BEGREPPSSKOLAN I en ambition att skapa kunskap, förståelse, bredd och deltagande i den säkerhetspolitiska debatten har Mänsklig Säkerhet en liten begreppsskola. I denna artikel beskriver Robert Egnell, grundare av och tidigare chefredaktör för magasinet, själva begreppet Mänsklig Säkerhet.
Nätmagasinets namn har skapat en del frågetecken: Vad betyder egentligen “mänsklig säkerhet”? Är inte all säkerhetspolitik mänsklig? Är det för att avgränsa bort djur? “Mänsklig säkerhet” – är inte det det där misslyckade konceptet inom FN-systemet? Frågorna är många och svaren tyvärr likaså beroende på vem man frågar. Syftet med denna begreppsgenomgång är dels att ge en liten mer officiell bakgrund till begreppet, och dels att beskriva hur jag ser på dess nytta i den säkerhetspolitiska debatten och praktiken.
Mänsklig säkerhet är i dess enklaste form ett begrepp som flyttar fokus från staten som säkerhetssubjekt till individen och olika grupper i samhället. Det är ett i grunden normativt argument som fångar upp dessa problem genom att argumentera att säkerhet är till för individen, och statens eller samhällets säkerhet är endast instrument för att uppnå detta. Närmar man sig säkerhetsbegreppet från detta perspektiv så innebär det ofta också en breddning av vad som kan anses tillhöra säkerhetsutmaningar.
Begreppets historia
Begreppet lanserades 1994 i FN:s Human Development Report som innehöll ett kapitel med titeln “New Dimensions of Human Security”. Syftet var att bredda det traditionella säkerhetsbegreppet som fokuserat nästan uteslutande på staters territoriella säkerhet från externa militära hot. I rapporten uttrycks att “mänsklig säkerhet är barnet som inte dog, smittan som aldrig spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen – det handlar om liv och värdighet.” Kapitlet delade in mänsklig säkerhet i sju områden:
- Ekonomisk säkerhet – trygga inkomster för att försörja sig, oftast från arbete.
- Matsäkerhet – att mat för dagen finns både fysiskt och ekonomiskt tillgänglig.
- Hälsosäkerhet – tillgång till sjukvård, hygien, mat och vatten för ett hälsosamt liv.
- Miljösäkerhet – att få leva i en utan katastrofrisker i en hälsosam och hållbar ekologisk miljö
- Personlig säkerhet – att leva utan risk för våld utövat av stater eller individer, i både det offentliga och det privata.
- Gruppens säkerhet – att inte förföljas på grund av religiösa, kulturella, eller etniska tillhörigheter.
- Politisk säkerhet – rätten att få åtnjuta sina mänskliga rättigheter och uttrycka sig fritt.
De sju områdena är mycket användbara för att bredda analysen av konflikt- och katastrofområden. En viktig aspekt i dessa analyser är insikten om hur de sju områdena ofta är tätt sammankopplade med varandra. Till exempel är det svårt att uppnå matsäkerhet utan ekonomisk säkerhet. Hälsosäkerhet är i sin tur avhängigt av matsäkerhet och miljösäkerhet, o.s.v.
1994 förutspådde FN att hoten mot global mänsklig säkerhet under 2000-talet skulle bli: Okontrollerad befolkningstillväxt, klyftor i ekonomiska möjligheter, migration, miljöförstöring, drogproduktion och smuggling, och slutligen internationell terrorism. När vi ser tillbaka på denna lista idag är det en närmast kuslig träffsäkerhet. Få säkerhetspolitiska analytiker skulle dock ha stöttat denna rapport som alltså producerades av FN:s biståndsorgan UNDP.
Med tiden så växte tre aspekter av mänsklig säkerhet fram inom FN-systemet:
- Frihet från rädsla.
- Frihet från brist på grundläggande behov.
- Rätt till skydd av mänskliga rättigheter.
En viss maktkamp har pågått kring dessa perspektiv. Kanada förespråkade från början det mänskliga säkerhetsbegreppet, men såg det framförallt som ett perspektiv inom fredsfrämjande insatser. Deras naturliga fokus blev frihet från rädsla. Japan, som också varit med och utvecklat begreppet, har nästan uteslutande sett det som ett perspektiv för hållbar ekonomisk utveckling och biståndspolitik. Inom FN-systemet fanns också en rad folkrättsexperter som tyckte att det nog snarare handlade om att stå upp för FN:s deklaration om det mänskliga rättigheterna. Japans biståndsperspektiv har dock med åren kommit att dominera – inte minst genom att de står för det mesta av finansieringen av begreppets implementering i FN-systemet.
Drygt 20 år efter lanseringen har begreppet mänsklig säkerhet fortfarande inte fått ett särskilt starkt fotfäste inom internationell politik. En orsak är att det inte setts som ett särskilt praktiskt eller operativt användbart begrepp. En annan orsak är att begreppet, tillsammans med andra begrepp som “skyldighet att skydda”, ifrågasätter statens rätt till absolut suveränitet och icke-interventionsprincipen. De sista åren har dock arbetet gått framåt genom ett fokus på operationalisering – att göra begreppet användbart som ett angreppssätt för att främja fred, utveckling och stabilitet.
Nyttan med begreppet
Hittills har den främsta nyttan med begreppet mänsklig säkerhet varit intellektuell och politisk – det har hjälp oss att ifrågasätta hur vi tänker kring begreppet säkerhet, hur vi prioriterar samhällets resurser för att främja säkerhet både i Sverige och världen, och vilka instrument och aktiviteter som verkligen förbättrar säkerhetssituationen för människor över hela världen bortom den alltför snäva tanken om fred som ”frånvaron av krig”.
För att vara av något större värde måste dock begrepp som mänsklig säkerhet också vara praktiskt tillämpbara och föra med sig tydliga ”operativa” och politiska direktiv. Svåra frågor som också måste belysas är därför hur ett mänskligt säkerhetsperspektiv och tillvägagångssätt kan förbättra säkerhetspolitiskt beslutsfattande på lokal, nationell och internationell nivå. Hur kan genomförandet av fredsbyggande, konfliktlösning, underrättelseverksamhet, fredsfrämjande insatser, utvecklingssamarbete och humanitärt katastrofstöd kan effektiviseras? Kort sagt, hur kan vi rädda liv och förbättra säkerheten och livskvaliteten för människor hemma och utomlands genom att se på säkerhet med ett nytt perspektiv eller angreppssätt?
Det intressanta är att när man studerar en valfri konflikt eller katastrofområde med dessa sju områden i analysen och med ett fokus på människors egna uppfattning på marken så framträder nästan alltid en helt annan bild av hur situationen ser ut och vad som måste göras för att öka säkerheten i samhället. Ofta sjunker den omedelbara väpnade konflikten och de stridande parternas intressen in i bakgrunden till förmån för de underliggande samhälleliga problem som ligger till grund för konflikten. Det här innebär också att en fredsprocess kommer inte att bli hållbar om den bara hanterar “symptomen”, det vill säga den väpnade konflikten, utan att också hantera de underliggande orsakerna. Ett mänskligt säkerhetsperspektiv ger oss därmed också möjligheten att förebygga konflikter genom att tidigt få insikt om svagheter i systemet vilka en makroanalys ofta tenderar att missa.
I slutändan är inte begreppet mänsklig säkerhet något flum utan av högst praktisk och pragmatisk natur för att bidra till vår förståelse av säkerhet och våra försök att uppnå det. I den processen bryts barriärerna mellan privat, nationell och internationell säkerhet ner. Det tål att upprepas – mänsklig säkerhet påminner oss om att säkerhetspolitik i första hand måste tjäna sina medborgare – inte bara staten, dess territorium och dess institutioner.
Robert Egnell
Grundare av Mänsklig Säkerhet och tidigare chefredaktör. Professor vid Försvarshögskolan i Stockholm.
Lämna ett svar