DEBATT Vetskapen om och känslan av att höra till, att räknas, att vara lika mycket värd och att inte diskrimineras är fundament i ett demokratiskt samhälle. Det är också viktiga brottsförebyggande och brottsavhållande faktorer. Om dessa värden försummas hotas många människors säkerhet och i förlängningen demokratin. Idag behövs åtgärder som motverkar – inte förstärker – klyftor och utanförskap.
Utanförskap och klyftor bottnar i politiskt ansvar
Ansvaret för utanförskap och växande sociala klyftor är politiskt. Försummelser, bristande vilja eller förmåga och kontraproduktiva åtgärder hotar människors säkerhet. Det gäller både människor som är utsatta och de som är ”oskyldiga offer” (som det brukar heta i nyhetsrapporteringen).
När polisen kommenterar svårigheterna med att utreda de sprängningar som sker pekar man på att mycket av den tekniska bevisningen förstörs vid sprängningen. Vad polisen visserligen talar om, men inte alls lika ofta, är att ingen ställer upp som vittne efter en sprängning eller skjutning.
Det är ett rimligt antagande att när en sprängning sker är platsen sällan eller aldrig vald av en slump. Någon som ska skrämmas, hotas eller skadas bor eller har en koppling till adressen. Många vet eller i vart fall anar vem det kan vara eller vad det handlar om.
När en skjutning sker är det många som vet varför och vem som ligger bakom och vem som höll i vapnet. Den som skjuter och den som blir skjuten har sociala nätverk, föräldrar, syskon, vänner, fiender, partners, som i större eller mindre grad vet vad som pågår.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att det finns ett samband mellan hur politiken definierar de miljöer där skjutningarna och sprängningar sker och oviljan att vittna. Begrepp som utanförskapsområden eller områden som präglas av stort utanförskap gör rimligen något med de människor som bor i området – och också med de myndigheter som ska ingripa.
Stämpeln ”utanför” undergräver den samhörighet och förtroende samhällen måste bygga på
Att samhället har satt stämpeln ”utanför” på människor är ingen bra utgångspunkt för att skapa lojalitet och den känsla av samhörighet med samhället som krävs för att någon ska berätta vad hen sett och vet om andra i utanförskapet.
För polisen är människors förtroende en viktig framgångsfaktor i all brottsbekämpning. Men förtroende för polisen är ingen garanti för att någon ska våga bryta tystnaden och berätta om iakttagelser och kunskaper som kan bli avgörande för att ett brott ska klaras upp.
Viktigare än förtroende för polisen är tillit till, känslan av delaktighet med och lojalitet mot samhället.
Men hur kan vi förvänta oss att den som ställts utanför ska känna tillit, delaktighet och lojalitet?
Utanförskapsområden är sällan geografiska
Utanförskapsområden är inte i första hand en beskrivning av ett geografiskt områdes karaktär. Det är en stämpel på de människor som bor i området. Den som tilldelas detta utanförskap istället för delaktighet i samhällsgemenskapen blir ständigt påmind om sin status, i den politiska debatten, i medierapporteringen och tyvärr också av polisen. Den som hör de olika förslagen om vilka åtgärder som ska vidtas – ökad övervakning med ordningsvakter, kameror och varför inte militär – måste förstå vidden av sitt utanförskap och hur långt det är till en inbjudan in i samhällsgemenskapen.
I utanförskapet gror misstro mot samhället, mot myndigheter, mot politiken och politiker. I den gemenskap som utanförskapet skapar är det inte självklart att ringa polisen när något händer.
En pojke eller ung man som inte klarat skolan kan i kriminaliteten se en” arbetsgivare” som uppskattar det andra ser som belastningar; attityd och våldskapital. Det är ett farligt sätt att försörja sig, men vilka är alternativen för den som inte tillhör?
Utanförskap är sällan självvalt och förmodligen aldrig ett förstahandsval. Det är det samhället bidragit till att skapa.
Vilka åtgärder kravs för att bryta utanförskapet för dem som redan finns där eller föds in i det?
De som rustat ner välfärden är först med att kräva hårdare tag, som riskerar permanenta utanförskapen
Samma politik som rustat ner välfärden och skolan tävlar nu om vem som kan komma med de kraftfullaste åtgärderna mot kriminaliteten. Åtgärder som oftast har liten eller ingen effekt på kriminaliteten, men garanterat bidrar till att permanenta utanförskap för stora grupper.
Var finns den styrkta kunskap som ger stöd för att längre straff, ökad övervakning med kameror och vakter, sänkt straffmyndighetsålder, fler poliser och hårdare tag mot unga lagöverträdare är effektiva insatser mot kriminalitet och mot rekrytering till kriminalitet?
Det är illavarslande att representanter för vår lagstiftande församling, Riksdagen, efter beslutet att inkorporera konventionen om barnets rättigheter i svensk lag den 1 januari i år, vill sänka straffmyndighetsåldern och ha strängare straff för barn.
Finns det vetenskapligt stöd för att militär närvaro, ordningsvakter och övervakningskameror stärker människors delaktighet i samhället och minskar utanförskap och våld?
Hur välgrundade är de bilder av våldets orsaker som målas upp och bekräftas av politiker, medierna och polisen? I hur stor utsträckning är ett begrepp som gängbrottslighet en snuttefilt för oss i en socialt och ekonomiskt priviligierad medelklass, som hjälper oss att markera distans till det som sker? Som kan placera oss på rätt sida om gränsen mellan ”oskyldiga” och ”skyldiga”?
Kommunen är huvudman för de insatser som är avgörande för om en ung pojke ska kunna bli en del av det etablerade samhällets gemenskap eller rekryteras till kriminalitet.
Det handlar om kommunalt ansvar för skolan, där den lägsta ambitionsnivån måste vara gymnasiebehörighet för alla barn.
Hjälp föräldrar att utveckla vuxenansvar
Kommunens ansvar kan också innebära att föräldrar ibland behöver samhällets stöd för att behålla sin auktoritet och utveckla sitt vuxenansvar.
Familjer kan också behöva stöd för att ge barnen förutsättningar att klara de krav som skolan och samhällsgemenskapen ställer.
Det finns en gräns för hur mycket utanförskap ett samhälle tål. Det finns en gräns för hur stora klyftorna mellan olika grupper kan tillåtas bli. Det finns en gräns för när hårdare tag leder till motreaktioner, som kan starta en spiral av reaktioner och motreaktioner utan gräns – ett nationellt nödläge.
Gunno Gunnmo
Tidigare länspolismästare i Stockholm och ordförande i Polisförbundet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar