LEDARE Utrikesminister Margot Wallström presenterade i går regeringens utrikesdeklaration i riksdagen. Redaktionen kommenterar i denna text en viktig och positiv trend som tydliggjordes i årets upplaga – användningen av ett bredare säkerhetsbegrepp.
En utrikesdeklaration är av nödvändighet ett smörgåsbord då kockarna är många. Mycket vid bordet blir därför stående orört och ibland till och med osett. Debatten efter regeringens utrikesdeklaration blev också mest en NATO-debatt, precis som väntat.
Redaktionen vill dock istället peka på en viktig tendens i årets deklaration. Ett bredare säkerhetsbegrepp – vilket också är Mänsklig Säkerhets själva grundpelare – har alldeles uppenbart fått större plats, mera konkretion och högre specifik vikt än på länge. Detta är mycket lovande i en tid av många och komplexa hot som kräver att hela samhällets verktygslåda används på kloka sätt.
Mot bakgrund av utrikesministerns med rätta dystra helhetsbild kan vi glädjas åt att en mening som ”Dialog och förtroendeskapande åtgärder är viktiga instrument för stabilitet och avspänning” återfinns mitt i presentationen av den ”hårda” säkerheten. Strax därefter sägs också: ”Vi anpassar utrikesdepartementets arbete till en bredare syn på säkerhet. Terrorism, klimat, migration, pandemier och människosmuggling utgör utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar.”
På flera områden talas om medling och förstärkt diplomatisk närvaro som viktiga inslag i utrikespolitiken, sålunda en förstärkning av säkerhetspolitiken i dess hela vidd.
Regeringen tillsätter en särskild ambassadörstjänst för internationell nedrustning – och dessutom en ambassadör med ansvar för mänskliga rättigheter. Under det kalla kriget låg nedrustningsfrågorna på ett särskilt statsråd, senare en särskild statssekreterare och till slut en särskild ambassadör. Alla dessa hade en klar politisk förankring och profil. Utan att förorda någon parti-politisering tror vi i redaktionen att det är viktigt att de nya ambassadörerna för internationell nedrustning och för mänskliga rättigheter får en stark ställning och inte helt inordnas i den diplomatiska hierarkin.
Med rätta betonar utrikesministern behovet av att Cypernkonflikten äntligen löses. Intressant i mänsklig säkerhet-perspektiv är att hon här lyfter fram att ”Sverige har tagit ett unikt initiativ till samverkan mellan Cyperns religiösa ledare. De spelar en viktig roll i försoningsprocessen”. Detta engagemang har nog varit okänt för de flesta, men illustrerar att vårt land kan ha särskilda förutsättningar att nå fram i fredsprocesser.
I utrikesdeklarationen utvecklar utrikesministern också argumenten för de svenska strävandena att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Denna prioritering möter ofta kritik men det är intressant att utrikesministern klargör vilken grund – utöver kunskap om närområdet – som regeringen själv ser som grundläggande för Sveriges kandidatur: ”Sverige driver på för en starkare koppling mellan utveckling och fred, ett ökat fokus på förebyggande av konflikt och en stärkt roll för kvinnor i fredsprocesser. Regeringen satsar också långsiktigt på medling.” Egentligen borde det inte råda några tvivel om att Sverige skulle vara en viktig positiv kraft i säkerhetsrådet. Det viktiga är dock att Sverige också vågar låta våra värderingar genomsyra både kampanjen och det eventuella medlemskapet. Att det uppstått politisk pajkastning kring denna fråga är högst olyckligt. Här borde det istället finnas potential för att finna politiskt samförstånd i en tid då även utrikes- och säkerhetspolitiken drabbats av den politiska polarisering som kännetecknar det nuvarande samhälleliga debatten.
Det är därför även av vikt att notera det tonläge som utrikesministern i denna svåra tid valt för att inleda utrikesdeklarationen och debatten: ”Sveriges utrikespolitik ska i denna tid av både hopp och förtvivlan vara aktiv, orädd och konstruktiv. Med siktet på bred samverkan och diplomati ska vi bejaka och bygga vidare på de nya historiska framstegen i det internationella samarbetet, som klimatavtalet och hållbarhetsmålen i Agenda 2030.”
Rädsla, handlingsförlamning och idéfattigdom präglar en stor del av politiken i vår tid. Till det politiska ansvaret hör att visa handlingsförmåga och inge förtroende. Utrikesdeklarationen är positiv och tack vare den feministiska utrikespolitiken har Sverige en allt tydligare riktning som också präglas av både mod och nytänkande. Vi kan dock inte sticka under stol med att vi det ändå finns mycket kvar på vår önskelista. Det är alldeles uppenbart att dagens stora utmaningar i form av klimathot och migration står bortom nationalstatens förmåga att hantera. De traditionella begreppen och angreppssätten – inte minst fokuset på statens säkerhet – måste därför ersättas av perspektiv som sätter människan i fokus och som söker globala lösningar.
Vi kan ha olika åsikter om värdet av enskilda förslag i utrikesdeklarationen, liksom olika bedömningar och värderingar av hur utrikesministern kommer att lyckas med detta i praktiken. Men vi borde kunna vara ense om att vi behöver en politik som strävar efter att vara just aktiv, orädd och konstruktiv – och siktar på ökad (mänsklig) säkerhet i världen.
Redaktionen
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar