ANALYS Ingen lösning är i sikte på den långvariga konflikten i Västsahara. Marocko och den utropade republiken Västsahara (SADR) visar ingen vilja till dialog. Under senare år har tvärtom militära incidenter med dödsoffer förekommit och SADR har dödförklarat den tidigare proklamerade vapenvilan. Marocko vinner samtidigt ökat stöd för sitt förslag om autonomi för Västsahara under marockansk överhöghet.
————-
Västsahara är en bortglömd konflikt. Västsahara är sedan 1960-talet upptaget på FN:s lista över icke-självstyrande områden som ska avkoloniseras. Men Spanien lämnade sin tidigare koloni utan att gå med på FN:s krav om avkolonisering. Med den ”gröna marschen” inledde Marocko 1975 en ockupation, som ledde till att Marocko kontrollerar ca två tredjedelar av territoriet.
Västsahara var från 1884 till 1975 en spansk koloni kallad Spanska Sahara. Området gränsar till Marocko, som gjorde anspråk på området, Mauretanien, som drog tillbaka sitt anspråk, och Algeriet. När Spanien drog sig tillbaka utbröt strider mellan Marocko och befrielserörelsen Frente Polisario (Frente Polpular para la Libération de Sangiua el-Hamra y Rio de Oro), som bildats 1973 och krävde självständighet. 1976 utropades Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, SADR.
Flykt till Algeriet
Striderna ledde till att en stor del av befolkningen flydde till Algeriet som upplät områden i provinsen Tindouf för flyktingläger. Där har nu en tredje generations barn fötts och börjat växa upp. Flyktingarna, omkring 170 000 (omtvistat antal, 90 000 är bas för planering av humanitärt stöd), är helt beroende av extern hjälp för mat. De lever under knappa omständigheter, en stor del med matbrist och många barn är undernärda. De bor i en öken där det inte går att odla mat och där temperaturerna varierar från +50 på sommaren till +/-0 på vintern.
Sedan hösten 2021 är svensk-italienske Staffan de Mistura personligt sändebud för FN:s generalsekreterare i konflikten om Västsahara. Uppdraget har betecknats som omöjligt. I början av 90-talet inrättades en FN-mission, MINURSO, med uppdrag att anordna en folkomröstning om territoriets status med självständighet alternativt tillhörighet till Marocko som alternativ och att övervaka vapenstillestånd mellan Marocko och Polisario. Någon folkomröstning har aldrig kommit till stånd. Parterna har bl.a. inte kunnat enas om vilka som ska ha rätt att rösta.
Erkännande och AU-medlemskap
SADR erkänns av ett 40-tal länder, dock inget EU-land (ytterligare ett 40-tal har dragit tillbaka tidigare erkännanden) och är medlem av Afrikanska Unionen. Befolkningen uppskattas till drygt 500 000. FN betraktar Frente Polisario som representant för det sahariska folket och som sin motpart. FN:s avkoloniseringsbeslut innebär att befolkningen har rätt till självbestämmande och självständighet. Detta har bekräftats av den Internationella domstolen i Haag, dit FN hänsköt frågan efter Marockos anspråk på området. EU-domstolen har fastslagit att Marocko inte har suveränitet över Västsahara.
Sedan ett par år står parterna allt längre från varandra och förutsättningarna för att åstadkomma en dialog om en fredlig lösning förefaller avlägsen. Med början i november 2020 har militära incidenter förekommit, inklusive med dödsoffer som följd av bl.a. drönarattacker från marockansk sida. Parterna har dock inte tillåtit MINURSO att besöka och verifiera konsekvenserna på plats utom i några enstaka fall.
Det har lett till att Polisario dödförklarat vapenvilan som varit i kraft sedan 1991. Algeriet och Marocko har frusit sina diplomatiska förbindelser. Algeriet har även hävdat att en attack från Marocko träffat två lastbilar med tre algeriska dödsoffer som följd.
“Ingen utväg utom väpnad kamp”
I de samtal som Staffan de Mistura inlett, har SADR deklarerat att det inte återstår någon annan utväg för det sahariska folket än väpnad kamp för självständighet. Marocko, som sedan 2004 helt motsätter sig ett självständigt Västsahara, har förklarat att man inte är beredd att förhandla om de delar av territoriet som Marocko kontrollerar.
De kallas Marockos sydliga provinser och Marocko har sedan länge satsat på betydande insatser för att bygga infrastruktur, locka marockaner att bostätta sig i området och utveckla näringslivet, senast t.ex. en stor anläggning för att avsalta havsvatten och förse staden Dahkla med dricksvatten.
Marocko har också vunnit ökat stöd för sitt förslag från 2007 om autonomi för Västsahara under marockansk överhöghet, vilket Polisario avvisat. USA tog under president Trump ställning för Marockos suveränitet över området. Spanien meddelade 2022 i en helomvändning att man ser autonomiplanen som den mest seriösa, trovärdiga och realistiska lösningen på konflikten.
