ANALYS: Efter förödande krigsår blev 1945 en vändpunkt. Forna fiender enades och skapade en samverkansmekanism i form av FN. Dialog och diplomati gav hopp och framtidstro där tidigare liv, människovärde och hela samhällen lagts i ruiner. Detsamma behövs i dag när vi står inför brutala krig, klimat- och miljöhot, artdöd, hunger och djup fattigdom. Och när autokrater kan vilja dela upp världen mellan sig.
Efter andra världskrigets brutaliteter, med 60 miljoner döda, inklusive miljoner i koncentrationsläger, miljontals sårade och fullständigt ödelagda samhällen, krävdes nystart och omtag. Världen behövde samverkan och humanism över gränserna.
Förödelsen 1945 underlättade uppslutning kring nya och breda strukturer för samarbete och bildandet av Förenta Nationerna, med dess stadga om fred och säkerhet grundad i alla människors lika värde och rättigheter.
Dialog och diplomati ersatte gradvis hat och misstro. I stället för att med våld försvara snäva egenintressen accepterade länder åligganden i en rad konventioner som gemensamt förhandlats fram inom FN-systemet. De avsåg att återställa respekten för människovärdet som kränkts under kriget. Genom konventionerna upprättades regelverk för mänsklig anständighet; om civila och politiska rättigheter för att förhindra förtryck av individer samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som skulle motverka fattigdom.
Helt centralt var mekanismer som FN:s flyktingkommissariat UNHCR som inriktas på alla flyktingar globalt – utom Palestinaflyktingar som omfattas av UNRWA, för vars tillkomst Folke Bernadotte spelade en central roll.
Sverige som aktiv medlem i FN
Sverige drev aktivt på i FN och en av organisationens första generalsekreterare var svensken Dag Hammarskjöld som utmärkte sig med sitt personliga mod att stå upp mot stormaktsintressen och koloniala anspråk.
Sverige var också pådrivande i efterkrigstidens nedrustningsförhandlingar bl a genom socialdemokraterna Alva Myrdal och Inga Thorson.
Därtill stöttade Sverige aktivt FN genom att sända betydande kontingenter av FN-trupp till krigshärdar som Kongo, Cypern och Libanon.
Vi var också stor bidragsgivare till FN:s fackorgan och drev ett omfattande utvecklingsarbete. Insatserna präglades av dialog och samarbete, inte välgörenhet utan handfast solidaritet och respekt för människors lika värde.
Stark nationell förankring
Sveriges engagemang i FN-arbetet var brett folkligt förankrat, i FN-förbundet, folkrörelser, fackföreningar och inte minst i Svenska Kyrkan och frireligiösa samfund. Dessa aktörer var också tongivande i tillkomsten av en ambitiös svensk biståndspolitik och vad som sedermera blev Sida.
Solidaritet med omvärlden förenades med reformarbete på hemmaplan. Allt detta var fast förankrat i den tidens starka folkrörelser.
Över stora delar av Europa lyftes humanism och solidaritet
Den nyväckta humanismen efter kriget 1945 omsattes i praktisk handling på nationell nivå inom stora delar av Europa, där utbredd allmän rösträtt stärkt demokratierna. Gamla hierarkiska klassamhällen där pengar varit vägen till makt och inflytande ersattes av välfärdsstater.
Det var inte Norden som gick i första ledet här utan Storbritannien som introducerade och finansierade program ”från vaggan till graven” för att – som historikern Tony Judt beskriver i boken ”Thinking the Twentieth Century”) – bistå hemvändande, sårade soldater och tacka för deras insatser i kriget genom att bistå dem och deras familjer.
I Sverige fanns bred uppslutning kring det nya folkhemsbygget. På den tiden fanns en ideologisk stark socialdemokrati som framför allt betonade vikten av människovärdiga bostäder. (ref.k Kjell Östbergs ”The Rise and fall of Swedish Social Democracy”).
Miljökonferensen 1972 i Stockholm
Det var Sverige som med miljökonferensen i Stockholm 1972 inbjöd till den första i en lång rad av världskonferenser i FN:s regi. Stockholmskonferensen kom att stärka FN som norm- och agendasättare.
Mötet i Stockholm följdes av ytterligare en handfull konferenser med fokus på miljö och klimat och andra om bl a kvinnors rättigheter. Frågeställningarna då är lika aktuella idag: både ifråga om klimat och miljö och sexuella och reproduktiva rättigheter och kvinnors rätt att ärva mark och egendom på samma villkor som män och frihet från våld. Samt HBTQI-personers rättigheter vilka då som nu utgör en vagel i ögat för patriarkala makthavare.
FN:s världskonferenser under 1970-, 1980- och 1990-talen engagerade människor och folkrörelser världen över och bidrog till att lagstiftning stärktes på nationell nivå. De band samman stater, lagstiftare och civilsamhällen i ett arbete för fred och utveckling.
Människor var och betraktade sig själva som medborgare, inte kunder
De sista decennierna av 1900-talet präglades i Sverige av en mer levande demokrati än idag, och politiska partier hade tiotusentals aktiva medlemmar som bidrog till att forma politiken. Människor var delaktiga i beslut genom sitt engagemang i folkrörelser, fackföreningar och påverkade sina och sina medmänniskors liv genom att skiva upprop och demonstrera – för aborträtt, daghem, rättvisa löner och medbestämmande.
På flera områden var kraven på nationell nivå de samma som den rättighetsagenda som diskuterades i FN, t ex rörande aborträtten.
