ANALYS Kommunernas roll i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism framhålls ofta som central. Kraven och förväntningarna på kommunerna har ökat och många har idag inte bara lokala samordnare mot våldsbejakande extremism, utan också egna handlingsplaner. Kunskap och forskning om hur kommunerna arbetar har dessutom vuxit. Hur allmänheten ser på kommunernas arbete och på våldsbejakande extremism som fenomen vet vi emellertid mindre om. I den här artikeln redovisas en delmängd från en nationell enkätundersökning som ingår i ett forskningsprojekt vid Umeå universitet om radikalisering och lokal motståndskraft. Resultat från enkätundersökningen visar bland annat att våldsbejakande extremism oroar allmänheten men att få vet till vem man på lokal nivå skall vända sig med frågor som rör detta och att förtroendet för kommunernas arbete är relativt lågt.
Under senare år har diskussionen om förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism förts med ökande intensitet i Sverige. Ofta framhålls den lokala nivån som helt central för förmågan att stå emot olika typer av extremism. Förväntningarna och kraven på kommunerna har som en följd av detta ökat. Ett första steg var kommunala kontaktpersoner med samordningsuppdrag. Därefter följde rekommendationen att på grundval av lokala lägesbilder utarbeta kommunala handlingsplaner. Uppföljningar visar att allt fler kommuner har beslutade handlingsplaner. I en artikel i Mänsklig säkerhet 2017 visade Andersson Malmros och Mattson, efter att ha analyserat 127 handlingsplaner, att de generellt sett innehöll en spänning mellan de två perspektiv som dominerat debatten; det socialpolitiska och det säkerhetspolitiska. Om kunskap och forskning om kommunernas arbete har vuxit, vet vi mindre om hur allmänheten i stort ser på våldsbejakande extremism och på kommunernas arbete. I ett pågående forskningsprojekt om radikalisering och lokal motståndskraft har därför en nationell enkätundersökning ingått. Vi presenterar i den här artikeln resultat som har att göra med i vilken grad allmänheten känner till och oroar sig för våldsbejakande extremism; vet till vem man lokalt skall vända sig med frågor om detta; i vilken utsträckning förtroende finns för kommunens sätt att arbeta samt skillnader mellan kommungrupper.
Enkätundersökningen, ett samarbete med SCB, avslutades i januari 2018. Utifrån en urvalsram gjordes ett obundet slumpmässigt urval om 4987 personer i åldern 18-79 år, en svarsfrekvens om 40 % uppnåddes. Svarsfrekvensen var något lägre bland män (38 %) och betydligt lägre bland yngre personer (25 % i åldrarna 18-36). Däremot fanns inga skillnader i svarsfrekvens mellan personer boende i olika typer av kommuner. För att reducera bortfallsskevheten viktades datamaterialet så att resultat för hela populationen och inte bara för de svarande kan redovisas.
Tabell 1 visar hur svaren fördelar sig på totalen och mellan olika kommungrupper (efter SKLs kommungruppsindelning) för sex av de frågor som ställdes i enkäten.
Enkätundersökningen visar även på skillnader i svar mellan olika kommungrupper. En signifikant högre andel av de som bor i storstadskommuner (56,5 %) uppger att de känner till extremistiska miljöer i Sverige, jämfört med personer som bor i mindre kommuner (48,8 %). Likaså känner en högre andel i större städer (24,1 %) till extremistiska miljöer i den egna kommunen, jämfört med personer som bor i mindre städer/landsbygd (17 %), också denna skillnad är statistiskt signifikant. När det gäller frågan om huruvida man tror att våldsbejakande extremism kommer att öka eller minska i omfattning under de kommande åren, finns också skillnader men inte statistiskt signifikanta sådana. Svaren på frågan om i vilken utsträckning man oroar sig över våldsbejakande extremistiska rörelser visar att 40 % av de som bor i större städer oroar sig mycket eller väldigt mycket, en något lägre andel uppgav samma svar i storstäderna (37,9 %). Lägst andel (31,4 %) som oroar sig över våldsbejakande extremism återfinns i små städer/landsbygdskommuner. Oron över våldsbejakande extremism är alltså högst i kommuner där kännedomen om sådana miljöer också är högst. Vad gäller förtroendet för kommunernas arbete finns inga signifikanta skillnader mellan kommungrupper.Konstateras kan att 52,8 % av de som svarat uppger att de i mycket eller ganska hög grad känner till extremistiska rörelser, ideologier eller miljöer i Sverige. Detta kan jämföras med att endast 20,4 % av de svarande uppger att de i mycket hög eller ganska hög grad känner till rörelser, ideologier och miljöer av det slaget i sin kommun. En klar majoritet, 68,6 % tror att våldsbejakande extremism kommer att öka i omfattning under de närmaste åren; 36,5 % oroar sig mycket eller väldigt mycket för våldsbejakande extremism men få, 15,7 %, vet vart man lokalt kan vända sig med frågor om detta. Förtroendet för kommunernas arbete är relativt lågt, 20,5 % uppger att de i hög eller ganska hög grad har ett sådant förtroende.
Även om ytterligare studier behövs, kan ett par observationer göras kring hur resultaten kan tolkas. I vilken utsträckning man känner till extremistiska rörelser, ideologier och miljöer i Sverige och i sin kommun speglar en bild som börjar framträda i debatten om våldsbejakande extremism och kommunernas ansvar, och som bekräftas i intervjuer vi gjort med offentliga aktörer i norra Sverige. Frågan anses viktig på riksnivå men kan vara av relativt liten betydelse lokalt. Att många inte vet vart de skall vända sig med frågor om våldsbejakande extremism och att förtroendet för den egna kommunens sätt att arbeta är relativt lågt, kan förstås på olika sätt. Det kan betyda att kommuner inte prioriterat sådant arbete eller tydligt informerat om det, men kan också handla om att mycket förebyggande arbete sker indirekt i annat arbete. En del kommuner, visar våra intervjuer, har t.ex. inte sett behov av separata handlingsplaner, både för att lägesbilder visar att situationen inte kräver det och för att de arbetar mot våldsbejakande extremism i det allmänt brottsförebyggande arbetet eller inom ramen för verksamhet som rör trygghet, trivsel, social hållbarhet och demokrati. Att allmänhetens förtroende är relativt lågt och att många inte vet vart de skall vända sig, behöver alltså inte vara kopplat till att kommunerna inte arbetar med frågan eller är otydliga. Det är också viktigt att framhålla kommunernas varierade förutsättningar, resurser och erfarenheter. Möjligen som en konsekvens av denna variation präglas en del handlingsplaner av att nationella lägesbilder och andra dokument översätts till lokal nivå trots att de inte alltid är särskilt relevanta i den kommunala kontexten. Efter att ha gjort intervjuer i norra Sverige kan vi också konstatera att resursfrågan är avgörande för en del små kommuner. Medel finns inte alltid för t.ex. utbildningssatsningar och den som fått samordningsuppdraget kan ha flera andra komplexa arbetsuppgifter parallellt. Avslutningsvis finns anledning att återkomma till det socialpolitiska och det säkerhetspolitiska perspektivet. Allt oftare anförs att det ena inte nödvändigtvis måste utesluta det andra. Det konkreta praktiska arbetet med att kombinera perspektiven lokalt är dock en i alla stycken inte helt enkel uppgift för kommunerna, vilket möjligen också avspeglar sig i allmänhetens syn på deras arbete.
Veronica Strandh är postdoktor vid Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet. Hon forskar också om krishantering och civilsamhällets roll vid kriser och katastrofer.
Malin E. Wimelius är docent i Statsvetenskap vid Umeå universitet och leder forskningsprojektet om radikalisering och lokal motståndskraft, finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Malin Eriksson är docent i folkhälsovetenskap och verksam vid institutionen för socialt arbete, Umeå Universitet. Hon leder också en vetenskaplig belysning av polisiära insatser i särskilt utsatta områden.
Mehdi Ghazinour är professor i socialt arbete och forskningsledare vid Enheten för polisutbildning vid Umeå universitet. Han medverkar även i ett flertal forskningsprojekt i polisiärt arbete.
John Kinsman är docent i folkhälsovetenskap och forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet. Hans forskning inbegriper också beredskap inför och hantering av spridning av infektionssjukdomar.
Mojgan Padyab är docent i socialt arbete och verksam vid Enheten för polisutbildning vid Umeå universitet. Hon forskar bland annat om arbetsmiljö och hälsa bland poliser och socialarbetare i Sverige.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör.
Lämna ett svar