Tunisiens moskéer tar upp kampen mot radikalisering

ANALYS I samband med revolutionen i Tunisien under den arabiska våren slutade årtionden av statligt förtryck av religionen. Våldsbejakande salafister var dock snabbt på plats vilket också lett till att många tusen Tunisier anslutit sig till Daesh i Syrien. Nu tar dock den Tunisiska regeringen på allvar upp kampen mot radikaliseringen genom att återta kontrollen över moskéerna och genom olika kampanjer på sociala medier. Kampen om tunisiernas själar har bara börjat.

Medan Tunisiens respons till dagens terroristhot i huvudsak fokuserat på kortsiktiga säkerhetsåtgärder sneglar landets Religionsdepartement på Marocko och försöker, genom sociala medier, implementera en typ av Islamskt kontranarrativ.

– Det är vi som representerar Islam, förklarar Nejet Hammami från Religionsdepartementet. Inte de, tillägger hon och syftar på de radikala krafter som varit källan till förra årets attacker vid nationalmuseet Bardo 18 mars, strandresortet i Sousse 26 juni och den senaste attacken mot en militärbuss i centrala Tunis den 24 november. Islamska Staten tog på sig ansvaret för alla tre attacker och visade att den extremistiska gruppens intrång i landet, i stort riktat sig mot landets betydelsefulla turismsektor, är här för att stanna. Nu måste hela det Tunisiska samhället ta upp kampen mot den Islamistiska radikaliseringen, säger Hammami till mig när vi möts på hennes kontor i centrala Tunis. Hennes departement spelar en viktig roll, förklarar hon och understryker vikten av att skapa kontranarrativet: ”Vi är Islam.” Syftet är att nå ut till landets ungdomar genom sociala medier och därmed använda samma hjälpmedel som de radikala rekryterarna.

I Tunisien, trots att befolkningen är nästintill uteslutande muslimer, är religion sedan långt tillbaka ett kontroversiellt ämne. Under tidigare ledaren Habib Bourguiba och Zine El Abidine Ben Ali var praktiserandet av Islam strikt kontrollerat. Att regelbundet besöka moskén eller att växa ett skägg bemöttes med höjda ögonbryn och misstanke och ansågs vara ett brott bestraffbart med fängelse. Revolutionen satte därmed stopp för årtionden av förtryck. Men medan landets politiker var upptagna med att säkerställa den demokratiska övergången kunde de nyvunna friheterna snart utnyttjas av grupper såsom Al-Qaeda filialen Ansar al-Sharia vars grundare Saifallah Ben Hassine, mer känd som Abu Iyadh al-Tunisi, reste runt till landets moskéer och predikade. På så vis lyckades gruppen, i kombination med att erbjuda sociala tjänster till landets marginaliserade områden, vinna inflytande. Omkring 400 moskéer beräknas snart ha kommit under Salafikontroll och omkring 50 under så kallad jihadi-salafiinfluens.

Den 27 augusti 2013 stämplades gruppen, efter att ha beskyllts för två politiska mord, som en terroristorganisation. Sedan dess har religionsdepartementet försökt återvinna kontrollen över moskéerna genom att ersätta imamer som anses uppmuntra till våld. Omkring 600 personer har anlitats för att se till att imamernas retorik är i linje med landets konstitution. Men Hammami uppskattar att landet har omkring 5400 moskéer och det är ett tidskrävande arbete att kontrollera allt som sägs inom moskéernas stänga dörrar. Idag uppskattas att omkring 80 moskéer saknar tillstånd från regeringen.

Men kommunikationen kring de avfärdade Imamerna och ned stängda moskéerna måste bli bättre menar säkerhetsanalytikern Habib M. Sayah. Enligt honom har jihadister utnyttjat situationen och använt regeringens retorik som bevis på att staten ännu en gång förklarat krig med Islam och dess ”sanna” anhängare. Detta har istället förstärkt jihadisternas retorik. Varje våg av förtryck är följt av aggressiv kampanj som målar upp en bild av tyranni, menar han.

Men moskéerna är inflytelserika platser och imamerna påverkar ett stort antal människor. Många unga tunisier kommer för att lyssna på Imamerna regelbundet, förklarar imamen Afif Sbabti. Han kunde bevittna en stor ökning i intresset för religionen efter revolutionen. Sbabti är övertygad om att en del av lösningen till radikaliseringsproblematiken går att finna i utbildning kring Islam, speciellt för unga.

Enligt parlamentarikern Sayida Ounissi, från det moderata islamistpartiet Ennahda, har imamerna en symbolisk roll och måste återta Islam från extremisterna, liksom adressera unga människors klagomål. Ledarskapsrollen som imamerna har ska inte underskattas menar Ounissi, en roll som bör innefatta hur man som ung muslim i dagens samhälle kan delta och förbättra sin lokala omgivning. Enligt Ounissi kan imamerna dessutom vara en katalysator till medborgarskap och gemenskap som ofta visats vara en pådrivande faktor i radikaliseringsprocessen.

Tunisien har ämnat följa Marockos fotsteg när det gäller utbildning av sina imamer och ett samarbete mellan de två länderna påbörjades i mars 2014. Den nordafrikanska grannen har blivit en modell för sin mångsidiga anti-radikaliseringspolicy som sträcker sig från TV-program till radiostationer och som genom dessa kanaler förespråkar en tolerant religiös förståelse.

Men även om Marocko kan vara ett bra exempel för Tunisien är det viktigt att religiös skolning är öppen för lokala och socio-politiska sammanhang, menar Nordafrikaexperten Anouar Boukhars. Enligt honom är det möjligt att det minskade inflytandet av den sunnimuslimska Malikiskolan, utbredd i Nordafrika med undantag från Egypten, öppnat för spridningen av Salafitolkningar. Därmed spelar lokala moskéer och imamer stor betydelse men det finns även risker med detta tillvägagångssätt och staten måste agera försiktigt, påpekar Boukhars.

Att ge Religionsdepartementet makten att kontrollera den religiösa diskursen skulle underminera religiös frihet, inklusive möjligheten att fritt tolka religiösa källor, vilket är en hörnsten för kontra-religiös diskurs, menar Sayah. Då är vi tillbaka till ruta ett och tiden under Ben Ali då fredagsbönen var dikterad av staten. Resultatet då var att människor flockades till de moskéer där rebelliska imamer erbjöd ett mer äkta budskap. Därför menar Sayah att fokus bör vara på att förstärka de mer liberala imamerna istället för att reglera diskursen.

Det är även viktigt att man inte förenklar och förlöjligar kommunikationen, tillade Sayah. Budskap som ”Islam är en fredsreligion” kommer inte att övertyga och omvända de redan radikaliserade. Pålästa rekryterare är dessutom mycket kunniga när det gäller att paketera och sälja en agenda med stöd av koranverser och för dem är förenklade klyschor lätta att slå hål på.

Samtidigt bör man komma ihåg, tillägger Boukhars, att den här sortens radikaliseringsmotverkande verktyg som i sig själva inte går till botten av själva radikaliseringsprocessen endast bör vara ett av många redskap.

Christine Petré

Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.