1980-talet bröts utvecklingen
Just i samband med att hoppet om fred, frihet och ökad demokrati stärktes av murens fall i Berlin 1989 inleddes dock en ny fas där starka marknadsaktörer alltmer krympte utrymmet för demokratiskt beslutsfattande. Några analyser av hur det gick till finns i Erik Sandbergs bok ”Jakten på den försvunna skatten” och Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige”.
FN närmast försvann från kartan
Än en gång fanns en tydlig parallell mellan solidariteten på nationell nivå och engagemang för FN – men nu innebär parallellen bristande medmänsklighet. Efter murens fall har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat samtidigt som FN saknar uppbackning, politiskt såväl som finansiellt, både i fråga om sin nya framtidspakt och i arbetet för klimat och artskydd. För att inte tala om fredsfrämjande och skydd av civila i väpnade konflikter.
Under 2000-talet har horisonterna krympt och individens och gruppens intressen har ställts i förgrunden vilket drabbat flyktingar och migranter mycket hårt.
Liksom freden och klimatet.
Kritiken har under 2000-talet tilltagit mot de rättigheter som växt fram för kvinnor och HBTQ-personer, med reaktionära patriarkala krafter som för fram det de kallar ”traditionella familjevärderingar”.
Sammantaget gör de nya strömningarna att engagemanget för omvärlden reduceras, beklämmande nog samtidigt som hoten mänskligheten accelererar.
Survival of the Richest
Fattigdomen och ekonomiska och sociala klyftor har ökat till den grad att Oxfam nu kallat sin senaste rapport ”Survival of the Richest”.
Den människosyn som präglar dagens politiker genomsyras sällan av respekt för andras värde och rättigheter utan för tankarna till forntidens stamsamhälle vi ser autokraternas återkomst. Freedom House beräknar att bara 13 procent av jordens befolkning lever i demokratier. Statsvetarna Erica Chenoweth och Zoe Marks beskriver det som the ”Revenge of the Patriarchs” – patriarkernas hämnd.
Till sitt förfogande har de auktoritära krafterna världens allra rikaste män, med Elon Musk som tydligt markerar att makt heter pengar. Än en gång, som i fördemokratisk tid.
Två av 2024 års pristagare av ekonomi till Nobels minne, Daron Acemoglu och Simon Johnson, konstaterar i sin bok ”Power and Progress” att vi för att hitta tider när skillnaden i förmögenheter var lika stor som idag måste gå tillbaka 250 år.
Krig som avhumaniserar – igen
De senaste åren har vi sett hur den brutala krigföringen i Ukraina, Gaza, Västbanken och Libanon flagrant demonstrerar total avsaknad av respekt för människoliv, och barmhärtighet inför små barns och äldre människors lidande. De pågående etniska rensningarna och avhumaniseringen tycks vrida klockan tillbaka till andra världskrigets brutaliteter.
Men kriget efterträddes 1945 av besinning och samverkan; egenskaper som krävs nu igen när all slags självhärskare sätter sig över de civiliserande normer och verktyg som FN lagt grunden för.
Men lika lite som vi kan acceptera att människor sätter sig över nationella lagar, lika starkt måste vi försvara internationell lag och FN-stadgan och ställa förövare inför rätta.
Dagens Sverige och FN
I dag syns mycket lite av FN i den svenska debatten. I stället går ledande politiker all in för NATO. Politiken tycks följa det globala mönstret genom ett regeringsunderlag som har mycket större stöd bland män än bland kvinnliga väljare. Där militär makt, stark polis och repression snarare än förebyggande ska gälla för brottsbekämpning, kärnkraft ska ersätta klimat- och miljöarbete och den enskildes omedelbara behov ska styra, inte helhet och hållbarhet.
Både globalt och i Sverige ser vi dessa könsbaserade åsiktsskillnader, kartlagda bl a av V-DEM vid Göteborgs universitet. Det blev extra tydligt genom valet av Donald Trump som fick ökat stöd av män även i grupper han tidigare talat föraktfullt om, som svarta och latinamerikaner. I slutändan föredrog de en manlig mobbare framför en mörkhyad kvinna.
Nu återstår att se om Trump, Vance och MAGA-rörelsen kommer att uppnå det övergripande målet att göra USA stort igen. Men troligen kommer Trumpadministrationens USA framöver bli mindre i alla bemärkelser, särskilt globalt sett. Det är svårt att se att massdeportationer, växande teokrati och strypande av kvinnors och motståndares rättigheter kommer att stärka landet.
Med Trump som president och ett USA som än en gång går in i en period av isolationism kan tuppkammen på Putin och andra autokrater växa.
Ska Sverige då bocka och buga som inför Recep Tayyip Erdogan? Eller visa på vår långa tradition av aktiv multilateralism, med tillit till och försvar av folkrätten? I så fall behövs initiativ och kreativt tänkande för att stärka Europa, hedra internationella avtal som de på klimatområdet, inte ensidigt satsa på militär upprustning utan visa engagemang i dialog, diplomati och samverkansstrukturer.
Det gäller både regeringsunderlaget och socialdemokratin – den senare med långa traditioner av solidaritet både globalt och på hemmaplan.
Ett kraftfullt politiskt och finansiellt stärkt FN blir så bra som vi själva gör det till.
Och det behövs sannerligen nu.
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör för Mänsklig säkerhet.
Redaktör: Johan Schaar
Lämna ett svar