ANALYS Att förstå religionernas roll är centralt för att kunna förklara fred, krig och hur det internationella systemet fungerar idag. Men då gäller det att varken överdriva eller underskatta religionernas effekter. Det skriver Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning och projektledare för forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts.
Religionernas roll i freds- och konfliktfrågor är något som ofta engagerar och som många människor har bestämda uppfattningar kring. Som fredsforskare möter jag inte sällan personer som gärna lägger all skuld för oroligheter och våld i världen på de religiösa traditionerna, eller urkunderna (såsom Bibeln eller Koranen). Och nästan lika ofta möter jag personer som bara ser religion (och då oftast just den religiösa tradition som de själva råkar följa) som någonting genuint gott och konstruktivt fredsbyggande.
Men religionerna är inte vare sig fredsbyggande eller krigshetsande i sig själva. Vilken roll som religionen spelar för att bidra till fred eller krig beror på hur de appliceras, i vilka sociala och politiska processer som de religiösa aktörerna och troslärorna tolkas.
”Problemet är inte Gud – det är personalen”. Citatet kommer från biskop Martin i Linköpings stift, Svenska Kyrkan, och han sa det när vi hade ett gemensamt publikt samtal i den lilla staden Aneby förra året om religionernas roll i konflikter. Citatet innehåller ett viktigt korn av sanning. Om problemet när det gäller krig och konflikt låg i själva religionerna skulle de överallt och i alla sammanhang bidra till antingen krig eller fred. Men faktum är ju att det är precis tvärtom. Det finns en oerhörd variation när det gäller hur religionerna bidrar till att antingen främja fredliga och toleranta relationer eller underblåsa extremism, hypernationalism eller sekteristiskt hat. Och av det kan vi sluta oss till att huvudproblemet inte är religionerna i sig, utan de samhälleliga betingelserna under vilka religiösa traditioner levs ut och religiösa påbud appliceras. Inom freds- och konfliktforskningen pågår nu en mycket intressant utveckling där studiet av religiösa dimensioner, under många år sett som helt perifert, på senare tid kommit att bli en central frågeställning. Forskningen kring internationella relationer i allmänhet och freds- och konfliktfrågor i synnerhet har historiskt sett tenderat att försumma och tona ned de religiösa faktorerna. Religion har setts som en privatsak. Men religion är ett socialt och inte bara privat fenomen. En djupare förståelse av religiösa sociala praxis kan bidra till att skapa ett bättre underlag för studiet av fred och krig.
I dagarna har en ny vetenskaplig serie publicerats, av Professor Ron Hassner vid University of Berkeley, och undertecknad, där vi samlat de viktigaste forskningsverken om religion och internationella relationer som publicerats under de senaste decennierna. De fyra banden i bokserien tecknar det större fältet i fyra delar. I den första boken har vi samlat skrifter om religion och det internationella systemet. I den andra, texter som belyser sambandet mellan religion och krig, medan den tredje istället berör sambandet religion och fred. I den fjärde och avslutande boken diskuterar vi och ger exempel på de olika metodologier som används i det framväxande forskningsfältet för att undersöka hur religion påverkar internationella relationer.
Religionens roll i konflikter är betydelsefull, men den ska inte överdrivas. Fenomenet väpnade konflikter är mångfacetterat: vi talar om mycket komplexa sociala och politiska fenomen som inte kan förklaras av en enskild faktor. Bakom väpnade konflikters uppkomst, utveckling och lösning finns det flera orsaksprocesser, där religionen kan spela en roll. Religionen är ofta inte den avgörande, men en bidragande, faktor bakom beslut om krig och fred.
Religiösa faktorer kan påverka risken för väpnade konflikter och organiserat våld i flera olika steg. De kan bidra till att skapa underliggande strukturella förhållanden som kan utgöra det grundvirke i vilket krigets och våldets gnista kan ta eld. Exempelvis kan olika religiösa gruppers sammansättning i ett samhälle påverka, deras historia, och deras förhållande till varandra (inklusive deras maktförhållanden och hur de religiösa identiteterna samverkar med andra identiteter, såsom klass, språk, etnicitet). Den religiösa demografin i ett samhälle kan alltså skapa ökade risker för krig och organiserat våld, men det avgörande är hur religiösa entreprenörer använder sig av demografiska förhållanden för att mobilisera stöd och öka sin egen maktbas.
En annan viktig faktor som diskuterats mycket är förhållandet mellan stat och religion i allmänhet och religiös diskriminering i synnerhet. Det finns indikationer om att religiös diskriminering ökar risken för väpnade konflikter och oroligheter, inte minst religiöst definierade attacker mot civila av de som upplever sig vara diskriminerade (det som ibland går under det ganska problematiska begreppet ’terrorism’). Förtryck på religiös grund kan alltså leda till våldsamma motreaktioner, även om forskningen på detta område pekar åt lite olika håll. Frågan om religionsfrihet är därför ett viktigt område för empirisk forskning om religion och internationella relationer. Likaså hur religiösa minoriteter kan skyddas och försäkras ha inflytande och säkerhet.
Det finns också religiösa faktorer som bidrar till en intensifiering av konflikter, när dessa väl har inletts. Det är inte ovanligt konflikter som från början handlade om värdsliga ting, såsom säkerhet, inflytande och självbestämmande, efterhand har sakraliserats, det vill säga, dragits in i den religiösa sfären. Forskningen pekar på att religiöst definierade konflikter vanligen är mer svårlösta än andra typer av konflikter. Religiöst språkbruk och retorik, religiösa symboler samt valet av religiöst laddade måltavlor (kyrkor, moskéer, helgedomar, platser för reliker, etc.) kan öka spänningen mellan grupper och hindra lösningar. Även då religiösa spänningar inte är orsaken till, utan snarare konsekvensen av, väpnade konflikter, kan de ändå bidra, när konflikterna väl aktiverats, till att göra dem mer utdragna och svårare att lösa med fredliga metoder.
Avslutningsvis ska det också sägas (något som jag kommer att återkomma till i Mänsklig Säkerhet) att religiösa aktörer, strukturer och nätverk kan vara en positiv, konstruktiv och helt avgörande kraft i fredsbyggande sammanhang. Trosbaserade uppfattningar och doktriner kan vara både våldsbejakande och fredsfrämjande, beroende på hur de appliceras. Hur personalen väljer att tolka uppdragsgivaren är alltså den springande punkten.
Isak Svensson
Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Börje Eriksson säger
Vi har alla ett behov av tillhörighet och social gemenskap, och det jag upplever angeläget är att se till kulturen som präglat vårt land, den kristna historien. På vilket sätt har vårt samhälle påverkats av livsåskådningsfrågor och religionen?
Kyrkorna gör idag ofta ett fantastiskt jobb som ställer upp på marginaliserade, utsatta människor som lever i utanförskap. De spelar även en viktig roll för många nyanlända att hitta tillhörighet och social gemenskap. Man gör hjälpinsatser, samlar pengar och bekämpar främlingsfientlighet. Tron på godheten smittar av sig och skapar en positiv känsla för den som bott i landet under många år likväl för många flyktingar.
Men hur klara kyrkan av gränsdragningen?
Alla tre abrahamitiska religioners (Judendom, Kristendom och Islam) budskap har historiskt sett handlat om gränsdragning och tillgången till Gud och det heliga. Vi vet att krig sällan är rena religionskrig men trots det ser vi hur skiljelinjen gång på gång går mellan grupper av olika religiös tillhörighet.
Varje gång jag besöker kyrkan hör jag budskapet i textläsning eller psalmer om ” Guds egendomsfolk” ”Guds utvalda” “…ingen kommer till fadern utan genom mig” “Jesus, Guds son världens frälsning” och i trosbekännelsen “sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma, levande och döda.”Den kristna historien har alltid spridit ett kärleksbudskap uppblandat med grupptillhörighet, lojalitet och lydnad.
