ANALYS Historiskt sett har diplomatiska verktyg använts för att avsluta krig och skapa fred. Kan vi nu, när Ryssland angripit Ukraina och Kina utmanar USA:s globala dominans, ändå hoppas att diplomati kan avsluta förödande krig? Men om ingen förordar diplomati kan fortsatt rustning och kärnvapenhot eskalera till än mer utbrett våld. Och en auktoritär ny världsordning utan demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter.
Del I av denna text publicerades torsdagen den 23 mars.
Multilateral diplomati – grund för decennier av fred och säkerhet
Freden efter andra världskriget stärktes genom tillskapandet av Förenta Nationerna, ett idag orättvist underskattat diplomatiskt fora för bl a förtroendeskapande dialoger och åtgärder. FN har trots sina brister möjliggjort antagandet av ett brett nätverk av internationella, rättsligt bindande konventioner. Det gäller allt från avtal mot tortyr, rasdiskriminering och skydd av barns och kvinnors rättigheter till reglering om utnyttjandet av världshaven. Därtill kommer diplomatiskt framförhandlade avtal om handel (WTO), hälsa (WHO), Parisavtalet om utsläppsbegränsningar för växthusgaser mm.
Även Världsbanksgruppen och Internationella Valutafonden (IMF) ingår i den globala familjen som upprätthåller dagens regelbaserade världsordning som – i alla fall i teorin – bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper och också bygger på principer om fri marknadsekonomi.
Under decennier har FN:s säkerhetsråds sammansättning kritiserats för att selektivt gynna några stora länder men missgynna regionala stormakter som Indien, Brasilien, Sydafrika, Nigeria och Indonesien. (De fem permanenta medlemmarna i rådet är Förenta Staterna, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike). Även styrkeförhållandena, dvs rösträtten, i Världsbankens och IMF:s styrelser har utmanats av länder i det globala syd.
Många länder har också kritiserat FN:s säkerhetsråd för vetorätten som ger stormakterna möjlighet att blockera beslut som går emot dessa makters egenintressen.
På europeisk nivå finns EU som regelbaserad ordning för 27 europeiska länder, med omfattande juridiska ramverk om allt från pressfrihet till miljö, klimat och den gemensamma marknaden.
Den regelbaserade världsordningens tyngd gör att flertalet svenska diplomater dagligen arbetar med de ofta mycket tekniska regelverken inom FN och alla dess fackorgan mm samt i processer som rör EU.
Diplomati kräver både bredd och specialkompetens
Diplomati kräver idag kanske mer än någonsin specialkompetens i alltmer tekniskt och juridiskt komplicerade förhandlingar. Dessa kan omfatta allt från exempelvis kunskap om vad som överenskommits och nu gäller rörande handel, frakt av farligt material, skuldavskrivningar, skydd av religiösa minoriteter eller kvinnors aborträtt.
Jag har själv arbetat i 40 år på det svenska utrikesdepartement och några år på Världsbanken och i FN och deltagit i mängder av förhandlingar, även på EU-nivå. Det har exempelvis rört komplexa frågor som globalt stöd till de alla fattigaste länderna. Det liksom andra breda förhandlingar kräver starka team där experter på enskilda sakområden fungerar som bisittare och presenterar faktaunderlag.
Segdragna förhandlingar
Multilaterala förhandlingar kan ta lång tid – ibland årtionden. Stater utsätts för lobbyism, internt och externt, både av ekonomiskt starka företag inom exempelvis försvarsindustri, oljebransch, fiskerinäring, fordonsindustri liksom vittförgrenade intresseorganisationer som Greenpeace.
I förhandlingar om kvinnors hälsa och rättigheter har jag själv sett (och störts av) vilken stark roll icke-statliga aktörer som Vatikanen och olika religiösa grupperingar kan spela i egenskap av observatörer i FN. Genom stark lobbying i främst katolska länder men också genom att liera sig med patriarkala krafter i exempelvis Ryssland har de arbetat konsekvent för att begränsa bl a kvinnors rätt till preventivmedel och aborträtt och ungdomars rätt till sexualundervisning; allt sådant som ingår i ”reproduktiv hälsa och rättigheter” och är helt avgörande för människors hälsa.
Ryssland har nu alltmer aktivt fått eldunderstöd av Kina i de regelbundet återkommande förhandlingarna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Arbetet inriktas på att lägga fram krav på urholkat stöd för både kvinnor, hbtq-personer och minoriteter. Detta arbete är f ö en försummad del av mediernas säkerhetspolitiska bevakning, men som tydligt visar hur och vilka länder som aktivt underminerar mänskliga rättigheter och rättsstatsprinciper.
I FN är det helt uppenbart att motsättningarna rör en systemsyn där autokrater står mot demokrater, och att i potten ligger mänskliga fri- och rättigheter och rätten att ha och yttra åsikter som går emot staten och krafter som hävdar att de försvarar ”traditionella” (=auktoritära) värden.
Små stater med god sakkunskap och diplomatisk förmåga kan ha stort inflytande
Diplomatisk konflikthantering som rör avtal i EU och FN om klimat, miljö, migration, energi mm avgörs inte alltid av storleken på diplomatens hemland. Skicklig diplomati, goda argument och tålamod kan avgöra frågan. Som exempel kan nämnas att Sverige har världsledande teknisk kompetens om kemiska vapen och har därmed kunnat spela en viktig roll i på det området. En annan unik svensk kompetens har – jämte närmast gränslös uthållighet – också i decennier gjort Sverige till en ”supermakt” i globala förhandlingar om försvaret av kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter. (Jag hoppas den rollen vidmakthålls av sittande regering.)
OSSE – exempel på regional diplomati som kanske kunnat bromsat Putin?
Efter det kalla kriget, Sovjetunionens upplösning och järnridåns fall växte hoppet om en ny säkerhetsarkitektur i Europa, liksom i hela området mellan Vladivostok och Vancouver. Då, 1989, fanns ett ”fönster”, en tid av möjliga öppningar, att skapa förtroende och bygga strukturer där diplomater från öst och väst kunde mötas och reda ut konflikter. Organisationen för samarbete och säkerhet (OSSE) skapades under bl a aktiv svensk medverkan, för att främja säkra fria, demokratiska val och valövervakning. Arbetet inriktades också på ny lagstiftning i öst för mötes- och yttrandefrihet, icke-diskriminering, rättigheter för minoriteter och kvinnor mm. En viktig komponent var också information om trupprörelser, t ex i samband med militära övningar.
Civilsamhället var en aktiv part i detta säkerhets- och demokratiseringsarbete och innebar bl a kontakter över gränserna – något som nu Ryssland – liksom en rad andra länder – nu motsatt sig och istället förbjuder det de stämplar som ”främmande agenter”.
Kanske missade Väst möjligheterna att dra nytta av OSSE som av flera avfärdades som något av en pratklubb, med sitt fokus på förtroendeskapande arbete?
Diplomati från tredje part – för att mäkla fred och säkra egna intressen
Många gånger har en tredje part agerat kraftfullt för att söka mäkla fred och pressa fram diplomatiska förhandlingslösningar. För detta krävs ofta makt och anseende. Vid Daytonavtalet som avslutade krigen på Balkan på 1990-talet var det supermakten USA som genom Richard Holbrooke mejslade fram ett fredsavtal. I förhandlingar försökte kvinnoorganisationer från olika etniska grupper och länder – som enats i sina prioriteringar – få mer inflytande för att i avtalen lyfta civila satsningar kring återuppbyggnad och rehabilitering. Men som så ofta satt mest tidigare stridande parter vid förhandlingsborden.
Våren 2023 har Kina stärkt sina globala maktambitioner genom att mäkla fred mellan Iran och Saudiarabien, i en djupt rotad konflikt mellan dessa länder. En trolig bevekelsegrund är att Kina vill skaffa sig stöd och partners i sin utmaning av Förenta Staterna. Därtill kan Kina säkra tillgång till olja och gas från dessa viktiga oljeleverantörer i Mellanöstern, och därmed försvaga USA:s inflytande i regionen.
Många i väst har efterlyst kinesisk medling i Ukrainakonflikten men uppenbarligen anser Kina att det bättre gagnar dess egenintressen att hålla sig väl med Vladimir Putin, bl a i syfte att köpa billiga fossila bränslen. Dessutom gynnar det Kina att Ryssland pressar väst och NATO, som nu lägger betydande delar av sin militära kapacitet och ekonomiska resurser på att stärka försvaret av Ukraina.
