ANALYS Ett år efter Rysslands brutala totalinvasion av Ukraina har världsordningen möblerats om. Världen har haft varningssignaler, som framväxten av autokratiska våldsbejakande ledare och hårdnande kulturkrig. Det vi trott vara ett ”världssamfund” krackelerar och geopolitiken återkommer. Priset betalas av tappra ukrainare, ryssar utsatta för ökad repression och fattiga människor i redan marginaliserade delar av världen som nu lämnas åt sitt öde.
Under det senaste decenniet har betydande delar av världen styrts av autokrater och våldsbejakande etno-nationalister. Samtidigt har antalet demokratiska länder minskat och pressfrihet urholkats kraftigt.
I Kina har Xi Jinpings makt stärkts, med ökat förtryck av uigurer och oliktänkande och med militära hot mot Taiwan. I Indien för Narendra Modi en politik av aggressiv nationalism, präglad av intolerans mot muslimer. I Turkiet har Recep Tayyip Erdogan fängslat journalister och politiska motståndare samtidigt som han gått till militära angrepp mot kurder i norra Syrien. I Brasilien bedrev Jair Bolsonaro under sin presidentperiod ett inhemskt krig mot natur och ursprungsbefolkning och hans anhängare genomförde ett kuppförsök efter presidentvalet. Under sin presidenttid stödde Donald Trump öppet vit-maktrörelser som Proud Boys, verkade för tillsättning av ärkekonservativa abortmotståndare i Högsta Domstolen, förnekade resultatet av presidentvalet och hetsade fram ett pöbelangrepp mot kongressen.
I Vladimir Putins Ryssland, som aldrig gjort upp med sitt stalinistiska förflutna, finns och förstärks alla dessa våldsuttryck. Där florerar förakt för demokrati och ”svaghet” och där finns viljan och förmågan att krossa och på godtyckliga grunder fängsla oliktänkande, som Alexej Navalny.
Anne Applebaum skriver återkommande om autokraterna, bl a i artikeln ”The bad guys are winning” i tidskriften the Atlantic.
Nationalism byggd på patriarkala värderingar
Putin och andra våldsbejakande krafter förenas i patriarkala föreställningar om att nationen stärks av den traditionella kärnfamiljen, ledd av ett manligt överhuvud. Sexuella minoriteter möts av uttalat förakt och beskrivs som hot mot kvinnors roll som barnaföderskor och frambringare av soldater som ska försvara landet. Autokraterna förenas också i förakt (och rädsla?) för studier av genusfrågor eftersom sådan kunskap blottlägger och utmanar en manlig maktordning. Deras tankegods bottnar också ofta i religiös intolerans, oavsett om den är kristen, muslimsk eller hinduisk. En gemensam plattform är också vurmandet för förskönande historieskrivningar om det egna landets storhet. Och dess manliga krigsherrar.
Autokraternas grumliga tankegods blev tydligt i Putins tal till nationen den 21 februari, ett tal späckat av lögner och paranoida uttalanden om att Rysslands existens hotas och att västs ”omoral” (dvs tolerans) utgör ett civilisatoriskt hot.
Dessa föreställningar borde belysas mer i säkerhetspolitiska analyser, som i de återkommande säkerhetskonferenserna i München.
Organisationer som Kvinna till Kvinna har återkommande analyserat etnonationalistiska värderingar och visat hur inskränkningar av kvinnors rättigheter kan fungera som en tidig varning om odemokratisk utveckling. Se t ex Folk, familj och fosterland | Kvinna till Kvinna, liksom forskning av Lars Hjalmert vid Stockholm universitet: Maskulinitetsnormer, maktordning och mänsklig säkerhet.. Jag har skrivit om detta bl a här i Mänsklig Säkerhet. Om mansroller, våldsbejakande nationalism och motstånd mot jämställdhet (del 2 av 2).
Autokraterna förenas också i att förvärra klimathotet
Autokraterna förenas även i att förvärra och förneka klimathoten och det gemensamma ansvaret för att möta dessa hot. Martin Hultman har belyst detta i sin forskning vid Chalmers.
Forskarna Erica Chenoweth och Zoe Marks skriver i Foreign Affairs, ”Revenge of the Patriarchs: why Autocrats Fear Women”, om hur etnonationalism, bristande demokrati och kvinnoförtryck förstärker varandra men att motsatsen också gäller: ju mer kvinnor medverkar, ju mer stärks hållbar demokrati.
De båda forskarna visar hur etnonationalistiska politiska krafter har all anledning att motarbeta kvinnors deltagande i politiska fora. När kvinnor röstar eller aktiverar sig politiskt är det oftast mot etnonationalism och klimatförnekande. Exemplen är många, bl a från Sverige, där åsiktsskillnaderna mellan kvinnor och män i de politiska blocken aldrig varit så stora som vid valet 2022. Då stärktes det högernationalistiska Sverigedemokraterna genom manliga väljare; ett parti som f ö nästan enbart företräds av män i samma ålder.
Chenoweth och Marks varnar för hur attacker mot kvinnors rättigheter, i både gamla och nya demokratier, tenderar försvaga och urholka demokrati. De pekar på hur varken Xi eller Putin omger sig med kvinnliga beslutsfattare och en av Trumps främsta prioriteringar som president var att inskränka kvinnors aborträtt.
Det är ingen tillfällighet att västvärlden, med relativt starka rättigheter för kvinnor, är den region i världen med mest fredlig, demokratisk och social utveckling. Vad som är förfärande är dock hur patriarkala, etnonationalistiska krafter växt sig starka i dessa mer jämställda delar av världen.
Hur dagens fokus på Ukraina fått globala konsekvenser
Den indiske professorn Shivshankar Menon skriver i Foreign Affairs om hur västliga bedömare ser kriget i Ukraina som en ideologisk konflikt mellan diktatur och demokrati. Själv ser han det istället som ännu ett av många historiskt återkommande fall av stormaktrivalitet.
USA förespråkar ju visserligen demokrati, men stöder i realiteten autokrater när det gynnar USA:s intressen, som i fallet Saudi Arabien för att säkra tillgången till olja.
Menon anser att för många tidigare alliansfria stater utgör inte ukrainakriget den stora utmaningen. Fattiga och marginaliserade människor upprörs inte av brist på demokrati och yttrandefrihet utan av brist på mat och sjukvård, sviterna av covidpandemin, ekonomisk recession och klimatförsämringar.
Menon anser att västvärlden och Rysslands fokus på ukrainakonflikten omdefinierat världsordningen och visat att vad som gäller är den geopolitik som Tim Marchall beskrivit i Geografins fångar och geopolitik (manskligsakerhet.se).
Menon anser att Ryssland försvagats men att USA inte är så svagt som det snöpliga Afghanistanuttåget tycktes visa. USA har orkat vara ledande i Ukrainakriget och samtidigt behållit fokus på Kina. Men han framhåller att Ukrainakriget gjort att både USA och EU tappat i engagemang för Afrika och Mellanöstern liksom för multilateralt samarbete i bl a FN. Detta bör Sverige som EU-ordförande ta till sig eftersom det bl a innebär att fattigare skuld-och klimatdrabbade länder lämnas åt sitt öde, som Sri Lanka och det översvämningsdrabbade Pakistan.
En betydande effekt av kriget i Ukraina är enligt Menon att stormakternas agerande inte längre primärt styrs av ekonomiska intressen och handel utan av politiska överväganden, vilket primärt påverkar energimarknaderna och komponenter i diverse värdekedjor. Förskjutningen mot politik gör också att länder som Japan och Tyskland som i decennier förlitat sig på ekonomisk makt nu rustar upp, i Tyskland i namn av ”Zeitenwende”; en ny tid.
Sammantaget stärks en multipolär maktstruktur med ökat utrymme för regionala stormakter som Indien, som år 2023 är ordförande i G20-kretsen.
Splittringen urholkar det ”världssamfund” som borde stärkas för att mänskligheten ska kunna ta sig an klimat- och miljöutmaningarna, som på ganska kort sikt kan bli det stora hotet mot mänsklig säkerhet.
Geopolitik kopplad till kulturkrig, frihetskrav och kvinnosyn
Den ryske författaren Michail Sjisjkin undrar i DN den 20 februari om det är diktatorer och diktaturer som föder en slavbefolkning eller om det är slavbefolkningar som föder diktatorer. Han hyllar ukrainarna som brutit sig loss från sitt förflutna och nu kämpar för frihet och människovärde.
För, som jag beskrivit i en tidigare artikel i Mänsklig Säkerhet, hotar Ryssland med total underkastelse och ofrihet i sina imperialistiska försök att återkolonisera Ukraina. Rysk aggression i teori och praktik (manskligsakerhet.se)
Ukrainakriget är ofattbart grymt och kräver vårt stora engagemang. Men vi behöver också möta auktoritär brutalitet och hot i andra delar av världen och stå emot politiker som bedriver ett kultur-/civilisationskrig mot yttrandefrihet och kvinnors rättigheter.
Dramatens nu aktuella uppsättning av ”Mefisto” visar hur det kan gå när både enskilda människor och nationer blundar för etnonationalisters gradvis tilltagande maktanspråk. Historien visar hur de lätt kan övergå i våld, både mot den egna befolkningen och grannländer.
Gerd Johnsson-Latham
Redaktör Johan Schaar
Lämna ett svar