ANALYS Parterna är oförmögna att lösa konflikten på egen hand. Israel lever i illusionen att militärt våld ger säkerhet. Palestinska försök till väpnat motstånd är fruktlösa. Våldet kommer att upprepas utan ett resolut ingripande från USA, Europa och Arabvärlden. Det är omvärldens skyldighet att aktivt bidra till att den onda cirkeln bryts i Mellanöstern.
Halvhjärtad medling
När striderna i Gaza, Libanon och på Västbanken äntligen ebbar ut och offren i människoliv summerats, hur ser då framtiden ut? Israelerna har förstärkts i tron att militärt våld är det enda som fungerar för att kuva miljoner palestinier. Bland palestinierna växer en ny generation upp som drömmer om hämnd för alla dem som dött och skadats under det år som gått.
Om fem eller sju år är parterna redo för nästa blodiga omgång. Israels hopp om att kunna utrota motståndarna visar sig vara fåfängt och palestinierna har inte tagit till sig insikten om det fruktlösa i att bekämpa en stat som har sofistikerade vapen och som stöds av världens starkaste militärmakt.
Detta mönster har upprepats under de senaste femtio åren. Varje gång har världssamfundet fördömt våldet, uppmanat parterna att besinna sig och gjort medlingsförsök som inte följts upp med handfasta åtgärder när avtal bryts. Trots att en stor regional konflikt skulle ha svåra konsekvenser har man inte velat inse att israeler och palestinier aldrig kommer ur den onda cirkeln på egen hand. Därtill behövs resoluta tag, inte minst av Israels skyddsmakt USA, men också av ett famlande Europa och en hukande arabvärld.
Israel saboterar tvåstatslösningen, palestinierna radikaliseras
Försök har gjorts under de femtio åren, men alltid stupat på att någon av aktörerna inte varit redo att följa upp sina åtaganden. Tiden håller på att rinna ut för en tvåstatslösning, helt enkelt för att Israel gör sitt bästa för att sabotera den genom att ge allt friare händer för allt fler bosättare på Västbanken. FN är lamslaget av vetorätten och i USA tävlar politikerna om de Israelvänligas röster.
Idag är israelerna inte redo för en uppgörelse med palestinierna. Delvis kan det förklaras med demografi: Väljarmajoriteten består av invandrare från arabländer och från Ryssland, plus bosättare och radikala ortodoxa. Bland dem försummas analysen av Israels framtid av emotionella och religiösa blockeringar. Många har anammat offerrollen, medan allt flera i omvärlden ser palestinierna i den rollen.
Israel väljer sannolikt att fortsätta förlita sig på styrka och på omvärldens oförmåga att ingripa. Man är beredd att leva med ett försämrat anseende både i väst och i den globala södern. Samtidigt undviker landets ledare frågan om hur staten Israel kan förbli både judisk och demokratisk med en växande palestinsk befolkning. Bosättarna tycks tro att man kan jaga bort palestinierna med skrämseltaktik – vart?
Israel, en stat i gungning
Israeliska politiker skyller på att man inte har en pålitlig partner att förhandla med. Samtidigt har man undergrävt försöken att bygga en palestinsk förvaltning. Gazas isolering gav en grogrund för Hamas-terrorn och kriget har nu radikaliserat även Västbanken. Israels väpnade beredskap tär på samhällskroppen.
Israels vänner brukar framhålla att landet är det enda demokratiska i regionen. Nyligen beskrev Dahlia Scheindlin i tidskriften Foreign Affairs hur rättsstaten och demokratin steg för steg urholkas. Landet har ingen konstitution och endast några lagar med grundlagsstatus. Det finns ingen lag om fri- och rättigheter. Regeringen är beroende av extrema religiösa partier som inte godkänner en sekulär stat och som förbereder en slutlig annektering av Västbanken.
Snart kommer Israel att utropa seger över sina fiender. Men är Israel faktiskt segrare? Trots dödade terroristledare och försvagningen av deras rörelser är man inte en tum närmare lösningen av grundproblemen. Snarare är dessa mera tillspetsade än förut. Västbanken är destabiliserad, Gazas framtid oklar, landet ses i stora delar av världen som en pariastat. Inrikespolitiken är svårt polariserad, frågan om en judisk eller en demokratisk stat olöst och beroendet av USA:s militära och finansiella stöd accentueras.
Sju miljoner judar, sju miljoner palestinier
Israels existentiella fråga är hur man kan finna en fungerande och fredlig modell för samvaro mellan cirka sju miljoner judar och sju miljoner palestinier som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Israel måste komma till skott för att överleva på sikt. Palestinierna är den svaga parten som måste ges en röst för att en balanserad lösning skall nås.
Omvärlden har med rätta fördömt Hamas bestialiska framfart och Israels urskillningslösa bombningar. Nu är det dess skyldighet att aktivt bidra till att den onda cirkeln bryts.
Pär Stenbäck har bl a varit undervisnings- och utrikesminister i Finland, liksom generalsekreterare i Finlands Röda Kors och i Internationella Rödakors- och Rödahalvmånefederationen. Texten är en lätt bearbetad version av en krönika i Hufvudstadsbladet.
Redaktör: Johan Schaar
Lämna ett svar