afghanistan var samma år kvinnor, enligt USAID.
Under två decennier av framsteg har afghanska kvinnor fyllt universitetslokaler, fyllt kontor, rest fritt genom landet och engagerat sig i nästan alla delar av det offentliga livet; militären, rättsväsendet och regeringen. Afghanska kvinnor och flickor har skapat ett nationellt cricketlag, tävlat i OS och vunnit internationella vetenskapstävlingar. Nu verkar allt ha stannat av.
Oroande geopolitiskt spel
I denna instabila situation kan vi bara förlita oss på världens ledares löften och FN och andra humanitära organisationers aktioner. De visar oro vad gäller de afghanska kvinnors framtid och lägger enorm press på talibanerna för att bilda en regering som tar ställning för kvinnor. Flera ledande icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer försöker nå ut till de drabbade kvinnorna på plats och hjälpa dem att lämna landet. Mina afghanska vänner berättar för mig att situationen i landet är kaotisk, oroande och skrämmande. Många politiska analytiker är skeptiska och säger att under ytan pågår ett geopolitiskt spel där kvinnor och barn återigen kommer att bli förlorare.
Endast framtiden kan utvisa hur afghanska kvinnor kommer att klara sig, oavsett om de kommer att kunna komma bort från pålagorna, gå ut med sina manliga motparter, sjunga sånger, starta orkestrar, spela fotboll, cricket eller utöva boxning och andra sporter, arbeta som journalister, tv -presentatörer, politiker och regeringstjänstemän.
En angelägenhet för alla
Som kvinnorättsaktivist och journalist känner jag närvaron hos de afghanska kvinnorna som trots alla pålagor från talibanledarna och beväpnade soldater demonstrerar på Kabuls gator för sin rätt till utbildning, sin frihet och sin rätt att fritt välja klädesplagg. Genom deras mod känner jag mig tillfälligt lättad. Men inåt känner jag rädsla. Jag vill inte att de ska hamna i den gamla mardrömmen. Hur framtiden ska gestalta sig borde de afghanska kvinnorna själva ha bestämt. Tyvärr har de nu blivit offer för olika makthavare och sharialagar. Detta borde ha varit ett avslutat kapitel för länge sedan och kvinnorna borde ha låtits komma vidare. Kvinnors liv i utvecklingsländer bör vara en angelägenhet för alla.
I detta nu bekämpar afghanska kvinnor och flickor talibanernas fortsatt kallsinniga beteende och kvinnorna organiserar sig. Vi får inte överge dem när de som mest behöver vår solidaritet. Många organisationer runt om i världen har inlett brevskrivningskampanjer och petitioner där man kräver att alla regeringar och alla runt om i världen fortlöpande utövar påtryckningar för att stödja kvinnor och flickor i Afghanistan när de kämpar mot talibanernas omänskliga övergrepp.
Supriti Dhar
Supriti Dhar från Bangladesh är sedan 2018 fristadsförfattare i Norrköping. I hemlandet arbetade hon som journalist, för bl a BBC och nationella medier. Hon har grundat Bangladeshs första kvinnoblogg WomenChapter, och ägnar mycket av sin tid åt kvinnofrågor och yttrandefrihet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
”Fatima” i berättelsen heter i verkligheten något annat.
Översättare och redaktör: Jöran Hök, forskning och utbildning om fred, säkerhet och utveckling.
Lämna ett svar