Inget moget ögonblick i Syrien

Trevande fredsförhandlingar har inletts för att avsluta det långdragna kriget i Syrien. Men de länder och aktörer som stödjer det pågående kriget i Syrien skulle behöva förmås att känna av krigets kostnader för att få incitament att avsluta det, skriver medlingsforskaren Isak Svensson, professor vid institutionen för freds- och konfliktforskning.

En internationell förhandlingsomgång om kriget i Syrien har nyligen avslutats i Wien. Vid denna förhandling deltog inga representanter från Syrien, men däremot alla de regionala och globala stormakter som på ett eller annat sätt är inblandade i den komplexa syriska konflikten. Denna gång, till skillnad från tidigare, bjöds Iran in att vara med.

Kriget i Syrien har pågått i mer än fyra år. Det är den överlägset största humanitära katastrofen som världen idag står för. Enligt den senaste tillgängliga statistiken, förra årets mätning av Uppsala Conflict Data Program (UCDP), dog det fler människor i Syrien än i alla andra väpnade konflikter runt om i världen sammanräknat. Över 50 000 människor dog i krigets Syrien i de väpnade konflikter under 2014 (och då räknas inte indirekta offer). Konflikten i Syrien är det främsta skälet bakom den dystra statistiken att förra året var det blodigaste sedan kalla krigets slut.

Kan kriget i Syrien någonsin ta slut? Alla krig tar slut, men det tar olika lång tid att nå fram till ett krigsslut och de kan se mycket olika ut. En viktig faktor som tidigare studier visat är att konflikters längd påverkar chansen till fredsavtal: förhandlingslösningar är mer sannolika att uppnås ju längre tid en konflikt har pågått. Vi vet från medlingsforskningen vilka generella faktorer som behövs för att medlingsförsök ska vara meningsfulla. Det är faktorer som skapar underliggande öppningar för lösningar (forskningen talar om begreppet ”mogna ögonblick”), men som naturligtvis inte på något deterministiskt sätt garanterar att parterna verkligen lyckas nå fram till fredsavtal som avslutar konflikter. De tre faktorer som förklarar när en konflikt är mogen för ett förhandlingsförsök och som forskningen framförallt brukar fokusera på är:

• att parterna måste nå en ömsesidig smärtsam låsning
• att det behövs något slags förhandlingsutrymme – en möjlighet till en förhandlad utväg ur konflikten
• att företrädarna som ska förhandla fred behöver vara representativa för sin grupp och tillräckligt erkända av motståndarsidan så att de i alla fall kan sitta vid samma förhandlingsbord

Låt mig här fokusera på den första, och helt avgörande, faktorn (ömsesidig smärtsam låsning). Det handlar alltså om att parterna i konflikten, utifrån tillgängliga medel, inte har några utsikter att nå framgång på stridsfältet men upplever att krigets kostnader är ohållbara. På engelska beskrivs detta begrepp som ”mutually hurting stalemate” och det är framförallt den välkände amerikanska medlingsforskaren William Zartman som har utvecklat detta begrepp.

Kriget i Syrien fortsätter år efter år därför att grupperna som strider tror sig kunna vinna, tjänar på att konflikten fortgår, eller inte kan acceptera ett utfall där den andra sidan (sidorna) vinner. Därför är det inte särskilt förvånande att de internationella överläggningarna i Wien inte ser ut att skapa någon öppning. Konflikten i Syrien är inte mogen för en förhandlingslösning. Det kan den bli först då de som deltar i kriget, eller gör dess fortsättning möjlig, upplever att kostnaderna överstiger förtjänsterna. En förhandlad fred med den mest extrema av grupperna i Syrien, Islamiska staten (IS), är i dagsläget inte aktuell, eftersom få kan föreställa sig en möjlig lösning som parterna skulle kunna acceptera ens om de blev pressade därtill. Men en effektiv front gentemot mot IS – och en sådan front behöver inte bara vara militär, utan kanske främst ekonomisk, kulturell och politisk – förutsätter att i alla fall huvuddelen av de övriga parterna i inbördeskrigets Syrien lyckas komma till någon slags förhandlad lösning av konflikten.

Hur kan krigets ekonomiska rötter upptäckas och ryckas upp? Under de västafrikanska konflikterna under av 2000-talets början blev en viktig fråga hur konflikterna kunde finansieras och fortgå. Begreppet ”bloddiamanter” signalerade det faktum att exploateringen av mineraler och naturresurser var en grundläggande inkomstkälla för de stridande. Internationella kampanjer drev fram hårdare kontroll över diamanthandeln och påverkade möjligheterna för de stridande att generera inkomster som kunde användas till att fortsätta strida. Någon likande diskussion på det internationella planet ser vi dock inte när det gäller Syrien i dagsläget. De individer och aktörer som tjänar på att kriget i Syrien fortgår behöver identifieras och de strukturer som håller det igång behöver lyftas fram i ljuset.

En annan faktor som påverkar konfliktens kostnad är flyktingströmmarna. I dagsläget tar Sverige, Tyskland, Österrike, Turkiet, Jordanien och Libanon emot en absolut majoritet av alla flyktingar från det krigsdrabbade Syrien. För vårt eget land är nu läget allvarligt och oroande, eftersom den pågående inströmningen av flyktingar (framförallt, men naturligtvis inte enbart från Syrien) utsätter vårt samhällssystem för en stress som vi inte upplevt på många år. Det gäller också för Tyskland och Österrike, men kanske främst för de resurssvagare länderna Jordanien och Libanon. Paradoxalt nog tar de länder som håller kriget igång – inte minst Saudiarabien och övriga Gulfstater, Iran, Ryssland och USA – nästan inget som helst ansvar i den pågående flyktingkatastrofen. En studie från Amnesty i september i år visade att Gulfstaterna inklusive Qatar, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Kuwait och Bahrain, men också Ryssland ”have offered zero resettlement places to Syrian refugees”. Krigets kostnader har med andra ord externaliserats bort från dem som håller kriget igång. Sverige driver nu på för ökad solidaritet på den europeiska nivån, men väldigt lite uppmärksamhet har ägnats åt vilket ansvar de länder som håller kriget i gång har i flyktingfrågan. De civila i Syrien (inte minst kvinnor och barn) bär i dagsläget krigets kostnader på sina skuldror, men det är tyvärr inte dessa som beslutar om kriget ska fortsätta eller inte. De länder och aktörer som stödjer det pågående kriget i Syrien skulle behöva förmås att känna av krigets kostnader för att få incitament att avsluta det. Det är framförallt Saudiarabien och Gulfstaterna, Iran, Ryssland och USA som kan tvinga de olika grupperna till förhandlingsbordet och förmå dem att göra de eftergifter som krävs för att en förhandlingsfred ska bli möjlig. Men det kommer de regionala och globala stormakterna inte göra förrän de av omständigheterna tvingas därtill. Om dessa krigets understödjare skulle tvingas bära ett större ansvar för dess konsekvenser, skulle chansen till ett moget ögonblick öka. En studie som gjordes för många år sedan av den kände amerikanske statsvetaren och fredsforskaren Steven Stedman visade att parterna i konflikterna i södra Afrika visserligen inte nådde fram till någon smärtsam låsning själva. Men när krigen blev för kostsamma för de globala och regionala makter som stödde parterna, öppnades ett fönster för förhandlingslösningar. När dessa stater nådde en smärtsam låsning kunde de sätta press på parterna att komma till förhandlingsbordet.

Vi ska i dagsläget inte vänta oss att kriget i Syrien kan ta slut snabbt. Konflikten är inte mogen för en förhandlingslösning. Men erfarenheterna från andra konflikter i historien lär oss att konflikter kan utvecklas till att bli mogna för fredliga lösningar – under förutsättning att parterna i eller utanför landet upplever att fortsatt krig är för kostsamt för deras intressen. Lärdomarna från andra svåra och utdragna väpnade konflikter kan därför hjälpa till att finna vägar framåt i den svåra situation som Syrien-konflikten nu befinner sig i.

Isak Svensson

Professor i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet