ANALYS Hur ska den globala radikaliseringen och terrorismen bemötas? Enligt Tore Samuelsson vid Life & Peace Institute i Uppsala krävs mer än de hårdföra metoder som hittills applicerats på problemet. Det är därför positivt att FN alltmer fokusera på preventiva åtgärder. Men exakt vilka metoder som kan förväntas ha bäst resultat är fortfarande oklart anser författaren.
Medan dataspelet Counter-Strike fortsätter att framgångsrikt engagera miljoner ungdomar världen över har verklighetens Counter Terrorism och Global War on Terrorism (GWOT) gått i baklås. Hårdföra militära ”lösningar” och begränsningar av mänskliga rättigheter sedan 11 september 2001 har inte fått önskad effekt, tvärtom.
Påskyndad av den hårda nävens politik har radikalisering och terrorism helt klart ökat och världen blir allt osäkrare – såväl i syd som i nord (för att använda lite överspelade begrepp). Fler människor än någonsin är på flykt – över 60 miljoner – och flertalet flyr undan väpnat våld. Det globala kriget mot terrorism söker sig nya, bredare vägar, ökad förståelse och nya ”allierade”, som genom begreppet Countering violent extremism (CVE). Syftet är att angripa grundorsakerna till radikalisering och våldsextremism, och inte bara symtomen i form av grupper som Islamiska Staten, al-Quaeda, al-Shabaab, Boko Haram eller liknande.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som hellre talar om Prevent violent extremism (PVE) and CVE, vädjar om ett nytt globalt partnerskap. Och FN:s utvecklingsorgan UNDP har nyligen lanserat en omfattande intressant fyraårsplan, 2016-2019, för att motverka våldsextremism i Afrika. Försöken att bredda kampen mot radikalisering, våldsextremism och terrorism väcker både förhoppningar och kritik. FN skriver uppenbarligen ut nya recept men var finns medicinen?
Richard Atwood, på Crisis Group i New York, analyserar FN:s PVE-initiativ i en intressant artikel publicerad av Reuters. Han konstaterar att hittills prövade metoder för att motverka radikala rörelser som IS, al Qaeda och Boko Haram har varit markoffensiver, flygräder, riktade mord av individer och sanktioner. Den nya agendan kommer med en mjukare agenda än de militära svaren hittills i GWOT. Detta är välkommet, menar Atwood, efter ett och ett halvt decennium av krig, tortyr och drönarattacker. Men det finns brister och faror i planen och han pekar på tre områden.
Det saknas en definition av våldsam extremism – handlar det om taktik, motiv, ideologi, budskap eller ambitioner? Genom att klumpa ihop olika former av protester och uppror med radikalisering så förvirrar man mer än belyser, säger Atwood. För det andra pekar han helt riktigt på bristerna i planen när det gäller att identifiera drivkrafterna. De varierar från land till land, by till by, individ till individ. Och drivkrafterna utgör ibland själva konflikten, genom tillgången till vapen, splittringar och interna motsättningar. En tredje brist i planen är själva handlingsprogrammet. Här pekar Atwood på att listan är mycket lång och handlar om nästan allt som kan orsaka extremism. Detta skapar otydlighet och man riskerar oavsiktligt tolka alla pågående konflikter som en fråga om extremister mot regeringar.
I det senaste numret av tidskriften Horn of Africa Bulletin tar Life & Peace Institute, där jag själv arbetar, upp våldsextremism och CVE ur lokala perspektiv. Kan man hoppas på att den nya ansatsen lyckas bättre än det senaste decenniets GWOT? Kan och bör civilsamhället engageras i högre grad? En av artikelförfattarna, Tuemay Aregawi Desta, verksam i det östafrikanska regionala organet IGAD:s säkerhetssektorprogram, varnar för risken att det mest handlar om semantik. Han utrycker ändå visst hopp och uppmanar länderna på Afrikas horn att skapa en regional plattform för ett brett erfarenhetsutbyte och samverkan kring CVE.
UNDP har i sitt nya ambitiösa 4-årsprogram (2016-2019) ett tydligt förebyggande- och utvecklingperspektiv på våldsextremism i Afrika. Det handlar om planerade insatser såväl regionalt som nationellt och i samverkan med Afrikanska unionen och regionala organ som IGAD och ECOWAS. UNDP har delat in problemen/möjligheterna i tre kategorier, ”epicentra”: Mali, Nigeria, Somalia, ”spill-över-länder”: Kamerun, Tchad, Kenya, Mauretanien, Nigeria och ”riskländer”: Centralafrikanska republiken, Sudan, Tanzania, Uganda. Insatserna handlar om en rad områden, inklusive angelägen forskning, och de riktar sig både mot omedelbara och underliggande orsaker till våldsam extremism.
Det är ingen tvekan om att förebyggande är bäst – prevention is better than cure – men hur ser verkligheten ut när det gäller extremism och våld? Kan FN-ledningen och UNDP skriva ut recepten och var finns medicinen? Kan vi hoppas på ett globalt vaccin som mot polio eller standardlösningar som mot ebola? Nej, här handlar det snarare om att såväl recept som medicin måste anpassas till de lokala förutsättningarna.
Precis som Atwood poängterar i sin kritik av FN-strategin behövs ett kompletterande fokus till bara brett förebyggande och förhoppningen att utvecklingsinsatser löser problemet. Vi behöver få mer specifik kunskap om vad dessa grupper betyder för de krig de driver? Vad vill de? Vad är nytt och annorlunda jämfört med tidigare? Extremt våld, kopplingar till kriminalitet, nej till politisk och religiös pluralism är i sig inte nytt, eller värre än vad som bedrivits (och bedrivs) av såväl nationalstater som befrielserörelser genom historien. Klen tröst förvisso.
För västvärlden i sin helhet och FN gäller att de nu per definition ser vissa grupper som fienden. Det innebär helt nya utmaningar för FN som inte längre bara kan skicka ut ”blå hjälmar” eller förlita sig till traditionella hög-nivå-medlare. Den strategin fungerar utan tvivel dåligt i förhållande till såväl IS som Boko Haram. Medan metoderna fortfarande mycket väl kan fungera för parter som är villiga att prata och förhandla.
Isak Svensson, en flitigt skribent här på Mänsklig säkerhet, forskar kring religionernas roll. Han är spindeln i ett nytt forskningsprojekt – Resolving Jihadist Conflicts – som handlar om religiös extremism. I artikeln Problemet är inte Gud – det är personalen slår han fast att religionerna vare sig är fredsbyggande eller krigshetsande i sig. Vilken roll de spelar beror på hur de används/tolkas/utnyttjas. Det handlar om de sociala och politiska processerna.
Så hur ska vi får fram ”mediciner” och förebyggande insatser? Här måste alla goda krafter hjälpas åt. Med den tolkningen finns utrymme för insatser genom såväl CVE som särskilda FN-program. Låt oss hoppas att UNDP-programmet för Afrika kan skapa ökade möjligheter till ny forskning och ny kunskap. Det behövs både mer traditionell akademisk forskning och mer praktisk fältforskning – deltagande aktionsforskning – som till exempel Life & Peace Institute bedriver i Kongo Kinshasa och Somalia i samverkan med lokalsamhällen drabbade av blodiga långvariga konflikter.
Tore Samuelsson
Tore Samuelsson är journalist och kommunikationschef vid Life & Peace Institute (LPI). Genom sitt arbete på LPI följer han särskilt frågor om fred och försoning, freds- och säkerhetsfrågor kopplade till bistånd, samt utvecklingen i östra och centrala Afrika.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar