ANALYS Utvecklingen på det säkerhetspolitiska området har på senare tid gått i en negativ riktning. Respekten för demokratin och rättsstaten har minskat. Kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot den humanitära rätten förekommer i en utsträckning som inte kan accepteras. Vi behöver ett fungerande multilateralt samarbete, och ett reformerat Säkerhetsråd i FN, för att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Bristande respekt för multilateral samverkan
Den negativa utveckling vi ser idag på det säkerhetspolitiska området underblåses av en minskad respekt för flera internationella organisationer, däribland Förenta Nationerna. Särskilt allvarligt är det när permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd bryter mot FN-stadgan, vilket skedde när Storbritannien och USA angrep Irak år 2003 och när Ryssland angrep Georgien år 2008 och Ukraina år 2014.
USA:s uppträdande på senare tid inger också allvarliga farhågor. USA har lämnat FN:s råd för mänskliga rättigheter och UNESCO och underminerar för närvarande på ett mycket allvarligt sätt världshandelsorganisationen WTO. Dessutom har USA sagt upp viktiga internationella avtal, däribland 1987 års så kallade INF-avtal mellan USA och dåvarande Sovjetunionen om avskaffande av medeldistansmissiler, 2015 års Parisavtal om klimatet och det så kallade JCPOA-avtalet från samma år mellan Iran och Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA om reglering av det iranska kärnenergiprogrammet.
Vi kan också konstatera att den Europeiska Unionen står inför mycket allvarliga utmaningar med medlemmar som Polen och Ungern som grovt bryter mot organisationens grundläggande principer. Och så har vi Storbritannien som kan komma att lämna unionen.
Det internationella samarbetet fungerar inte längre som det var tänkt
Vad som är särskilt allvarligt är att lärdomarna från en generation som upplevt två världskrig börjar falla i glömska. Det internationella samarbetet fungerar inte längre som det var tänkt, vilket lett till spänningar som i slutändan kan hota internationell fred och säkerhet. Vissa ledare piskar upp nationalistiska stämningar med ett trångsynt fokus på det egna landet i kombination med bristande respekt för den internationella och nationella rättsordningen. Jurister och journalister som gör sitt jobb hotas och trakasseras.
Man frågar sig hur detta kommer sig när vi efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall ändå befann oss på väg mot en bättre världsordning. Mycket har skrivits om detta, särskilt mot bakgrund av de enorma utmaningar som mänskligheten står inför, orsakade av klimatförändringarna och en explosionsartad tillväxt av världsbefolkningen. Vi var 2 miljarder när Förenta Nationerna bildades år 1945. Enligt FN:s befolkningsenhet är vi nu ca 7,6 miljarder och kommer att vara 9,8 miljarder år 2050.
Förenta Nationernas roll
Utrymmet medger inte att jag går in på alla dessa frågor här. Låt mig därför fokusera på en fråga av stor vikt, nämligen Förenta Nationernas förmåga ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel” som det står i FN-stadgans inledning.
FN har sex huvudorgan: Generalförsamlingen, där alla organisationens 193 medlemmar har en röst, Säkerhetsrådet, Ekonomiska och sociala rådet, Förvaltarskapsrådet (som fullgjort sin uppgift), Internationella domstolen och Sekretariatet med generalsekreteraren i spetsen.
En fråga som omedelbart inställer sig är hur Säkerhetsrådet, organisationens mäktigaste organ, fungerar. Rådet har 15 medlemmar, varav fem – Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA – är permanenta. Enligt artikel 24 i FN-stadgan har rådet ”huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet” och har rätt att fatta beslut som alla FN-medlemmar är skyldiga att följa. Härtill kommer att de fem permanenta medlemmarna har vetorätt utom i rena procedurfrågor.
Hur bör Säkerhetsrådet reformeras?
Frågan om en reform av Säkerhetsrådet har diskuterats under många år utan resultat. Den fråga som man främst fokuserat på är en ökning av antalet medlemmar i rådet. Det skulle kräva en ändring av FN-stadgan, vilket förutsätter att samtliga fem permanenta medlemmar godkänner ändringen.
På inbjudan av Max Planck-institutet i Tyskland har jag just skrivit en artikel om reform av FN:s säkerhetsråd. Den publicerades den 28 november[1] Utgångspunkten i artikeln är att Säkerhetsrådet måste reformeras. Men denna reform får inte fokusera på att öka antalet medlemmar i rådet, vilket är ett huvudämne i den nuvarande diskussionen. Det är absolut nödvändigt att man behåller rådets karaktär som exekutivt organ. Detta är nämligen en förutsättning för att rådet skall fungera effektivt. Alltför många medlemmar skulle omintetgöra detta krav fullständigt, särskilt om ytterligare medlemmar beviljas vetorätt. Redan femton medlemmar kan vara för många i ett exekutivt organ. Ytterligare medlemmar kommer att äventyra rådets förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 24 i FN-stadgan.
Reformen bör i stället fokusera på att lösa det verkliga problemet med rådet, nämligen det sätt på vilket de fem permanenta medlemmarna ibland beter sig. Vetorätten måste användas i överenstämmelse med FN-stadgan, som nu måste tillämpas mot bakgrund av folkrättens utveckling sedan FN grundades för mer än 70 år sedan. Det sätt på vilket vissa permanenta medlemmar utövar sin vetorätt är helt enkelt inte i överensstämmelse med stadgan.
Mot denna bakgrund är det absolut nödvändigt att de fem permanenta medlemmarna inleder en djupgående diskussion om hur de agerar och hur de använder vetorätten. Här krävs statsmannaskap – statsmän och kvinnor som kan se mot horisonten och förstå att deras ansvar sträcker sig inte bara till den egna staten utan till världssamfundet – och inte bara till den nuvarande utan också till kommande generationer. Medlemmarna i Säkerhetsrådet, och i synnerhet de permanenta medlemmarna, måste föregå med gott exempel.
Fokus måste vara på att förebygga konflikter
Vad rådet måste fokusera på är att förebygga konflikter. Detta kräver beslutsamhet och konsekvens. Fokus måste ligga på de utmaningar som mänskligheten står inför och kommer att möta i allt högre utsträckning i framtiden och de hot mot internationell fred och säkerhet som dessa utmaningar orsakar. Respekt för rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter är uppenbara komponenter i denna analys. Dessutom måste befolkningsökningen i världen i kombination med klimatförändringarna beaktas och hanteras på ett effektivt sätt. Rådet måste fokusera med stor uppmärksamhet på dessa ”konfliktmultiplikatorer” – ett begrepp som rådets medlemmar själva myntat.
Diskussionen måste också fokusera på fredsbevarande operationer och skyldigheten att skydda människor mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. När det gäller denna skyldighet är behovet av förbättringar stort. Vi kan inte längre acceptera att grundläggande mänskliga rättigheter kränks och att brott mot internationell humanitär rätt begås i stor skala utan konsekvenser. En annan viktig fråga i detta sammanhang är stärkande av kvinnans ställning. För att lösa dessa frågor behövs ett nära samarbete med regionala organisationer. Detta samarbete existerar redan, men frågan är hur det kan utvecklas och vilka lärdomar som kan dras av tidigare erfarenheter.
Eftersom de fem permanenta medlemmarna också erkänns som kärnvapenstater enligt 1968 års icke-spridningsfördrag, måste de bekräfta sina skyldigheter enligt detta fördrag och ta sina skyldigheter att arbeta för en kärnvapenfri värld på allvar.
En viktig faktor i detta sammanhang är att en reform i linje med det som diskuteras här kan göras utan att man behöver ändra FN-stadgan.
Hans Corell
Hans Corell är före detta hovrättsråd och före detta rättschef i Justitiedepartementet 1981-1984, Utrikesdepartementet 1984-1994 och Förenta Nationerna 1994-2004. Läs mer om honom här.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
[1] Hans Corell. UN Security Council Reform –The Council Must Lead by Example. In: Max Planck Yearbook of United Nations Law, Volume 22 (2018). Eds. Frauke Lachenmann and Rüdiger Wolfrum. Brill Nijhoff Leiden/Boston. (p. 3-33).
Lämna ett svar