ANALYS Förra veckan skrev konfliktforskaren Johan Brosché om den humanitära kris som i det tysta pågår i Sydsudan. Men det hindrar inte Mänsklig Säkerhet från att publicera ytterligare en analys av situationen idag – Sydsudan förtjänar mer än en artikel. Här skriver Gabriel Lindén, säkerhetspolitisk analytiker, om den fruktansvärda kris som landet och dess invånare befinner sig i.
En av de konflikter som det talas minst om i världen är inbördeskriget i Sydsudan. Mycket av världssamfundets och medias uppmärksamhet slukas som bekant av kriget i Syrien och dess närområde. I dess skugga kämpar stora delar av Sydsudans befolkning vidare för sin överlevnad, inklämda mellan stridande regeringstrupper, oppositionen Sudan People’s Liberation Movement-in-Opposition (SPLM-IO) samt en mängd andra mindre väpnade grupper. Både regeringen och oppositionen genomför dagligen den ena massakern efter den andra.
När soldaterna kommer springer vi till träsket. Bara våra ögon är ovanför vattenytan, berättade Nyakier Gatluak för New York Times som nyligen besökte ett av många drabbade områden i landet.
Samtidigt som Nyakier gömmer sig under vattenytan förblir hennes och många andra sydsudanesers öden till stor del osynliga i det internationella mediebruset. Tanken på Sydsudan som ett land är inte ens helt bekant för många, vilket inte är helt oförståeligt. Sydsudan blev självständigt först 2011 och är idag världens yngsta nation. 2011 var optimismen nästintill gränslös när en överväldigande majoritet röstade för landets självständighet efter decennier av konflikt och spänningar med den norra grannen Sudan. Sydsudan, detta oljerika land, skulle komma att göra underverk nu när det stod på egna ben.
Men snart verkade allt inte stå rätt till. Lyxvillor köptes upp i finare kvarter kring Kenyas huvudstad Nairobi. Köparna? Ministrar och högt uppsatta representanter i Sydsudans nya regering. Sedan dess har tillgången till landets rika naturresurser blivit en kapplöpning bland landets politiska ledarskap – en kapplöpning som krossat sydsudanesernas optimism på bara några månader. Att striderna är som värst i landets norra och östra provinser, där oljetillgångarna är som störst, är givetvis ingen slump.
Idag står Sydsudan inte längre på randen till kollaps. Den gränsen har redan passerats. FN beräknar sedan några veckor tillbaka att omkring 50 000 människor dödas per år i konflikten. Men det är, vilket många bedömare är överens om, en grov uppskattning. Siffran kan också vara betydligt högre. Kraftigt underfinansierade FN-program, brist på data och information gör att ingen riktigt vet.
Vad som är mer säkert är att sedan president Salva Kiir och oppositionsledaren Riek Machar undertecknade ett bräckligt fredsavtal i augusti 2015 har strider brutit ut i nya områden i landet. Bådas vilja att lägga ned sina vapen har visat sig vara allt annat än genuin. Samtidigt tycks regeringen och oppositionen delvis ha förlorat kontrollen över sina egna militära förband. Flera soldater har deserterat eller utropat mindre självständiga rebellgrupper.
Utvecklingen är ett mardrömsscenario i vilket inbördeskrig som helst, men också naturlig med tanke på att konflikten präglats av interna spänningar och fragmentering sedan den där dagen i juli 2013 när president Kiir gav vicepresident Machar sparken. Händelsen blev startgnistan till kriget. Machar lämnade Juba och landets armé delades upp i två läger. Ena sidan stod troget kvar vid president Kiirs sida, resten anslöt sig till Machars nyutropade grupp SPLM-IO.
Efter starka påtryckningar från det internationella samfundet skrev Kiir och Machar under det avtal som är grundbulten i den nuvarande fredsprocessen. Kiir gjorde ingen hemlighet av att han inte ville skriva på, men med ett hastigt sviktande förtroende i omvärlden hade han få alternativ. Med dessa förutsättningar är de få som tror att avtalet kommer leda till en verkligt positiv förändring. Ett undantag är Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) som i januari i år publicerade en rapport med förhoppningsfulla ingivelser om att landet kan vara på rätt på väg. Så länge regeringen och oppositionen respekterar och implementerar 2015 års fredsavtal kan våldsspiralen bromsas, menar Sipri.
Problemet är att verkligheten på marken ser annorlunda ut. Implementeringen av fredsavtalet, som bland annat ska leda till eldupphör och demilitarisering av huvudstaden Juba, är nästintill obefintlig. I februari utnämnde Kiir visserligen Machar återigen till vicepresident, men anklagelserna från båda sidor om avtalsförbrytelser duggar tätt och gör bakslagen fler än framgångarna. Än har Machar inte vågat sig tillbaka till Juba. Och om regeringen och oppositionen mot förmodan lyckas samarbeta, som journalisten Amanda Sperber uttrycker det, finns en mängd andra väpnande grupper som varken belönats med pengar eller politiska möjligheter. De kommer ställa till med ett helvete i åratal framöver, konstaterar Sperber.
Bortom den politiska och militära härdsmältan betalar sydsudaneserna själva, i vanlig ordning, det högsta priset. Det talas om byar där det är lättare att hitta en flicka som blivit våldtagen än som kan läsa. Hjälporganisationer trakasseras och attackeras allt oftare. Den sedan tidigare underutvecklade infrastrukturen är nu i princip helt utslagen, vägar opasserbara och människor isolerade och oförmögna att fly våldet. Sydsudans förfall är inte bara sorgligt i sig, men också frustrerande med tanke på landets gränslösa potential. För egentligen är Sydsudan ett oförskämt vackert land. Savannslätterna och floderna sträcker sig mätta. Ibland skymtas dinkaherdarna som vallar sina boskap, med bjällror och råmanden ekande i horisonten.
Men så plötsligt bryts lugnet av smattrande skottsalvor. Antagligen springer Nyakier än en gång mot träsket för att gömma sig under vattnet. New York Times journalist undrar om risken att bli attackerad av en krokodil. Nyakiers reaktion är lika tvärsäker som sorglustig:
Även om jag dör i vattnet blir jag hellre dödad av ormar och krokodiler, än av soldater, svarar hon.
Gabriel Lindén
Säkerhetspolitisk analytiker vid Control Risks med fokus på Mellanöstern, Nordafrika, Östafrika samt södra Afrika.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar