ANALYS Antalet väpnade konflikter som involverar jihadistiska grupper med transnationella ambitioner ökar, enligt konfliktforskare vid Uppsala universitet. Dessa konflikter stod under 2015 för omkring hälften av alla dödsoffer i organiserat våld. Men instället för att globalisera dessa konflikter ytterligare bör omvärlden fokusera på att kontextualisera dem för att främja effektiva politiska lösningar. Det skriver Daniel Finnbogasson och professor Isak Svensson, verksamma i projektet Resolving Jihadist Conflicts?
Den årliga genomgången av trender när det gäller organiserat våld och väpnade konflikter är nu genomförd av Uppsala Conflict Data Program (UCDP). Den tecknar en dyster och oroande bild. Bland andra trender är det framförallt en som står ut: framväxten av transjihadistiska konflikter. Med dessa menas väpnade konflikter som inkluderar jihadistiska grupper med ambitioner som sträcker sig bortom nationalstaterna, såsom att etablera en transnationell islamisk stat. De två organisationer som manifesterar denna tendens är al Qaida och Islamiska Staten (IS). Av de totalt 45 rebellgrupper som var aktiva i väpnade konflikter 2015 var hela 25 stycken antingen IS, al Qaida, eller till dem anknutna rörelser. Enbart IS kärnorganisation var inblandad i konflikter i 12 länder. Både IS och al Qaida genomför attacker i flera länder därutöver och försöker på olika sätt knyta till sig etablerade lokala grupper.
Den nya översikten från institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet visar att mer än hälften av alla dödsoffer i organiserat våld 2015 inträffade i konflikter som involverar transjihadistiska grupper och deras motståndare: omkring 66 000 av totalt cirka 118 000. Den visar också att antalet väpnade konflikter under 2015 steg från 41 till 50. Ökningen beror till stor del på att IS skapat nya ”provinser”. I flera fall – exempelvis Afghanistan och Nigeria – har de ursprungligen lokalt begränsade islamistiska konflikterna globaliserats. Den mest signifikanta förändringen är alltså inte främst att antalet islamistiska väpnade konflikter ökar, utan att de muterar och förändrar form.
De transjihadistiska konflikterna utgör den övervägande delen av de internationaliserade konflikterna, det vill säga de konflikter där åtminstone en av parterna får truppstöd av en extern stat. Flera inhemska konflikter har internationaliserats genom att spridas över gränser och genom utländska interventioner. De senaste åren har antalet internationaliserade konflikter i världen varit fler än sedan andra världskrigets slut. Internationaliserade konflikter tenderar att vara svårlösta och komplexa, eftersom de inkluderar både inhemska regeringar, rebellgrupper och externa stater. Militära interventioner kan ses som ett svar på, men också en orsak till, framväxten av transjihadistiska konflikter.
Sydostasien framstår som ett intressant undantag i det att transjihadismen, trots många försök, inte lyckats få fotfäste i regionen. Redan 2001 började det talas om att Sydostasien skulle bli den militanta jihadismens andra front (efter Mellanöstern och Centralasien). Än så länge har så inte skett. Särskilt viktig är utvecklingen i Indonesien, världens största muslimska land. Även om Indonesien har en historia av religiöst definierat våld så har landet huvudsakligen gått i en fredlig riktning sedan 2005 – det år då regeringen och GAM-gerillan i Aceh-regionen undertecknade ett fredsavtal. Indonesien har demokratiserats och decentraliserats, lokala religiösa konflikter har lösts eller hanteras. Regeringen har också effektivt undertryckt den transjihadistiska gruppen Jemaah Islamiyah, som stod bakom flera terrordåd i regionen, bland annat bombattentaten på Bali 2002 då över 200 människor miste livet. Samtidigt har regeringen gjort eftergifter till politiska (men inte väpnade) islamistiska rörelser, genom att införa vissa islamiska lagar. En moderat version av islamism har stärkt sin ställning medan extremismen bekämpats. Politiska kanaler för politisk islamism har alltså kombinerats med repressiva åtgärder mot de mest extrema grupperna.
I Indonesien, Thailand och Filippinerna har det förekommit fredsförhandlingar och fredsavtal med militanta islamister. Det senaste exemplet är fredsavtalet som tecknades mellan Filippinernas regering och rebellgruppen Moro Islamic Liberation Front (MILF) år 2014, en fredsprocess som dock fortfarande pågår. Sammantaget ger det bilden av en region som även om den inte lyckats hindra militanta islamistiska grupper från att ta till vapen, ändå hindrat dem från att koppla upp sig till transjihadismen. Konflikter med potential att eskalera har även hållits på en förhållandevis låg intensitetsnivå. Detta har man åstadkommit bland annat genom att skapa utrymme för politiska islamistiska aktörer att verka i civilsamhället och partipolitiken samt genom fredsförhandlingar. Man har även genomfört insatser mot jihadistiska grupper och då förlitat sig mer på polisiära än militära metoder. Insatserna mot Jemaah Islamiyah är här det tydligaste exemplet. En annan potentiellt viktig faktor är den relativa frånvaron av utländsk inblandning i regeringars upprorsbekämpning, vilken står i stark kontrast till drönarattacker och internationella militära interventioner i Nord- och Östafrika, Mellanöstern och Sydasien. Sydostasien visar att det är möjligt att förebygga att lokala islamistiska konflikter dras in i den globala transjihadistiska rörelsen.
Konfliktprevention har länge varit ett centralt begrepp i svensk utrikespolitik: tanken att det går att hindra utbrott av väpnade konflikter, och minska omfattningen eller spridningen av dem ifall de ändå bryter ut. Inte minst vår forna utrikesminister Anna Lindh är associerad med begreppet konfliktprevention. Det preventiva förhållningssättet behöver nu appliceras i det delvis nya säkerhetspolitiska landskap som vi sett växa fram efter 9/11, särskilt vad gäller religiöst definierade väpnade konflikter. Utmaningen ligger då i att förebygga utbrott, men också spridning och upptrappning av religiösa krig. Att hindra islamistiska väpnade konflikter över begränsade, lokala politiska mål från att övergå till transjihadistiska konflikter med globala aspirationer kan därför ses som ny form av konfliktprevention.
Särskilt viktigt blir det därför att stödja de vacklande fredsprocesser som pågår i Filippinerna och försöka finna vägar att blåsa nytt liv i fredssamtalen i Thailand mellan regeringen och rebellerna i söder som strävar efter självständighet eller ökad autonomi för de huvudsakligen muslimska provinserna vid gränsen mot Malaysia. Men även andra regioner bortanför Sydostasien behöver hantera sina väpnade konflikter innan de, så att säga, riskerar att ”transjihadiseras”. Att få till stånd politiska processer som försöker hantera eller lösa konflikterna i exempelvis Palestina, Västsahara, Kashmir, samt Ogaden-regionen i Etiopien, blir därför i det ljuset också konfliktpreventiva åtgärder.
Slutligen är det viktigt att se bortom den globala och uppblåsta retoriken till de verkliga orsakerna bakom flera av dagens väpnade konflikter med transjihadistiska grupper. Här handlar det om en strukturell konfliktprevention. I botten ligger svaga stater, brist på inflytande och säkerhet för olika befolkningsgrupper samt kulturella mönster av ojämlikhet och könsförtryck. Många av konflikterna har trappats upp som en reaktion på militära interventioner, i Afghanistan, Irak, Somalia, Pakistan och Syrien. Istället för att globalisera konflikterna, som transjihadister försöker att göra, behöver omvärlden istället kontextualisera dem. Genom att studera konflikterna mot deras respektive kontexter och förstå de särskilda orsakerna bakom dem kan också effektiva politiska processer skapas som kan utgöra de långsiktiga lösningarna på problemen med transjihadistiska konflikter.
Daniel Finnbogason och Isak Svensson
Daniel Finnbogasson är forskningsassistent i forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.
Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar