ANALYS Utflyttningen av EU:s externa gränser har i och med avtalet med Turkiet expanderat i rekordfart. Genom avtalet med Turkiet kan EU tillfälligt ha hejdat flyktingströmmarna. I denna artikel tecknar Daniel Silberstein, doktorand i internationella relationer, en bild av bakgrunden och bedömer de möjliga och tragiska konsekvenser som de senaste EU-besluten kan komma att få.
Genom de senaste avtalen ser vi hur EU skärper sina yttre konturer. Men precis som tidigare så flyttar sig flyktingströmmarna för anpassa sig till repressiva åtgärder från stater. En trolig utveckling är att flödet från den libyska kusten än en gång ökar. I grunden ligger fortfarande ett blodigt inbördeskrig med obeskrivligt mänskligt lidande utan en lösning i sikte. Detta förenas med en ovilja från EU:s medlemsstater att ta ett kollektivt ansvar och en strukturell oförmåga att skapa säkra vägar och möjligheter för flyktingar.
Diskussionen om volym har kommit att bli ett användbart slagträ i debatter kring flyktingfrågan. Det brukar låta så här: EU höll ut i det längsta, men antalet människor översteg förmågan för medlemsländerna att hantera situationen. Ur detta ska avtalet med Turkiet ha fötts. Denna argumentation har underlättat för EU att försvara avtalet, men andra förklaringsmodeller och orsaker måste också lyftas.
Än farligare för EU har varit att länder inom Schengensamarbetet i allt högre grad kommit engagera sig i ett ”race to the bottom”; alltså att göra sig så oattraktiva som möjligt för flyktingar. När detta inte fungerat har de valt att stänga sina gränser i avsikt att flytta ansvaret till andra länder, vilka i sin tur stängt sina gränser.
För EU har utmaningen kommit att bli att hålla samman Schengens fria rörlighet. Men stängda gränser och passkontroller urholkar principen om fri rörlighet. Även om det finns mekanismer inbyggda i systemet som tillåter länder att temporärt införa gränskontroller har antalet länder och det faktum att det inte verkar funnits något slut i sikte blivit en enorm utmaning för EU.
Dessa restriktioner har också varit regeringars svar på populistiska krav på det nationella planet. För att visa sig handlingskraftiga har länder stängt sina gränser. Problemet för EU har varit att dessa initiativ urholkat den gemensamma handlingskraft som EU bygger på. I detta läge har varje land valt gå sin egen väg. Om medlemsländerna inte tar ett gemensamt ansvar, hur kan EU bygga en gemensam politik? Det innebär inte att det tidigare funnits ett gemensamt ansvar eller en fungerande hantering. Snarare har den senaste tidens handlingar rivit upp sprickorna till den grad att det inte längre fanns något alternativ. Upprätthållandet av en gemensam utrikespolitik och migrationspolitik har hotats genom medlemsländernas handlande. Det är inte omöjligt att tänkandet påverkats av ett tänkt framtida scenario som innebär att enskilda medlemsländer ingått i avtal med länder närmare Syrien, liknande det som EU nu gemensamt ingått med Turkiet.
Dessa handlingar har skapat, men också avslöjat, redan existerande bristande förtroende gentemot EU från enskilda länder. Om EU inte levererar så kommer enskilda länder att göra det. Börjar fler medlemsländer agera på eget bevåg i strid med EU:s beslut och vilja, samtidigt som de upplever att EU inte levererar vad de önskar – till exempel i form av den externa gränsbevakningen – så minskar EU:s trovärdighet som samlad regional aktör, såväl internt som externt.
Det är i spåren av dessa utmaningar som vi kan förstå avtalet med Turkiet, ett land som i det närmaste alla människorättsorganisationer dömer ut för dess hantering av flyktingar. De pekar på bristande skydd av rättigheter och otillräcklig hänsyn till basala behov.
Allvarligast är kanske regelmässigt användande av ”pushbacks”. Flera organisationer har rapporterat om hur Turkiet tryckt tillbaka migranter, både vid land- och havsgränser; detta i ett läge medan Turkiet till största del sågs som ett transitland på vägen mot Europa. Vad som kan komma att hända när Turkiet självt blir destinationen är oroväckande. Samtidigt är risken att EU:s försök att stabilisera Schengenområdet och skapa enighet kring flyktingfrågan inte kommer lyckas. I dagarna gick Österrike ut med nyheten att de endast kommer ta emot 37 500 asylsökande, att jämföra med de 90 000 asylsökande som de mottog förra året. I Tyskland växer sig rösterna starkare för att begränsa det antal flyktingar som landet tar emot. Faran är överhängande för att det ’race to the bottom’ som inletts inte kommer ta slut i och med avtalet med Turkiet. I så fall innebär detta avtal att Turkiet i princip görs till ett europeiskt förvar.
EU:s ledare har satt Schengens fortsatta existens och de syriska flyktingarnas säkerhet i ett motsatsförhållande. Flyktingarnas säkerhet offrades men det tänkta syftet att bevara Schengen är förenat med större strukturella utmaningar.
Daniel Silberstein
Daniel Silberstein är doktorand i internationella relationer vid Stockholms universitet och forskarskolan för Internationella Studier (SIS). Daniels övergripande forskningsintressen är säkerhetisering, migration, gränser och geopolitiska frågor.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lars Ingelstam, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik, Europa.
Kommentera