Medan Putin kanske främst arbetar för att återupprätta det gamla tsarväldets koloniala utbredning och återfå stormaktsstatusen före murens fall så har Kina säkert mer långtgående syften: att ersätta USA som världsledande makt. Det spekuleras allmänt i att Kina planerar att angripa Taiwan och expandera ännu mer i Stilla Havsområdet (vilket Bertil Lintner återkommande skrivit om här i Mänsklig säkerhet). Parallellt fortsätter Kina att stärka sin kontroll i Asien, Afrika och även Europa genom den väldiga infrastruktursatsningen One Belt One Road.
Nu i Ukrainakriget är varken Kina eller USA någon tredje part utan på olika sätt och i olika grad lierade med en stridande. Frågan är då vem som kan fungera som tredje part i Ukrainakonflikten.
Hur kan diplomati avhjälpa Ukrainakonflikten?
Det blodiga kriget i Ukraina mal ner både civila, städer, soldater, vapen och ammunition – och gör samtidigt Ryssland under Putin till en alltmer auktoritär stat, baserad på samma kärnvärden med ”traditionella familjer” och ”nationens kulturella särart” som Sverigedemokraterna och andra ytterlighetspartier i väst.
Men måste konflikten kring Ukraina fortsätta till synes utan slut? Eller invänta att den ena parten helt krossar den andra militärt eller båda parter blir helt utmattade?
Det tycks vara så att olika forskare och institutioner redan skissar på diplomatiska byggstenar som kan krävas för att inom en rimlig framtid försöka lösa konflikten. I Sverige finns stor öststatskunskap med kopplingar till diplomati och liknande enheter finns förstås i Tyskland, Storbritannien och USA m fl ställen. Inom EU-kommissionen bör motsvarande enheter diskutera frågorna – i perspektiv av att alla måste förhålla sig till vad som ska hända decennierna efter krigets slut.
Det finns nu en viss tidspress som talar för diplomati under innevarande år, eftersom USA:s republikaner ibland uttrycker tveksamhet till engagemang i Ukraina och europeisk säkerhet.
Rimligtvis blir det nödvändigt att i någon slags närtid se över om och när samtal och diplomati är möjlig, trots att bägge parter nu vägrar ge upp territorier?
Några kärnfrågor framstår som oundvikliga: att avgöra huruvida anfallaren eller försvararen ska få kontroll över Krim, Donetsk och Luhansk? Hur trupptillbakadraganden ska ske och eventuellt demilitariserade zoner i både Ryssland och Ukraina? Avgöranden om Ukrainas status och rätt att ansluta sig till NATO och söka medlemskap i EU?
Därtill kommer frågor om krigsskadestånd och att ställa krigsförbrytare inför rätta, exempelvis i den Internationella brottsmålsdomstolen (ICC). Liksom insatser kring humanitär hjälp och resurser för återuppbyggnad.
Och helt avgörande: Vilka ska sitta vid förhandlingsbordet? Får kvinnor, civila intressenter och minoriteter, t ex ryssar på ukrainskt territorium, egna stolar?
Är autokrater mottagliga för kompromisser?
En grundfråga är förstås om autokraterna i Moskva alls är mottagliga för samtal och argument eller om de kommer att kämpa till sista man – kanske med kärnvapen – för att rädda eget skinn? Gäller här ”segra eller dö”? Och att vara lika brutalt likgiltig som någras ”hjältekonung” Karl XII för andras lidande; han som tvångsmobiliserade hundratusentals svenska män, vägrade sluta kriga och brände inne motståndarnas kvinnor och barn som sökt skydd i kyrkor?
Ukraina – ny väpnad fas i den globala maktkampen?
Men om kriget i Ukraina är ett preludium i en allt mer våldsam fas av utmaning av dagens regelbaserade världsordning – då blir diplomatiska lösningar hela världens, inte bara Europas, angelägenhet.
Därför måste diplomati lyftas fram. Gärna med en rejäl dos feministisk utrikespolitik vilket krävs för att utmana patriarkala autokrater. På alla håll i världen.
Det krävs också ett brett engagemang i alla demokratier, där vi fortfarande kan yttra oss öppet, Och där ett starkt civilsamhälle fortsatt är starkt (även om det hotas på många sätt med både regelverk och medelsbrist).
I potten ligger ju både förödande krig och anti-demokratiska krafter som kastar internationell diplomati, regelverk och rättsordningar över ända och genom våld söker dominera världen.
Och allt detta, förfärande nog, i en tid när världen borde stå enad och bekämpa klimatförändringar och miljöhot.
Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör för www.manskligsakerhet.se
Gäst-redaktör: Karin Henriksson
Lämna ett svar