Närmare ett 30-tal främst afrikanska länder har etablerat konsulat i Dahkla och Laayoone (sannolikt med finansiellt stöd från Maocko). Bland dem finns Senegal, Côte d’Ivoire och Gabon men även Förenade Arabemiraten, Jordanien och Bahrein. De ser Marockos satsningar i de sydliga provinserna som en modell för utveckling. Polisario betraktar dessa diplomatiska representationer som ett brott mot folkrätten.
Maktkampen Algeriet-Marocko
Algeriet var det första landet att erkänna SADR och är dess främsta allierade med omfattande stöd, politiskt och ekonomiskt inklusive till Polisario men också för att förse flyktingarna med ris och linser. Algeriet anser att konflikten är en fråga om avkolonisering.
Relationerna mellan Marocko och Algeriet har länge präglats av maktkamp om den ledande positionen i regionen och av Västsahara-frågan. Marocko anklagade 1994 Algeriet för att ligga bakom ett terrorattentat i Marrakech och införde viseringstvång för algerier. Algeriet kontrade med att stänga gränsen, som förstärktes med en mur respektive ett dike på ömse sidor. Detta bl.a. för att hindra omfattande smuggling – cannabis och kif från Marocko och subventionerad mat och bensin från Algeriet.
Blockeringen är också ett hinder för säkerhetssamarbete och en bredare ansats för att möta säkerhetshoten i Sahel-Maghreb och har satt käppar i hjulet för att blåsa liv i den Arabiska Maghrebunionen.
Polisario har internt haft vissa problem med enigheten om den linje man ska driva i konflikten. Polisarios generalsekreterare och SADR:s president Brahim Ghali deklarerade i samtal med Staffan de Mistura ifjol att det råder en krigssituation och att den enda optionen som återstod var militära aktioner. Ghali är en “hardliner”. Andra företrädare för Polisario har uttalat sig i mer koncilianta ordalag.
Avhopp av ledande företrädare
En ledande företrädare för SADR, tidigare Polisarios representant i Spanien, minister och ambassadör i Latinamerika, Hadj Ahmed Barikalla, grundade 2020 en saharisk rörelse för fred, MSP, och hoppade av. Han ser Marockos autonomiplan som en balanserad lösning och en militär seger som omöjlig.
I en längre intervju i tidskriften Jeune Afrique 2022 berättar han om sin karriär i Polisarios diplomatiska och politiska hierarki till uppdrag som ledde till tvivel och avhopp. Han anklagar SADR:s ledning för korruption och berättar hur han transporterade väskor med kontanter, som bl.a användes för att ledande kadrer och deras familjer skulle leva gott i Europa, där de även köpte hus.
Pengarna kom från vänligt sinnade länder som Kuba, Venezuela, Bolivia och Dominikanska Republiken. Som utvecklingsminister hade han ansvar för att samla in stöd från kommuner, regioner, fackliga och enskilda organisationer i länder som Spanien, Norge, Sverige (jo, han nämner Sverige), Italien och Sydafrika. Och redigera falska rapporter till givarna om hur medlen användes.
– SADR har efter 50 år inte byggt några sjukhus värda namnet, alla jordbruksprojekt har misslyckats, det saknas alltjämt rinnande vatten i bostäderna och flyktingarna är helt beroende av säckar med ris och linser från de algeriska myndigheterna för att få mat.
Sveriges Västsaharapolitik
Sverige har gett stöd till flyktinglägren via multilaterala kanaler (UNHCR, FN:s flyktingkommissarie, och WFP, World Food Program) liksom bilateralt via NGO:s och intresseorganisationer. 2012 beslutade riksdagen med stöd av S, MP och V om ett tillkännagivande att regeringen borde erkänna SADR. Så blev det inte.
2016 gjorde utrikesdepartementet en genomlysning av Sveriges Västsaharapolitik. Slutsatsen var att Sverige fortsatt skulle stödja det västsahariska folkets rätt till självbestämmande men att det inte fanns folkrättsliga grunder (ett territorium med befolkning som bor där och som staten har kontroll över) för ett erkännande. Detta har tidigare ifrågasatts av ledande folkrättsexperter, bl.a. Ove Bring (artikel på DN debatt december 2015) med referens till rättsenlighetsprincipen – en ny stat kan erkännas även om den inte har full kontroll över sitt territorium p.g.a. en folkrättsvidrig annektion.
………..
Staffan de Mistura har lång erfarenhet av “omöjliga” konflikter som Libanon, Irak, Afghanistan, Somalia och senast Syrien. Under sitt första FN-uppdrag som chef för WFP i Sudan lät han måla kameler, som transporterade vaccin, blå för att de inte skulle attackeras från luften. Han säger att han lider av kronisk optimism.
Och den kan behövas. Relationen mellan parterna är sämre än på länge. Det finns ingen plan för hur dödläget ska brytas. FN:s generalsekreterare har i sin senaste rapport vädjat till parterna att mobilisera politisk vilja och beredskap till dialog för att nå en ömsesidigt acceptabel politisk överenskommelse. Det är svårt att se att detta ligger i korten inom överskådlig tid.
Carin Wall, journalist och tidigare diplomat i bl.a. Västafrika och Algeriet
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar