ANALYS We are facing existential threats to human security that are not amenable to solution by military forces
The catastrophic summer bushfires incinerated the livelihoods and the lifestyles of so many Australians who live along our coastal fringe. And while the landscape is recovering, albeit slowly, their circumstances are not. Indeed, the arrival of the pandemic has smashed their personal and economic security even further. The hit to the national economy from the combined events will be comparable to that of the second world war, the debt taking decades to run down.
Australia has not been at war. We have not been attacked by an enemy using armed force to subject the nation to its will. Yes, some troops were called out in an act of political theatre, and the navy put to sea, but not a shot was fired, nor a bombing sortie flown. Yet millions of Australians are significantly less secure now than they were six months ago. And if our citizens are not secure, how can the nation be secure?
This is not just a local phenomenon. People around the world no longer feel safe. Nor are they confident that their governments can keep them safe. For the individual citizen, security now has more to do with managing a global pandemic, mitigating and adapting to climate change, preserving clean water, maintaining reliable food supplies and protecting individual and community wellbeing than with supporting the ability of the state to protect its sovereignty against threats from other states.
Prosperity and individual security are now key considerations in national security policy. If we are to deal with the disruption that now characterises the global economic, climate, health and political environments, it is imperative that we rethink the foundations of national security policy.
Social inclusion, the protection of rights, the promotion of values and resilience – all of them supported by a strong economic base – are basic elements of security policy. The scope of national security policy needs to transcend traditional defence and law enforcement models by comprehending climate change, human security against pandemics, environmental (and soil) degradation, food security, water shortages and refugee flows – to identify just a few issues.
A key challenge for Australia is to build these changing concepts of security into our national governance.
The traditional national security paradigm focuses on war between states, or in the case of terrorism, attacks on the state. Much less focus is placed on the consequences of war for populations. While protection of state sovereignty remains a key responsibility of national governments, their fundamental duty is to ensure the safety and security of their citizens against all threats, not just the threat of armed force.
And to see terrorism as an attack on the state is to misconceive it: terrorism is really an attack on the values that unite the community in common purpose. Terrorism attacks social cohesion and inclusiveness, not the machinery of the state. Indeed, strong, cohesive communities offer the best defence against terrorism.
A national security policy more responsive to contemporary security concerns needs to address the forces that are undermining the global institutions and rules that are the foundations of global security. An evolved national security policy must resolve a set of intersecting binaries that constrain national wellbeing rather than promoting it.
First, the relationship between the citizen and the state needs to be redefined, especially in a world where more people want protection from the state rather than protection by it.
Second, we need to move from the reactive planning dynamic that focuses on threats and risks to a proactive dynamic that builds harmony, inclusion, resilience, tranquillity and wellbeing – a dynamic that deals with threats not as things to be defeated but as things to be prevented.
Third, we need to replace the “control” mindset that addresses peoples’ problems for them with an “empowerment” approach that enables individuals and communities to take charge of their own lives and prospects – less enforcement and more encouragement.
And fourth, it is important that the “intervention” model of public policy design is tempered by a “prevention” model that emphasises prudent preemption rather than dramatic reaction.
The wellbeing of both the citizen and the state is the goal of all sound public policy. Traditional security thinking fails to deal with the new security issues presented by global warming, and now, pandemics. These constitute existential threats to human security that are not amenable to solution by military forces. Yet they go to the heart of national security in current circumstances.
For Australia, much of our national security effort needs to be redirected towards these issues domestically. Abroad, more effort needs to go into an energetic and properly resourced diplomacy, a focus on international institution building, and a development assistance program that invests in the human security of our region. Creating international coalitions is hard work. But that’s where Australia’s national security investment needs to be.
Allan Behm
Allan Behm is head of the international and security affairs program at the Australia Institute
I tider av coronavirus och klimatförändringar är det dags för nytänkande om nationell säkerhet
Vi står inför existentiella hot mot mänsklig säkerhet som inte kan lösas med hjälp av militära maktmedel.
Sommarens katastrofala bränder i Australien förstörde sedvanliga försörjningsmöjligheter och levnadsförhållanden för många som bor i våra kustområden. Landskapet har sakta börjat återhämtar sig, men så är inte fallet med levnadsförhållanden. Faktum är att pandemin ytterligare förstört personlig och ekonomisk säkerhet. Den samlade återverkan för den nationella ekonomin kommer att vara jämförbar med åverkan under andra världskriget, och det kommer att ta årtionden att återhämta sig från skuldsättningen.
Australien har inte varit i krig. Vi har inte attackerats av en fiende som använt vapenmakt i syfte att nationen ska underkasta sig. En del trupper sattes in – i ett agerande som påminde om en politisk teater – och marinen sattes i beredskap, men inte ett enda skott avfyrades, och man fällde inte heller några bomber. Ändå är miljoner australier betydligt mindre säkra nu än för sex månader sedan.
Om våra medborgare inte är säkra, hur kan nationen då vara säker?
Ett globalt problem
Det här är inte bara ett lokalt fenomen. Människor runt om i världen känner sig inte längre säkra. De är inte säkra på att deras regeringar kan skydda dem. För den enskilda medborgaren har säkerheten nu mer att göra med att hantera en global pandemi, mildra och anpassa sig till klimatförändringarna, säkra tillgången till rent vatten, upprätthålla tillförlitliga förråd av livsmedel samt skydda individens och samhällets välbefinnande än med att stödja statens förmåga att skydda sin suveränitet om denna hotas av andra stater.
