ANALYS De senaste 20 åren har antalet överlagda attacker mot hjälparbetare i fält ökat kraftigt och kontinuerligt. Detta har föranlett en växande oro bland hjälparbetare, beslutsfattare och forskare att det idag är farligare att vara hjälparbetare än någonsin tidigare. Jamie LeSueur, humanitär hjälparbetare från Kanada, menar att väpnade grupper attackerar hjälparbetare som en del av en medveten strategi.
Biståndsarbete, framförallt med ett humanitärt fokus, har alltid varit farligt. Att arbeta i konfliktmiljöer som förändras snabbt, härjade katastrofområden och komplexa krissituationer har utgjort ett dagligt hot mot biståndsarbetare i fält i årtionden. Samtidigt har kontexten som hjälparbetare möter förändrats över tid och den operativa verklighet som de möter idag är annorlunda än förr. De senaste 20 åren har antalet överlagda attacker mot hjälparbetare ökat kraftigt och kontinuerligt (även om det är värt att notera att antalet hjälparbetare i fält också har ökat under perioden). Under rekordåret 2013 attackerades 474 hjälparbetare i 264 separata attacker. Detta har lett till en växande oro hos hjälparbetare, beslutsfattare och forskare att det idag är farligare att vara hjälparbetare än någonsin tidigare.
Read the English version of the article.
Orsaken till denna ökade våldsanvändning mot hjälparbetare har diskuterats flitigt i akademiska kretsar och har genererat en rad intressanta hypoteser. Den vanligaste slutsatsen lägger skulden för det ökande antalet attacker på säkerhetiseringen (eng. securitization) av det humanitära biståndet och utsuddandet av gränsen mellan hjälparbetare och utländska militära styrkor. Ny forskning har emellertid visat att Nato-närvaro inte påverkar antalet attacker mot hjälparbetare nämnvärt. Men om det inte är säkerhetiseringen av det humanitära biståndet som ligger bakom, vad är det då som har orsakat våldsökningen?
Min utgångspunkt är den förändring som skett vad gäller riskhantering under de senaste två årtiondena. Dr. Abby Stoddard från den oberoende forskningsgruppen Humanitarian Outcomes noterar att “före 1990 såg man få hjälparbetare i aktiva stridssituationer. De brukade vänta på flyktingar vid gränsen.” Under de senaste 20 åren har emellertid såväl antalet hjälporganisationer som antalet utsända ökat i länder med aktiva väpnade konflikter. Anledningen är åtminstone delvis att humanitära organisationer har reformerat sina riskhanteringsstrategier så att de accepterar högre risker. Kortfattat uttryckt, hjälporganisationer är idag mer benägna att verka i våldsamma områden än de var tidigare och utsätter därmed sin personal för större risker.
Samtidigt är detta inte en tillräcklig förklaring för varför antalet attacker mot hjälparbetare har ökat. Jag menar att väpnade grupper utnyttjar det ökade antalet potentiella mål i fält för att implementera en brutal, utilitaristisk strategi. Vi hjälparbetare befinner oss nu i en era där överlagt och offentligt våld används som en medveten, rationell taktik i krig. Utilitaristiskt sett kan en avrättning av en hjälparbetare på YouTube bistå en väpnad grupp i att uppnå dess politiska mål. Sådana attacker kan sätta press på en organisation att tillgripa så kallad “remote-management”, det vill säga att dra tillbaka sin internationella personal och lämna insatsen i händerna på nationell personal i landet. På kort sikt gör detta hjälporganisationerna känsligare för hot, stöld, och plundring av väpnade grupper när programöversikten minskar och möjligheten till ansvarsutkrävande försvagas. Attacker mot hjälparbetare kan också tvinga fram en fullskalig organisatorisk reträtt som ger den väpnande gruppen möjlighet att verka ostraffat. Dessutom kan spridningen av avrättningsfilmer skänka den ansvariga gruppen viss legitimitet i likatänkandes ögon och därmed bidra till stöd och finansiering från anhängare runt om i världen. På så sätt kan genomtänkta attacker mot hjälparbetare fungera som en utilitaristisk och rationell strategi för väpnade grupper.
Denna taktiks användbarhet har påvisats upprepade gånger under de senaste åren. En av de första större incidenterna skedde 2003 när Canal Hotel i Baghdad bombades. 22 hjälparbetare, inklusive FN:s särskilda representant i Irak Sérgio Vieira de Mello, dödades i attacken. En ytterligare bombattack några veckor senare förändrade hur FN såg på att leverera humanitärt stöd på institutionell nivå och tvingade fram en nästan fullskalig organisatorisk reträtt från Irak. Halshuggningarna av hjälparbetarna Alan Henning, David Haines och Abdul-Rahman Kassig, som spreds i sociala medier under 2014, är ett annat exempel där attacken spelade en central roll i den officiella dialogen kring hjälporganisationernas risktrösklar och de humanitära insatserna i Irak och Syrien.
Attackernas inverkar är påtaglig. Om väpnade grupper tillåts att påverka neutrala och opartiska biståndsorganisationer genom rädsla och direkta hot har de lyckats skaka våra fundamentala principer. Att värna hjälparbetare i fälts säkerhet är av största vikt, men i slutändan är det vi som är medlemmar av den internationella humanitära arkitekturen som måste skärskåda hur vi reagerar på offentliga attacker för att motverka att vi manipuleras. Det finns inga enkla svar på hur vi ska balansera dessa risker, men det första steget är att acceptera att dessa risker faktiskt finns.
Jamie LeSueur (översättning Sebastian van Baalen)
Jamie LeSueur är en kanadensisk humanitär hjälparbetare baserad i Johannesburg. Han har arbetat med humanitär hjälp i katastrofsituationer för FN och Röda korset och är medlem i UNOCHA:s Stand-By Partnership Programme. Jamie har en masterexamen i fred- och konfliktstudier från Uppsala universitet och ett starkt engagemang för det humanitära imperativet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar