ANALYS I kampen mot radikalisering och våldsbejakande extremism har kommunernas handlingsplaner blivit ett nyckelinstrument. Syftet med handlingsplanerna är att bidra med struktur och vägledning för att underlätta genomförandet av ett specifikt uppdrag eller åtgärd. Robin Andersson Malmros och Christer Mattson från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet har tittat närmare på hur väl kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism förmår att göra detta.
På uppdrag av Sveriges Kommuner & Landsting (SKL) har vi sammanlagt analyserat 127 kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism, representativa för 134 av Sveriges 290 kommuner. Rapporten, ”Från ord till handlingsplan”, är en redogörelse av vägen fram till det omfattande policyarbete som handlingsplanerna får representera, innehållet i dessa och vilka konsekvenser dessa kan få för det svenska förebyggande arbetet.
Det omfattande materialet som rapporten bygger på kan givetvis analyseras på många sätt. Denna debattartikel fokuserar ett av de centrala teman som genomsyrar handlingsplanernas innehåll; spänningen mellan det som, något generaliserande, kan beskrivas som de socialpolitiska och säkerhetspolitiska perspektiven i det svenska förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Det socialpolitiska perspektivet får representera det långtgående ansvar som kommunala verksamheter som exempelvis skolan, socialtjänsten och fritidsverksamheter har att agera med syfte att fostra, hjälpa och skydda individen, även den sårbara som finns i riskmiljöer, och förmå denne att bli en del av den demokratiska gemenskapen. Det säkerhetspolitiska perspektivet kan å andra sidan beskrivas som det ansvar som samhället, via sitt rättsvårdande uppdrag och våldsmonopol, har att skydda sina medborgare från de individer eller grupper som med våld vill destabilisera och skada samma samhälle. När en individ går från att vara en fara för sig själv till att bli en fara för andra, övergår de sociala insatserna till säkerhetsarbete.
Båda perspektiven är fullt legitima och nödvändiga i arbetet mot våldsbejakande extremism. Vid vissa givna situationer krävs socialpolitiska åtgärder, i andra situationer säkerhetspolitiska. Detta kan uppfattas som en oproblematisk uppdelning av arbetet mot terrorism, men verkligheten är (tyvärr) mer komplex än så. De komplexa, konkreta situationerna på ”fältet”, tillsammans med omvärldens oro över terrorism och förväntningar på agerande från den offentliga sektorn, har resulterat i en smältdegel där säkerhetspolitiska arbetssätt kommit att blandas in i kommuners välfärdsarbete. I de situationerna uppstår en spänning mellan perspektiven och en osäkerhet kring hur den enskilde anställde ska agera. Denna spänning menar vi blir tydlig i handlingsplanerna.
Det kanske tydligaste exemplet på denna spänning är hur man i handlingsplanerna väljer att se och agera på risk/oro eller, mer specifikt, de tecken, signaler och beteende som sägs indikera att någon är radikaliserad, befinner sig i en radikaliseringsprocess eller uppfattas befinna sig i riskzon för att komma att radikaliseras. Detta i synnerhet om en jämförelse görs till andra former av oroshantering. Om exempelvis en lärare, vars uppdrag enligt skollagen är att arbeta främjande och demokratiskt fostrande, har skäl att tro att en ungdom riskerar att fara illa, ska läraren enligt anmälningsplikten uppmärksamma socialtjänsten på detta. Socialtjänsten har ett analyserande, utredande och behandlande uppdrag i förhållande till den upptäcka oron/risken. Först om det rör sig om misstänkt brottslig aktivitet ska Polisen involveras. I ett inte obetydande antal handlingsplaner mot våldsbejakande extremism framkommer ett annat sätt att hantera risk/oro kring individer som välfärdsinstitutionerna möter. I dessa handlingskedjor, vilka vi väljer att kalla alternativa, ska istället risk/oro rapporteras till en lokal samordnare som tillsammans med Polisen ska göra en bedömning huruvida det rör sig om radikalisering eller inte. Givet den svenska grundlagsstiftningen gällande yttrandefrihet, föreningsrätt, skollag, sekretesslagstiftningen och forskning om radikaliseringsprocesser, finns det goda skäl att förhålla sig kritisk till sådana handlingskedjor.
Ett annat exempel på samma spänning är att handlingsplanerna visar att säkerhetspolitiska åtgärder som övervakning, kartläggning och bedömning har gjort ett intåg i socialpolitiskt inriktade verksamheter som skola, socialtjänst och fritidsverksamhet. Uppdragsbeskrivningar i handlingsplanerna beskriver sådana aktiviteter som centrala i kommunens arbete, liksom att kompetensutveckling i första hand syftar till att möjliggöra sådant arbete.
För den enskilde läraren, socialarbetaren, kuratorn, fältassistenten eller fritidsledaren, alla verksamma i den så kallade första linjen, är det tveksamt om instruktioner om att övervaka och rapportera av individers icke-brottsliga gärningar i alternativa handlingskedjor, bidrar med förståelse för deras roll i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Tvärtom är risken överhängande för att betydande institutionell förvirring uppstår när deras grundläggande uppdrag, kunskapsgrund och tidigare erfarenhet av att möta risk/oro åsidosätts i förhållande till en säkerhetslogik, där syftet inte längre är att värna individens utveckling och rättigheter, utan att skydda samhället från den risk som samma individ, på generaliserande och ovetenskapliga grunder, potentiellt sett bedöms utgöra inom en oöverskådlig framtid. De bärande fundamenten för ett sådant arbete i kommunerna, menar vi, står på en så pass svag juridisk- och vetenskaplig grund att arbetet riskerar att bli kontraproduktivt. En alternativ, mer solid grund att utgå ifrån i det förebyggande arbetet, är den kunskap och erfarenheter av att möta oro/risk som redan existerar i kommunernas egna led.
Ur det perspektivet är det oklart huruvida handlingsplanerna egentligen bidrar med struktur och vägledning för att underlätta genomförandet av arbetet mot våldsbejakande extremism. Den spänning mellan det socialpolitiska- och säkerhetspolitiska perspektiven som gestaltas i handlingsplanerna, är dock inte kommunernas konstruktion. De representerar istället, på ett slående sätt, den omgivande debatt kring det förebyggande arbetet som präglats av låsta positioner, polarisering och tvärsäkra sanningar. Vi tror att kommunernas arbete inte blir bättre än summan av akademins, experters, myndighetsföreträdares och opinionsbildares förmåga och vilja att erkänna, problematisera och undersöka förhållandet mellan två nödvändiga perspektiv.
Robin Andersson Malmros och Christer Mattson
Robina Andersson Malmros är Projektledare vid Segerstedtinstitutet och doktorand i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet
Christer Mattson är t f föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör.
Lämna ett svar