(MS skulle ha publicerat en annan text idag men i avsaknad av denna kommer här en betraktelse under nationaldagen.)
REFLEKTION Idag firas den svenska nationaldagen med blomsterprakt, finklädda människor och kungen som delar ut flaggor på Skansen. Taktfasta militärmarscher spelas och folk lite varstans har pic-nic och grillar. Alla njuter av sol, värme och vår vackra natur. Men i botten ligger nog att vi kan åtnjuta fred. I skuggan av kriget. Det mesta verkar vara som vanligt. Men det känns inte riktigt så.
Trots vårvärme och nationaldagsfirande tycks många i Sverige ha känslan av att lugnet inte kan tas för givet. Under minst tio år har enskilda skribenter ställt frågan om vart vi är på väg. I en tid av alltför lite åtgärdad klimatkris, våldsamma förskjutningar i den globala maktpolitiken och krympande utrymme för demokrati och mänsklig frihet och säkerhet. Historiker, statsvetare, rättslärda och författare har påpekat hur vår tid både liknat den oskuldsfulla sommaren före första världskriget och månaderna innan andra världskrigets utbrott. Men människor då liksom vi nu blundar för de små stegvisa förändringarna som brutaliserar samhällen. Och det vulgariserade språk och den avhumanisering av människor som genom historien banat väg för våldsverkare och krig.
Vackra ord under nationaldagen döljer underliggande våld
Idag kommer våra politiker i sina nationaldagstal att hylla svenskheten med många vackra ord. Men också appellera till människors sämsta och mest egocentriska instinkter. Exempelvis de som gynnat den egna ofta fossilkrävande konsumtionen – framför viljan att bidra till en anständig vård och skola.
I hyllandet av svenskheten kan också finnas markeringar som vädjar till rädslan för det okända, som gynnar nationalism och främlingsfientlighet. I detta frodas redan repressiv, frihetsinskränkande politik som hotar den demokrati i Sverige som nyss firade hundra år.
Bland dagens talare finns makthungriga politiker som medvetet eller ej löser upp den tydliga rågång som funnits mot brutal rysk imperialism. Som hotar den frihet vi idag firar.
Det är lätt att tro att utvecklingen framöver kommer att styras av de som agerar mest aggressivt, kraftfullt och strategiskt och som utmålar Sverige som land där allt varit fel och där följaktligen allt behöver förändras. Och där de själva nu utgör de nya eliterna som sitter vid rodret.
Men utvecklingen ligger också i allas våra händer. Ett tag till i alla fall. Vi behöver stå upp, visa vad som pågår och bjuda motstånd. Mycket kan göras enskilt men ska förändringar åstadkommas krävs att vi arbetar tillsammans. Organiserat.
Riktningen nu är oroväckande, och följer spår som liknar dem i Ungern, Ryssland och andra icke-demokratiska samhällen.
Svante Weyler påpekade i en föreläsning i våras att den varierande, experimenterande och underbara kultur Europa uppvisat i århundraden inom musik, konst, poesi och vetenskap inte kunnat stoppa koncentrationsläger och fruktansvärda krigsbrott.
Våldets kraft är förfärande och stor. Men vi är många och kloka.
Var och en av oss har ett ansvar att stå upp och se till att varken vi själva eller vår omgivning tystas. Ensamma kan vi kanske köras över men tillsammans kan vi bjuda större motstånd.
Vi kan bl a lära av den amerikanske statsvetaren Timothy Snyder – och andra forskare – som pekat på faktorer i riktning mot de illiberala samhällen som nu vinner terräng.För svensk del kan det bl a finnas skäl att vara observant på förslag och åtgärder i vårt eget land som kan visa om och hur snabbt Sverige går i en illiberal riktning:
- En hårdnande ton i det politiska samtalet, bl a med anklagelser som sår split och misstro och urholkar den tillit som bygger samhälle och gemenskap.
- Initiativ som ökar användningen av samhällets våldskapital i form av lagar (t ex om undantagstillstånd), polis, domstolsväsen och fängelser.
- Stöd för en ”etno-demokrati” dvs i grunden ett samhälle där bara de som ryms inom etno-demokratin har rättigheter (medan andra kan utvisas). Utpekande och misstänkliggörande av grupper som inte anses tillhöra ”folket”. Det kan röra mycket mer än etnicitet, t ex människor som förespråkar yttrandefrihet, fackliga rättigheter, feminism och hbtq-aktivism.
- Förkastandet av kompromisser och minoritetsskydd. The winner takes all (om än med bara några enstaka mandats övervikt i Riksdagen).
- Professionalism och faktabaserad kunskap förkastas som elitism. Istället framhävs de egna ledarnas ovetenskapliga, känslobaserade uppfattningar som ”sunt förnuft”.
- Faktaresistens och rena konspirationsteorier lägger grunden för lögner – medan åsiktsmotståndare anklagas för att ljuga.
- Ett grundmurat motstånd mot att ge röst åt oliktänkande, både genom förbud och indragna anslag till media, fri forskning, civilsamhälle och studieförbund.
- Machismons återkomst med förakt för genusforskning som blottlägger maktstrukturer.
- Naturen – skog, vatten, metaller – ses som resurser för människan att utnyttja. Grundmurat motstånd mot att klimatförändringarna ska innebära krav på förändrade levnads- och konsumtionsmönster (vilket ses som en kritik mot det tekniksamhälle f f a män byggt).
- Markant lite intresse för frågor som rör vanliga väljares vardag: vård, skola och omsorg. Tendens till korruption genom favorisering av t ex marknadsaktörer inom friskolor, sjukvård mm som står makten nära.
Sammanfattningsvis: Lika mycket som det behövs soldater som försvarar vårt land mot yttre hot, i lika hög grad behövs människor som står upp och aktivt, tillsammans och var och en för sig, försvarar Sverige mot ökade inre hot. Det gäller nu inför det pågående EU-valet och i lika hög grad de närmaste åren i det som rör vårt lands fortsatta utveckling.
Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör för nätmagasinet ”Mänsklig säkerhet”.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar