Mänskliga rättigheter är näst intill obefintliga på Filippinerna. Anna Skagersten, till vardags lärare vid Teologiska högskolan i Stockholm, ger i en artikel en unik inblick i hur det kan gå till när aktivister för mänskliga rättigheter i landet jobbar för att politiska fångar ska släppas ur militärpolisens grepp.
I have information that Mr. Billy Santiago is in this camp, I am here to see him and check that he is okay.
Klockan var 22.30 torsdagen den 4 juni 2015, en timme tidigare hade jag fått ett sms med texten, ”Go to Military Police headquarter in Imus Cavite. Billy Santiago is missing, find him!”
Nu stod jag utanför Militärpolishögkvarteret i Imus, en mindre stad i provinsen Cavite i Filippinerna. Vi som arbetar med mänskliga rättigheter i Filippinerna vet att i detta högkvarter används tortyr, extrema och för militärpolisens syften effektiva förhörsmetoder, i synnerhet när det handlar om politiska fångar eller politiska aktivister.
Billy Santiago påstås vara regional ledare för det förbjuda kommunistpartiet Communist Party of the Philippines (CPP) och anklagas för mord och kidnappning. Santiago är en av många aktivister för mänskliga rättigheter som arresterats utan någon rättslig process eller prövning och media spred omedelbart nyheten om ”ett lyckat gripande av ännu en röd rebelledare”.
I represent Karapatan Southern Tagalog, we are here to protect the rights of Mr. Santiago.
Jag var där tillsammans med en grupp aktivister för mänskliga rättigheter från lokala politiska organisationer. Vi bildade ett så kallat QRT, Quick Reaction Team, i den nationella organisationen Karapatan med fokus på mänskliga rättigheter. Min uppgift var att föra gruppens talan samt att ta mig in på högkvarteret och försäkra mig om att den person vi letar efter, Billy Santiago, var där och att han fortfarande levde. Helst skulle jag se till att få träffa honom personligen och ge honom mat och kläder som vi hade tagit med.
Ett QRT måste arbeta med kort varsel, information om det aktuella fallet skickas via mobiltelefon och resan till stället för aktionen är enda tillfället som finns för att planera teamets strategi. QRTs används uteslutande vid fall som bedöms gälla liv eller död. Därför krävs att vi regelbundet deltar i organisationens seminarier där vi utbildas i teoretisk och praktisk hantering av ofrivilliga försvinnanden, olaga frihetsberövanden eller utomrättsliga avrättningar, och att vi vid utryckning följer en generell handlingsplan som gäller för alla QRT och Fact Finding aktioner.
Ma’am, you’re mistaken. This is not a prison, its only administration. Our Camp is not fit to host detainees.
Detta sätt att förneka kännedom om aktivister eller andra politiska intagna är en fördröjningstaktik som ger militären tid att vidta åtgärder som förflyttning till annan förläggning eller se till att den anhållne personen spårlöst försvinner, en så kallad ’forced disappearance’.
Jag stannade på Imus militärpoliscampus i 16 timmar. Den befälhavare som tjänstgjorde hade inget intresse av att hjälpa till. Det är en återkommande attityd vid QRT, och vi lär oss hantera arrogansen.
Som svensk har jag en tro på en människovänlig och förtroendeingivande poliskår. I Filippinerna råder det omvända, polis och militär är ett hot mot alla som konkret och tydligt arbetar för- eller uttrycker sitt stöd för alla människors rättigheter. Dom skyddar inte de svagaste och mest utsatta i landet, utan de som kontrollerar landets ekonomi och politik. Polismyndigheten är lika korrupt som senaten, och pengar har makten över Filippinernas alla rättsliga instanser. Få modiga talar emot, få modiga struntar i våldsamma konsekvenser, några modiga sätter sina liv på spel för att om möjligt nå en förändring, ett nytt paradigm i den genomkorrupta politik som präglar hela landet.
Klockan 01.30 såg jag att en personbil med tonade rutor lämnade anläggningen och jag tänkte att det kunde vara Billy Santiago som fördes därifrån.
Den 5 juni klockan 08.00 insisterade jag på att få tala med nattens Commander in Chief, men han fanns inte kvar. Några av militärpoliserna visade en liten aning medkänsla och min taktik blev att försöka pressa dem på information om Billy. Vår största farhåga var att militärens fördröjningstaktik hade gett dem tid att använda tortyr, tidsaspekten är avgörande i detta fruktansvärda ”spel” med människoliv. Vårt team hade planerat för en tyst protest, de som var utanför fängelset gjorde en aktion utan tal eller rop om rättvisa, de stod tysta med bilder och banderoller. En protestaktion kan trigga igång militären, och responsen blev omedelbar. Utgången blockerades och en stor grupp tungt beväpnade militärer från BJMP (Bureau of Jail Management and Penology) kallades in. Under några få minuter förvandlades den irriterade men kontrollerade stämningen till provokativ och hotfull.
We are here for a peaceful purpose, we have no intention to be violent, and we have no weapon. Your actions are provocative and threatening. It is absolutely not necessary, What is your problem, sir?
Jag riktade mig till den vakt som visat tecken på samarbetsvilja, och han lämnade sin plats i ledet, kom närmare mig och viskade att han inte trodde att Santiago var kvar där.
Den repliken gav svaret, Billy Santiago hade varit där, och förts bort under natten. Jag var övertygad och jag kontaktade mina kollegor på Karapatans nationella kontor i Manilla.
Klockan 14.15 fick jag besked via mobiltelefonen att det nationella polishögkvarteret Camp Crame i Quezon City bekräftat att Billy Santiago fanns där och att jag skulle åka dit.
Ett par timmar senare upprepade jag min vädjan till vakten i Camp Crame, ”I represent Karapatan and I am here to see Billy Santiago.” Trots att det var efter officiell besökstid, och trots att politiska aktivister har högsta grad av restriktioner vad gäller besök, så hade jag tur. Efter ett dygn och en timme fick jag träffa Billy Santiago, olagligt arresterad, frihetsberövad på grund av att han erkänner att han är aktivist och medlem i en av landets organisationer för mänskliga rättigheter.
Billy satt inlåst i en liten bur, påtagligt medtagen, men i livet. Han fick komma ut under vårt möte. Billy bekräftade att han hade förts bort från militärpolishögkvarteret i Imus klockan 01.30 på natten, i en personbil med tonade rutor. Nu var han internerad i Camp Crame, Filippinska polisens specialfängelse för så kallade högriskinterner.
Regeringen har svartlistat ett antal människorättsorganisationer, fackliga organisationer samt ett av landets protestantiska kyrkosamfund och benämner dem som “enemies of the state” (fiender till staten). I och med denna svartlista kan aktioner och uttalanden från organisationernas medlemmar dömas som olaglig verksamhet i uppsåt att skada riket och dess säkerhet. I många fall arresteras eller trakasseras medlemmar utan någon annan anledning än sitt medlemskap. Många av de politiska fångarna i landet påstås vara medlemmar och ha ledande funktioner i kommunistpartiet CPP.
Den fysiska miljön i fängelserna är omänsklig och de intagna är beroende av familj och vänner för att få mat, mediciner eller kläder. Av säkerhetsskäl kan det vara svårt för anhöriga till de politiska fångarna att besöka fängelset. Många anhöriga håller sig gömda, de är rädda att bli utsatta för militärens trakasserier och hot.
Karapatan och andra HR organisationer bidrar med mat, medicin och andra basbehov. Vid sidan av kontinuerliga besök i fängelserna har Karapatan ansvar för att övervaka den rättsliga processen. Några av landets politiska fångar har varit fängslade i många år utan någon rättegång. De volontärarbetande aktivisterna är deras länk till omvärlden och deras hopp om att inte helt glömmas bort.
Billy Santiago var förtvivlad och rädd. Hans framtid är, liksom hundratals andra politiska fångars framtid, osäker och obarmhärtig. Men vi kan påverka som medmänniskor. Ett sätt att medverka i förändringsarbetet är att berätta sanningen om det sociala och politiska tillståndet i det skendemokratiska och av omvärlden bortglömda landet Filippinerna.
Jag var just på väg att bryta upp och utmattad lämna Billy och de andra i Camp Crame när Billy sade något till mig som var betydelsefullt:
Your action saved me from torture.
Anna Skagersten
Anna Skagersten är lärare vid Teologiska högskolan i Stockholm och har nyligen tillbringat två år med att arbeta för mänskliga rättigheter på Filippinerna.
Lämna ett svar