ANALYS Tanzanias nye president har på kort tid vänt upp och ned på landets offentliga institutioner i kampen mot korruption. Ivrigt påhejandes av landets väljare tilltar förhoppningarna om att Tanzania kan komma att växa ur årtionden av biståndsberoende. Samtidigt fortsätter regeringen att dra åt snaran kring media och opposition. Farhågorna om att yttrandefriheten är hotad blir nu allt fler.
Det är lunchtid i Tanzanias största stad Dar es Salaam. Någonstans mellan Presidentpalatset och Finansdepartementet skyndar en välklädd man genom det hektiska fredagsmyllret. Inne på landets finansdepartement pillar två tjänstemän lite förstrött bland en hög papper. Plötsligt öppnas dörren och en kortväxt man med mörk kostym och runda glasögon kliver in.
En, två, tre, fyra, fem, sex. Var är alla?”, frågar mannen och pekar mot en rad tomma skrivbord. De två fortfarande morgontrötta tjänstemännen tror inte sina ögon.
Den välklädde herren heter John Magufuli och är Tanzanias president. Idag är hans första dag på jobbet och det är ingen slump att han befinner sig i ett halvtomt finansdepartement. Under månader av kampanjarbete har Magufuli lovat landets väljare att krossa korruptionen. Problemet med regeringstjänstemän som enbart existerar i bokföringen men inte i verkligheten är utbrett, och har tillsammans med andra korruptionsformer beskrivits som ett av de största säkerhetshoten i Östafrika. Som landets ekonomiska moderskepp utgör Finansdepartementet en naturlig och symbolisk början i Magufulis krig mot korruptionen.
John Magufuli har sedan han valdes till president i oktober förra året rört om rejält i Tanzanias offentliga förvaltning. Utrikesresor för statstjänstemän har förbjudits, det så ofta påkostade nationaldagsfirandet har ställts in och en rad överraskningsinspektioner har genomförts av presidenten själv. Bara dagar efter ronden på Finansdepartementet besökte Magufuli landets största sjukhus, återigen helt oannonserat, för att finna flera patienter sovandes på golvet. Några timmar senare avskedades sjukhusdirektören.
Sverige har i årtionden pumpat in biståndspengar i Tanzania. Stödet ligger idag på drygt 800 miljoner kronor per år. Totalt har inget land i världen tagit emot lika mycket bilateralt bistånd från Sverige de senaste åren. Samtidigt har Tanzanias utveckling, trots hög tillväxt, stått och stampat inom flera områden. Inte minst den djuprotade korruptionskulturen har fortsatt att underminera jämlik fördelning av landets resurser. Senast 2014 frös Sida ett 425 miljoner kronor stort budgetstöd efter misstankar om korruption i ett statligt tanzaniskt energibolag.
John Magufuli – som fram till valkampanjen 2015 var något av en underdog i presidentkandidatsammanhang – tar strax därefter över det politiska ledarskapet med storm. På bara några veckor rycks sedan länge slutna och cementerade politiska strukturer loss, många gånger utefter den internationella utvecklingspolitikens principer om ansvarsutkrävande och god samhällsstyrning. Reaktionerna sprids snabbt utanför Tanzanias gränser. I flera afrikanska länder börjar människor kritisera egna korrupta ledare under hashtagen #whatwouldmagufulido. Men allra mest sprudlar optimismen i Tanzania. Till och med i den oppositionsstarka Zanzibarskärgården är Magufuli numera ivrigt påhejad av fler än någonsin tidigare.
Han lyssnar på oss vanliga människor, förklarar universitetsläraren Shani Khalfan, bosatt i den lilla kuststaden Stone Town.
Det är en utveckling som för bara några månader sedan hade framstått som osannolik. Om framstegen håller i sig kan de bli ett viktigt exempel på betydelsen av ett starkt och seriöst och politiskt ledarskap, ett behov som inte minst den senaste tidens Panamapapperturbulens påmint om. Men som många framgångssagor har även denna en baksida.
I skuggan av Magufulis omåttligt populära arbete mot korruption har liknande men mer diskreta nedslag lanserats mot media och opposition. Som Sven Rylander tidigare beskrivit i Mänsklig Säkerhet har Magufuli fått kritik för sitt hanterande av situationen på Zanzibaröarna, där valet avbröts i oktober efter att Magufulis parti, Chama Cha Mapinduzi (CCM), stod på randen till att förlora politisk majoritet. I mars bojkottade oppositionen Civic United Front (CUF) ett omstritt omval på öarna. Resultatet blev att CCM vann över 90 procent av rösterna och stängde ute CUF från betydande delar av det politiska inflytandet.
På mediafronten är utvecklingen minst lika oroväckande. Direktsända parlamentsdebatter har förbjudits. Den populära kvällstidningen Mawio har belagts med publiceringsförbud efter flera undersökande reportage om situationen på Zanzibar. Kanske mest uppseendeväckande är kidnappningen av Salma Said, journalist vid en annan av landets ledande tidningar som misshandlades och fördes bort efter att ha rapporterat om turerna kring Zanzibarkrisen. Genast riktades misstankar mot landets säkerhetstjänst.
Oavsett utgång illustrerar succén såväl som orosmolnen kring Magufulis arbete vilken genomslagskraft ett resultatinriktat ledarskap kan få i ett land med utmärglade samhällsinstitutioner – både på gott och ont. Utvecklingspolitiken i landet, med givare som Sverige i spetsen, bör givetvis anpassas därefter. Minskat budgetstöd och skarpare fokus på mänskliga rättigheter och demokratifrågor kan ligga nära till hands, förändringar som tidigare genomförts i andra länder där behoven bytt skepnad. Rwanda är ett av dem.
Det sägs att John Magufuli inspireras av Rwandas president Paul Kagame. Kagame har visserligen kritiserats hårt för att föra Rwandas demokratiska utveckling bakåt, men han har också utplånat landets korruption och infört en allmänobligatorisk städdag av landets offentliga platser varje månad. Kanske var det därför John Magufuli återigen promenerade ut från Presidentpalatset några veckor efter den där överraskningsinspektionen på Finansdepartementet. Denna gång mer nedklädd, trots nationaldagen till ära. Förundrade Dar es Salaam-bor kunde kort därefter se en man iklädd gympaskor och blommig skjorta som med ett bestämt grepp skyfflade undan tidningsrester och gamla plastflaskor från stadens gator.
Det vore skamligt att spendera enorma summor på ett nationaldagsfirande samtidigt som vår befolkning dör av kolera”, förklarade huvudpersonen själv, president John Magufuli.
Gabriel Lindén
Säkerhetspolitisk analytiker vid Control Risks med fokus på Mellanöstern, Nordafrika, Östafrika samt södra Afrika.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Kommentera