Välstånd och individuell säkerhet är nu viktiga överväganden för den nationella säkerhetspolitiken. Om vi ska hantera den störning som nu präglar global ekonomi, samt klimat-, hälso- och politisk miljö är det absolut nödvändigt att vi omprövar grundvalarna för den nationella säkerhetspolitiken.
Skapa nya modeller för säkerhet
Social integration, skydd av rättigheter, främjande av grundläggande värden och motståndskraft med stöd av en stark ekonomi är grundläggande delar av säkerhetspolitiken. Den nationella säkerhetspolitiken måste överskrida traditionella modeller för försvar och rättsväsende genom att innefatta klimatförändringar, människors säkerhet under pandemier, miljöförstöring, livsmedelssäkerhet, vattenbrist och flyktingströmmar – bara för att nämna några områden.
En viktig utmaning för Australien är att bygga in ett sådant förändrat säkerhetsbegrepp i vår nationella policy.
Lägg fokus på krigens civila konsekvenser
Det traditionella nationella säkerhetsparadigmet fokuserar på krig mellan stater eller på terroristattacker mot staten. Mycket mindre fokus läggs på krigens konsekvenser för befolkningen. Även om skyddet av statens suveränitet förblir ett huvudansvar för nationella regeringar så är det deras grundläggande skyldighet att säkerställa sina medborgares säkerhet mot alla hot – inte bara hotet från vapenmakt.
Och att se terrorism som en attack mot staten är en missuppfattning: terrorism är i verkligheten en attack på hela samhällets grundläggande värden. Terrorismen är en attack mot social sammanhållning och samhörighet, inte mot själva statsmaskineriet. Starka, sammanhållna samhällen skapar det bästa försvaret mot terrorismen.
En nationell säkerhetspolitik som är mer lyhörd för nutida säkerhetsproblem behöver ta itu med de krafter som undergräver de globala institutionerna och de regelverk som är grundvalen för den globala säkerheten. En utvecklad nationell säkerhetspolitik måste hantera de faktorer som begränsar men inte främjar den nationella välfärden.
Tänk nytt om relationen mellan stat och medborgare
För det första måste relationen mellan medborgaren och staten omdefinieras, särskilt i en värld där fler människor vill ha skydd från staten snarare än skydd av den.
För det andra måste vi överge en samhällsplanering som är reaktiv; som fokuserar på hot och risker och istället satsa på proaktiva insatser som baseras på samförstånd, inkludering, motståndskraft, lugn och välbefinnande – insatser som tar itu med hot, men inte som något som ska besegras utan som något som ska förhindras.
För det tredje måste vi ersätta ett “kontroll” tänkande – som hanterar människors problem åtdem – med en “empowerment”-strategi som gör det möjligt för individer och samhällen att ta ansvar för sina egna liv och framtidsutsikter – ägna oss mindre åt styrning men mer åt uppmuntran.
Och för det fjärde är det viktigt att en “ingripande”-modell i politiken modifieras av en “förebyggande”-modell som betonar förnuftigt förebyggande snarare än drastiska motåtgärder.
Traditionellt säkerhetstänkande har misslyckats
Såväl medborgarnas som statens välbefinnande är målet för all sund politik. Traditionellt säkerhetstänkande har misslyckats med att hantera de nya säkerhetsfrågor som skapats av den globala uppvärmningen och nu senast av pandemin. Dessa utgör existentiella hot mot mänsklig säkerhet och de låter sig inte hanteras med militära insatser. Och de rör själva hjärtefrågorna för den nationella säkerheten.
I Australien måste en stor del av vår nationella säkerhetsinsats omdisponeras så att de kan hanterar dessa breda frågor. Externt måste mer ansträngningar göras för att skapa en handlingskraftig diplomati med tillräckliga resurser och med fokus på internationell institutionsuppbyggnad och utvecklingsbistånd som investerar i människors säkerhet. Att skapa internationella samarbeten kräver hårt arbete. Men det är där Australien behöver satsa för att också kunna stärka sin säkerhet på nationell nivå.
Allan Behm
Allan Behm är chef för The International and Security Affairs program vid Australia Institute i Canberra. Han har tidigare varit stabschef för Minister for Climate Change and Energy Efficiencyi Austrialien. Han har även varit verksam i landets försvarsdepartementet och rådgivare åt flera australiensiska parlamentsledamöter.
Läs mer: Artikeln är en kortare sammanfattning av ett forskningspaper som publicerades av Austrialian Institute i mars i år: ”Rethinking national security in the age of pandemics and climate change catastrophe” https://www.tai.org.au/content/covid-19-and-rethinking-national-security
Austrialian Institute är ett obundet institut som vill ”bidra till ett mer rättvist, hållbart och fredligt samhälle”. Institutets målsättning är att ”samla, tolka och kommunicera i syfte att såväl diagnosticera de problem vi står inför och föreslå ny problemlösning” Hemsida: www.tai.org.au
Översättning: Jöran Hök, Forskning och utbildning om fred, säkerhet och utveckling.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar