ANALYS Vad är en ”stam”? Frågan aktualiseras återigen efter det amerikanska valet, eftersom Donald Trump eldat på motsättningar och när våldsbenägna politiska ytterflanker tenderar dominera mediebevakningen. Men väljarmajoriteten är enligt forskning mindre konfrontatorisk vilket ger Joe Biden en chans att agera försonande och dämpa spänningarna. Om kongressen medger det. Även EU behöver minska utrymmet för extremkrafter, eftersom också Europa präglas av stamtänkande.
Stamtänkandet finns lite överallt
Ett personligt minne har bitit sig fast. Jag var på reportageresa i Afrika och fick följa med ett missionärspar bokstavligen ut i bushen där de spred mer kunskap om hälsa och sjukvård än om kristendomen.
”Vi kommer från samma stam”, sa missionärshustrun för att förklara att vi minsann inte bara var vita, nordbor och svenskar, utan smålänningar, dessutom från samma trakt med stor frireligiös närvaro och idogt småföretagande.
Jag tyckte att det var jätteroligt och kommer att tänka på liknelsen då och då. Även om den stämde på många vis, kunde jag införliva fler stamtillhörigheter senare och då inte minst storstadsmänniskans.
Stamtänkande som kan slå över
Nu i USA känns det som om människor alltmer begränsar sina olika tillhörigheter och att den ständigt pågående debatten om ras – och underförstått stammar – blossat upp på ett olyckligt sätt. Bort från regnbågen och över till att välja vilken färg på spektrumet man föredrar.
De just avklarade amerikanska valen bekräftade, återigen, hur tudelat USA är. Demokraten Joe Biden segrade förvisso med en rejäl segermarginal och han kan hävda att han har mandat att driva den politik han vill. Men det kan bli fortsatt republikanskt övertag i senaten efter extraval i Georgia och det är redan klart att den demokratiska majoriteten i representanthuset krymper.
Splittringen kan etiketteras på flera sätt: män mot kvinnor, stad mot landsbygd, gamla mot unga, högutbildade mot lågutbildade, vita mot minoriteter, vanligt folk mot eliten, arbetare mot it-genier-
Men i mindre grad än man skulle tro – fattiga mot rika.
Forskning visar att extremflankerna på bägge sidor är små
Det görs regelbundna studier av den föränderliga befolkningsutvecklingen i USA, i såväl böcker som på universitet och i tankesmedjor. Ett ambitiöst sådant projekt döptes till The Hidden Tribes of America, De dolda stammarna i USA, publicerad 2018.
Upphovsmakarna i organisationen More in Common som strävar efter att nå politiskt samförstånd försökte att nyansera och utvidga diskussionen och kom fram till slutsatsen att det i själva verket finns sju olika grupperingar:
– 26 procent utgörs av de politiskt ointresserade.
– 19 procent kallas traditionellt konservativa.
– 15 procent ringas in som moderater, eller mittenväljare.
– lika många, 15 procent, betraktas som passiva liberaler, alltså allmänt till vänster.
– 11 procent är traditionella liberaler.
– 8 procent progressiva aktivister.
– 6 procent starkt konservativa.
Vid närmare jämförelser kunde två dominanta motpoler skönjas, dels den tredjedel av befolkningen som antingen är progressiva aktivister, dels de starkt konservativa och traditionellt konservativa (här poängteras att man inom de båda grupperna delar samma värderingar, men att intensiteten skiljer sig åt).
Stamtänkandet sitter djupt i ytterflankerna
Stamtillhörigheten, ”tribalism”, är djupt förankrad i vad som i studien kallas ”flankerna” som misstror, fruktar och är benägna att suga i sig de värsta fördomarna om den andra motpolen. Inom de här flankerna är man enig om många av de mest kontroversiella ämnena i samhällsdebatten – synen på ras, invandring, vapen, homosexuellas rättigheter, kvinnans plats, hur friheter ska definieras.
”När folk idag talar om hur amerikaner tycks hata varandra menar de oftast åsikterna och beteendena hos flankerna”.
Sociala och andra medier driver fram ytterflankerna för att de tjänar ekonomiskt på det
Motsättningarna förstärks i och med att det alltmer kommit att handla om en framgångsrik affärsmodell inom såväl traditionella som sociala medier. Beslutsfattare i dessa medier har insett att hatkänslorna ökar klick och annan trafik, med ett allt högre röstläge från människor som är mycket övertygade om att de har rätt.
Den som allra skickligast spelat på den här arenan är Donald Trump som eldat upp folk på båda sidor. I somras visade det sig att rasfrågan och kodorden ”lag och ordning” behöll sin sprängkraft och att det välvilliga välkomnandet i breda led av en förnyad debatt om polisbrutalitet kom av sig.
I valet befäste han sitt stöd i ett nästan tillräckligt stort vitt, kristet och manligt segment på landsbygden – och det i delstater som i och med elektorskollegiet väger mycket tungt i det amerikanska systemet.
Men eftervalsanalyser visade att i synnerhet unga och välutbildade kvinnor i ännu högre grad föredrog Joe Biden. Det har nu också påpekats att det är dags att överge den gamla föreställningen att det är de manliga väljarna som utgör ”folket” – och inse att det lika mycket är kvinnorna som definierar folket.
Nya grupperingar och begrepp som speglar nya ”stammar”
På ganska kort tid har det tillkommit ett par nya begrepp eller nya stammar om man så vill. QAnon eller konspirationsteoretikerna som från att ha frodats på nätet nu fått en stol i representanthuset i och med att anhängaren Marjorie Taylor Greene bänkar sig som nyinvald republikansk ledamot från Georgia i kongressen efter årsskiftet.
Mot vitmaktkrafterna ställs ”Woke” som betecknar en ny vakenhet mot ingrodda sociala orättvisor, särskilt de som drabbat de svarta och som just nu märks återigen på att fler afroamerikaner (och latinos) insjuknat och avlidit i covid-19 och oftare förlorat sina jobb.
Det är belagt att QAnon i lika hög grad som olika nynazistiska strömningar kan få fäste i Europa. Donald Trump sa först försåtligt i en av debatterna att han inte visste vad QAnon är, bara att ”de är emot pedofili och jag håller med om det” och manade sedan ökända Proud Boys att ”stand back and stand by”.
Biden kan komma att stämpla Proud Boys som terrorister
Utan tvekan kommer Joe Biden att ta avstånd från dessa grupper och vara mer benägen att stämpla dem som inhemska terrorister. Liknande frågor lär komma att ställas till de tidigare centerkrafter i Europa som rört sig i auktoritär riktning och som debattören och författaren Anne Applebaum beskriver i sin senaste bok, Demokratins skymning.
Ibland görs jämförelser mellan delstater/federala staten i USA och länder/övergripande makten i EU. De haltar på flera sätt, eftersom de 27 medlemmarna i EU sinsemellan är mer olika än de amerikanska delstaterna. Men högerkrafternas hat mot ”eliten” är en förenande kraft och Black Lives Matter-rörelsen i USA har fått omfattande efterföljd i Europa, vilket belyses i bland annat tidningen Politicos nyligen publicerade genomgång ”Populister, demonstranter, konspirationsteoretiker: Hur Europa omfamnar den senaste amerikanska exporten”.
Polariseringen tilltar alltså även i Europa, av ungefär samma skäl som i USA med mer och mer motstånd mot makten eller ”deep state” som det heter i kretsarna runt Trump och hans vapendragare, som Steve Bannon.
Coronapandemin förstärker polarisering och konspirationstänkande
En forskare på Oxford Internet Institute framhöll att:
”Om du känner det som om du förlorar kontrollen över ditt liv är du mer benägen att tro på de här konspirationsteorierna. Coronaviruset superaccelererade allt. Folk tillbringar ännu mer tid på nätet och träffar oftare på anti-vaccinering och annat innehåll med konspirationer.”
Även om ytterflankerna hörs mest och ständigt får mest utrymme i både traditionella och sociala medier så utgör två tredjedelar av väljarna, 67 procentenheter i Hidden Tribes-rapporten, något slags ”center”. I den betecknas hela 26 procent som ointresserad av politik – men detta kan dock göra dem mottagliga för diverse alternativa fakta.
Det är redan svårt att nå ut till denna gäckande mitt och det kommer att bli Bidens verkliga eldprov i det klimat som råder, med den ännu så länge sittande presidentens ifrågasättande av valresultatet. Till detta kommer varningar från olika maktcentra i medier och på Wall Street om att Biden måste se upp med ”wokeismen”. Det senare ska pareras mot vänsterkrafterna i det demokratiska partiet som vill ha sin belöning efter valet.
Koalitionstänkande – den nya utmaningen
Båda partierna måste nu försöka vädja till koalitioner som består av samtliga väljargrupper. Det låter som en tuff uppgift. Någon hjälp från den avgående presidenten eller hans partikamrater i kongressen är knappast att vänta. Å andra sidan pekar historiker på att ”republiken” klarat betydligt värre kriser förr, i synnerhet på 1860-talet, det vill säga förspelet till och själva inbördeskriget.
Motsvarande utmaning gäller för EU som också måste lära sig att blidka och jämka identiteter.
Karin Henriksson
Washingtonbaserad journalist och författare. Hon har bidragit tidigare i Mänsklig säkerhet. Hennes senaste bok heter Bevingade ord från USA.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Kommentera