Under 1900- talet har Europa konfronterats med destruktiv nationalism, övertygelsen om etnisk överlägsenhet, det är hög tid att börja fundera på den kristna kyrkans gränsdragning, roll och budskap i mötet med – den andre.
Henning Mankells favoritcitat av Yasar Kemal framstår som allt mer angeläget. “Till sist är det vår förmåga till kommunikation, till dialog, som kommer att rädda mänskligheten” Att stänga gränser och verka för starkare gemenskap genom nationalism har skapat världskrig och konflikter.
Att verka för starkare gemenskap och överlägsenhet på grund av etnisk tillhörighet riskerar skapa folkmord.
Allt skarpare gränser för en enda religiös sanning, att se sig som Guds utvalda eller hävda att man har Gud på sin sida, en enda väg till himlen, vart leder det?
Jag förstår rädslan för den andre när jag ser IS brutalitet, omänskligheten, förstår att allt tal om större vidsynthet kan ses som naiv. Det är ett faktum att krig och övergrepp drabbar människor för att deras religiösa tillhörighet även kristna. Tidningarnas rapporter om mord och hot mot kristna på svenska flyktingförläggningar. Den som sett brutalitet hos de som med religiösa argument som vill införa Guds lag med våld behöver skydd och hjälp, är det naturligt att känna vanmakt och rädsla.
En effekt av rädsla är att det alltid föder att behov av ett vi och dom, ett sätt att förklara ondska. Historiskt set har religionstillhörighet varit central som förklaringsmodell. Med stark uppfattning om att den egna religionen har ett exklusivt tillträdet till Gud och godhet, skapas samtidigt stark legitimitet att bekämpa ondskan – den andre.
Svenska ärkebiskopen Antje Jackelen valspråk är ”Gud är större” som är lika med muslimernas ”Allahu akbar”. Jag läser hur hon tar strid för en ny syn, bort från den kristna absoluta sanningen, bort från krav på en enhet och renhetskultur. Hos många väcker det ilska, de tycker helt enkelt att ärkebiskopens uppfattning inte ska räknas som kristen.
Det finns starka nationalistiska krafter som tycker kyrkan ska stå upp och protestera mot förföljelse och mord på kristna och frammanar bilden av ett civilisationernas krig. Rädslan och hotet skapar förutsättningar för att värna den kristna nationen, den kristna tillhörigheten, den kristna värdegrunden.
Historiskt sett har kyrkan stått för en skarp gränsdragning. Den som stått för en annan ståndpunkt har riskerat att dömas för kätteri. På en rad olika sätt har kyrkan visat på en enda väg till frälsning, en enda väg till det heliga, krav på enhet och därmed renhet. Kommer även framtidens kyrka fungera så? Behöver trosbekännelsen omprövas för att inte riskera bli ett verktyg för krafter som vill sätta gränser, dela upp, motverka öppenhet och förståelse.
Innan hot och rädsla fortsätter sprida sig i samhället önskar jag en öppen klargörande diskussion hur kyrkan ser på den andre. Hur starkt stöd finns för en kristen tolkning där de olika religionerna är olika väg till det heliga, olika fönster mot en och samma Gud?
Många församlingar har ett fantastiskt bra ungdomsarbete men hur ser den kristna församlingen på mötet med den ensamkommande afghanska killen som hittar sin sociala tillhörighet just där. Ber flyktingen och den kristne till samma Gud eller ska han omvändas till den rätta tron? Priset kan ju vara att han riskerar att för alltid skapa en oförsonlig spricka mellan sig, sina föräldrar och syskon.
Den kultur vi tillhör har gång på gång skapat en känsla av gemenskap och lojalitetsband genom att väva samman politik, makt och personlig religionstillhörighet, historien är full av exempel.
Vart står frikyrkan, var står svenska kyrkan och kristenheten idag? Vill man spela en viktig roll för att sprida det budskap som predikades för tvåtusen år sedan – att möta den andre som vi själva vill bli bemötta, eller predika om en enda sanning?