DEBATT Ett relevant och modernt totalförsvar måste vara flexibelt för att kunna möta nya hotbilder. Skogsbränderna 2018 är en väckarklocka för det mänskliga säkerhetshot vi nu står inför. Det svenska totalförsvaret kan spela en avgörande roll för hur landet kommer att klara av framtida klimatkriser.
Klimatkrisen kräver ett brett säkerhetsperspektiv
Den 14:e maj i år släpptes Försvarsberedningens rapport om inriktningen för den svenska säkerhetspolitiken och det militära försvaret. I rapporten fastslås att hotet från klimatförändringarna ökar, och att Sverige därför måste fortsätta att förebygga och förbereda sig för de säkerhetsrelaterade effekterna kopplade till dessa förändringar. Samtidigt belyser rapporten Försvarsmaktens begränsade förmåga att stödja samhället vid kriser i fredstid eftersom dess huvuduppgift är att försvara Sverige mot väpnade angrepp. Fjolårets skogsbränder belyser dock vikten av att ta klimatförändringarna och deras effekter på allvar, och det akuta behovet att implementera ett breddat säkerhetsperspektiv i utformningen av det svenska totalförsvaret.
Ett breddat säkerhetsperspektiv betonar den mänskliga säkerheten och behovet att analysera framtida hot utifrån mer än ett militärt perspektiv på försvar och säkerhet. Likaså måste de klimathot vi ser idag förstås genom perspektivet mänsklig säkerhet. Det gäller inte bara de skogsbränder och låga grundvattennivåer som uppstått som en konsekvens, utan även risken för påföljande konflikter. Trots att Försvarsberedningens rapport delvis belyser detta måste det militära försvaret tillåtas spela en större roll vid dessa typer av klimatrelaterade kriser.
Idag är det inte så. Skogsbränderna sommaren 2018 visade att Sveriges militära förmåga var begränsad till Hemvärnet, och de militärer som frivilligt valde att ställa upp. Enligt lagen om skydd mot olyckor kan inte Försvarsmakten kalla in personal eller beredskapssätta helikoptrar vid skogsbränder eller liknande kriser. Detta innebär att Sverige – precis som under sommaren 2018 – är beroende av Europeiska Unionens enskilda medlemsstaters solidaritet och förmåga. Lyckligtvis bistod nio EU-länder med personal och utrustning, däribland Polen, Tyskland, Italien och Frankrike – men frågan är hur länge vi kan förlita oss på den europeiska solidaritetstanken. Populism och klimatförnekelse går hand i hand, och globalt har dessa krafter vunnit mark genom demokratiska val; såväl i Europa som i Sverige. Vi vet även att klimatförändringarna är ett globalt fenomen, vilket gör att det inte heller går att utesluta att klimatrelaterade kriser inträffar på flera håll i Europa samtidigt – och då finns inga garantier att EU bistår Sverige med hjälpinsatser.
Det handlar om förtroendet för Försvarsmakten
Även skogsbränderna i sig bör förstås ur ett större perspektiv. Att hyllorna med vatten stod tomma i affärerna i Kårböle bara efter ett par dagar pekar på att detta handlar om reella, mänskliga säkerhetshot som riskerar att drabba hela samhällen. Självklart är det också en fråga om ett förstärkande av det civila försvaret och en ökad medvetenhet om krisberedskap i allmänhet; men Försvarsmakten som myndighet har en stor potential att bistå med värdefull hjälp under kriser i fredstid. Det gäller delvis den hierarkiska organisationsstruktur som tillåter snabba beslut, men framför allt personalens kvalificerade kunskaper, regelbundna träning, och förmåga att agera under påfrestande förhållanden. Detta förutsätter självklart ett ökat budgetanslag samt större personalstyrka, men kanske främst en förändrad inställning till de nya hot som vi nu står inför.
En Försvarsmakt som kan hjälpa till i framtida kriser skulle inte bara gynna befolkningen utan även själva myndigheten. Ett mer aktivt och synligt försvar skulle bidra till en förbättrad folklig förankring, något som är av stor vikt för ett fungerande totalförsvar. Den folkliga förankringen kan ses utifrån två grundperspektiv – försvarsvilja och förtroende. För att uppnå detta menar Försvarsmakten själv att uppdragens relevans och synlighet bör ses som avgörande pusselbitar.
Genom att anpassa försvaret till de klimatrelaterade säkerhetsutmaningar som Sverige står inför skulle Försvarsmakten inte bara synas och bli mer relevant, utan även i förlängningen öka sin attraktionskraft och därmed sin rekryteringsförmåga. Även om det råder bred konsensus kring den ryska aggressionen och dess påverkan på säkerhetsläget runt Östersjön, finns det ett stort behov av ett flexibelt försvar. Ett försvar som kan bidra till ökad säkerhet; inte bara militärt, utan även mänskligt. Det handlar alltså inte om att utesluta de militära säkerhetshoten, utan om att på allvar anamma ett bredare säkerhetsbegrepp, att vara redo inför framtida klimathot, och att agera i tid.
Som Försvarsberedningen belyser i sin rapport, har återuppbyggnaden av Sveriges militära och civila försvarsförmåga många gånger inletts för sent – en insikt som man själv påpekar måste vara vägledande i framtida planering av totalförsvaret. Med detta som utgångspunkt, och med tanke på att de säkerhetsrelaterade klimathoten redan uppenbarats, är det hög tid för Försvarsmakten att planera för att delta i dessa typer av insatser, och för att leva upp till löftet att alltid vara tillgänglig och i beredskap.
Felicia Callmar & Karolina Nilsson
Felicia Callmar och Karolina Nilsson studerar för närvarande andra terminen vid masterprogrammet i Politik och Krig på Försvarshögskolan.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Johan Schaar, medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys och associate senior fellow vid SIPRI.
Lämna ett svar