Nobels fredspris har tilldelats Tunisiens nationella dialogkvartett för dess ihärdiga förespråkande för dialog och konsensusbyggande under landets mest kritiska post-revolutionära kris. Valet av pristagare överraskade många som trodde att det skulle gå till etablerade politiska ledare som USA:s utrikesminister John Kerry eller Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Hur kommer det sig då att Tunisien fick fredspriset?
Den nordafrikanska republiken var den Arabiska vårens födelseplats, där grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi för snart fem år sedan satte eld på sig själv i protest mot korruption och fattigdom. Händelsen blev startskottet till den protestvåg som kom att kallas den Arabiska våren och som skulle sprida sig som en löpeld över regionen. Men till skillnad från efterföljande revolutioner i Syrien, Egypten, Libyen och Jemen var det bara i Tunisien som störtandet av presidenten, Zine El Abidine Ben Ali, skulle leda till en fredlig och stabil demokratisk övergång.
Nobelkommitténs motivering löd: “Kvartetten banade väg för en fredlig dialog mellan medborgare, partier och myndigheter och hjälpte till att hitta konsensusbaserade lösningar.” Den så kallade kvartetten består av fyra organisationer inom civilsamhället: den stora fackförbundsrörelsen UGTT (Union Générale Tunisienne du Travail), arbetsgivarorganisationen UTICA (Union Tunisienne de l’Industrie, du Commerce et de l’Artisanat), det nationella advokatsamfundet Ordre National des Avocats de Tunisie samt människorättsorganisationen LTDH, Ligue Tunisienne des Droits de l’Homme.
Tunisiens demokratiska övergång var över lag stabil men 2013 kastades landet in i en politisk kris. Ökat jihadistrelaterat våld i kombination med att två oppositionspolitiker sköts till döds på öppen gata inom loppet av ett halvår, kom som en chock för landet. Demonstrationer och strejker utbröt, i vilka en tredjedel av ledamöterna i den nya konstitutionella församlingen deltog. Ilskan riktades framför allt mot republikens försämrade säkerhetsläge och konstitutionsarbetets utdragna och politiserade process. Frustrationen såg ut att driva ut Tunisien på samma sluttande plan som grannländerna, men dialogkvartetten lyckades efter veckor av förhandlingar få ledamöterna i den konstitutionella församlingen, allt från det moderata islamistpartiet Ennahda till det liberala sekulära partiet Nidaa Tounes, tillbaka till förhandlingsbordet. I januari 2014 presenterades en konstitution som prisades av internationella observatörer. Den kom snart att kallas regionens mest progressiva lagstiftning. Senare samma år kunde Tunisien säkerställa fredliga och stabila till parlamentet och presidentposten.
Av den anledningen går Nobels Fredspris till Tunisiens dialogkvartett. Det är en symbolisk vinst, där det tunisiska folket ställs i centrum, som en förebild för grannländerna. Det inger också en strimma av hopp i en instabil region.
”Mer än något annat är syftet med priset att uppmuntra det tunisiska folket, som trots stora utmaningar har lagt grunden för nationell förbrödring, vilket kommittén hoppas ska fungera som föregångsexempel för andra länder”, förklarar Nobelkommittén vidare.
Det tunisiska exemplet visar på en mognad som är sällsynt i regionen i dag, en strävan att till varje pris garantera demokrati genom dialog och konsensus. Tunisien belönades inte enbart för att ge det tunisiska folket hopp, utan för att inspirera hela regionen.
I Tunisien möttes beslutet med både glädje och skepticism. Många inom civilsamhället uttryckte stolthet, till och med en strimma av optimism, vilket länge varit frånvarande. Andra tunisier menar att det är fel tid att belöna landet, som i dag befinner sig i en ny kritisk period. Två terroristattacker har ägt rum inom ett halvår och ekonomin kämpar för att komma på fötter.
Nobelkommitténs beslut är den första riktigt positiva nyheten för Tunisien i år. Många tunisier frågar sig vad som egentligen har blivit bättre, utöver rätten till yttrandefrihet? En ekonomisk omvälvning lyser ännu med sin frånvaro, trots att det var den primära orsaken till Bouazizis protest. Revolutionens slagord riktade sig primärt mot korruptionen, vilken fortsätter att plåga landet. Arbetslösheten är i vissa områden högre än under Ben Alis tid och somliga oroar sig över vad som kan ske om det inte blir någon förbättring omgående.
Samtidigt, genom att Tunisien framstår som en symbol för demokratiska värden, har landet successivt blivit en måltavla för jihadistgrupper vars mål är att störa landets demokratiska utveckling.
Islamska Staten tog på sig årets terrorattacker mot Bardomuseet i Tunis och en strand i Sousse. Denna typ av måltavlor var nya för Tunisien. Tidigare våldsdåd har överlag riktat sig mot staten och dess säkerhetsstyrkor.
IS-attackerna riktade sig i stället mot turister och slog därmed hårt mot landets turismberoende ekonomi. Därför är Fredspriset även en påminnelse hur viktigt det är att ge Tunisien det stöd som behövs för att få ekonomin på fötter och för att bekämpa radikala militanta grupper som IS. Enligt en enkät 2015 har ungdomar i Mellanöstern blivit alltmer skeptiska till demokrati som styrelseskick. Många är besvikna på resultaten av den Arabiska våren. Bara 38 procent av de tillfrågade anser att regionen har blivit bättre efter omvälvningarna. 39 procent av de unga tror inte att demokrati fungerar i denna region, visar enkäten.
Låt oss hoppas att Tunisien kan bevisa motsatsen.
Christine Petré
Journalist, researcher och analytiker med fokus på Mellanöstern
Lämna ett svar