ANALYS Den 20e partikongressen i Kina och president Xi Jinpings nu totala makt över partiet och landet har fått betydande uppmärksamhet. Idag styrs Folkrepubliken inte av partiet, men i partiets namn av Xi personligen som ägnat sina tio år vid makten åt att rensa ut all opposition. Människorättsläget över tid tecknas här i två artiklar utifrån ett tal i september 2022 (se nedan).
President Xis grepp över Kina bottnar i hans argument att landet och partiet sedan en tid försvagas utan en stark ledare. I Xis Kina ser vi en officiell historieskrivning rentvättad på alla umbäranden och felsteg i form av exempelvis kulturrevolutionen och det Stora Språnget som utöver förtryck ledde till miljontals människors död. Som i så många diktaturer präglas historieskrivningen av påtvingad, kollektiv ”minnesförlust” som gör att dagens unga i Kina sällan vet om de umbäranden tidigare generationer utsatts för. Även tidigare försök till demokrati mörkas. Siktet är nu inriktat på att till varje pris ta makten över väst och huvudfienden USA.
För dem som vill fördjupa sig i den påtvingade ”amnesin” och i en överblick rörande den nyligen avslutade partikongressen hänvisas till följande två artiklar:
“China: Where Amnesia is a Political Weapon”: https://www.isdp.eu/china-where-amnesia-is-a-political-weapon/ samt “Twentieth National Congress Ushers in Emperor Xi”, som jag skrivit tillsammans med en namnkunnig kinesisk vän och kollega, som här medverkat under psedonymen Yu Youren: https://www.isdp.eu/twentieth-national-congress-ushers-in-emperor-xi/
Människorättsläget i Kina är mycket bekymmersamt
Texten nedan baseras på mitt tal vid utdelningen av 2022 års stipendium till advokaten Anna Dahlbäcks minne.
Yttrandefriheten är kraftigt beskuren och all politisk opposition är förbjuden. Rättsväsendet fungerar som kommunistpartiets förlängda arm. Människor med ”felaktiga” åsikter avskedas från sina arbeten, och många har fängslats för att de haft modet att stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Först vill jag säga att så här skulle det inte behöva vara, för det är naturligtvis inte så att demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna inte passar eller hör hemma i Kina.
En av huvudförfattarna till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, var den kinesiske diplomaten P.C. Chang (Zhang Pengchun 張彭春 1892–1954). Om detta har den svenske forskaren Hans Ingvar Roth berättat i sin bok När Konfucius kom till FN. Chang var en kulturell kosmopolit. Han kunde identifiera sig med mycket i västerlandets idétraditioner men var också konfucian och angelägen om att FN:s deklaration skulle återspegla skilda kulturtraditioner och inte ha en snäv västerländsk förankring. Han var särskilt angelägen om att den skulle uttrycka grundläggande idéer i den konfucianska tradition han själv i första hand förknippade med filosofen Mencius. Både Chang själv och andra medlemmar i den grupp som författade FN:s förklaring med Eleanor Roosevelt i spetsen har vittnat om det stora inflytande Chang hade över textens utformning
Redan i början av 1900-talet, alltså flera decennier innan FN:s förklaring kom till, hade mänskliga rättigheter diskuterats med positiva förtecken i Kina.[1] Jag påpekar detta för att påminna om att det faktiskt inte är sant som det ibland sägs att demokrati och mänskliga rättigheter skulle vara väsensfrämmande för kinesisk kultur. Men det är ett faktum att i det politiska livet har de mänskliga rättigheterna ofta fört en undanskymd tillvaro. Under 1900-talets första hälft präglades Kina av social oro, inbördeskrig och den japanska invasionen. Människorättsfrågor som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet betraktades som en del av ”upplysningsidealen”. Under de svåra förhållanden som rådde ansåg många att dessa ideal måste stå tillbaka för den stora uppgiften ”att rädda landet” och allt som det krävde i form av satsningar på ekonomisk utveckling och militär upprustning.
Mao förnekade uttryckligt borgarklassen mänskliga rättigheter
För kommunisterna som tog makten 1949 och upprättade Folkrepubliken Kina, var idén att mänskliga rättigheter skulle gälla lika för alla över klassgränserna ett borgerligt, närmast anstötligt begrepp. Mao Zedong betraktade motsättningarna och kampen som utvecklingens motor. Han förnekade att människor skulle ha en gemensam mänsklig natur över klassgränserna och menade att det var fel att tillskriva klassfienden mänskliga rättigheter. Det låter absurt, men sådan var faktiskt Maos kampfilosofi. Det är i det perspektivet vi ska se massavrättningarna av s.k. klassfiender under jordreformerna på 50-talet och den omänskliga behandling som miljontals människor utsattes för under kulturrevolutionen. Det ligger också nära till hands att i det här sammanhanget påminna om det vansinniga sociala experimentet Stora språnget i slutet på 1950-talet som skördade minst trettio miljoner människors liv. Dessa människor dog av svält och avrättades alltså inte, men de katastrofala dödssiffrorna var ett resultat av en politik mot bättre vetande som vittnar om ett förakt för människor liv och är fullständigt oförenlig med en humanistisk människosyn.
Yttrande- och organisationsfrihet kallades föraktfullt ”borgerliga rättigheter”
När kommunistiska politiker och ideologer i Kina talat om mänskliga rättigheter har de ofta yttrat sig föraktfullt om ”borgerliga rättigheter” som yttrandefrihet och organisationsfrihet och sagt att den viktigaste mänskliga rättigheten är att kunna äta sig mätt. Men det är ett ihåligt argument mot mänskliga rättigheter i vår bemärkelse, eftersom svält och materiella umbäranden präglade mycket av Maos period vid makten. Efter Mao gick Kina visserligen in i en period av snabb ekonomisk utveckling och högre materiell levnadsstandard för befolkningen. Men det finns inga vettiga skäl att tro att bristen på respekt för de grundläggande universella mänskliga rättigheterna skulle ha bidragit till den förbättrade materiella levnadsstandarden.
Den politiska kursomläggningen efter Mao innebar att man började tala om demokrati och mänskliga rättigheter på ett nytt sätt. Tidigare hade det hetat att Kina var mera demokratiskt än de s.k. liberala demokratierna och att de mänskliga rättigheterna var bättre tillgodosedda i Kina än i dessa. Efter Mao började man kritisera förtrycket och rättsotryggheten under kulturrevolutionen. Även om man i det sammanhanget i allmänhet inte talade om brott mot de mänskliga rättigheterna, så var det ändå tydligt att det handlade om just det. Man betonade att Kina fortfarande var ett fattigt utvecklingsland och att det skulle ta tid att bygga demokrati och mera omfattande respekt för de mänskliga rättigheterna. Men man hävdade alltså inte längre att Kina skulle ha nått längre än de liberala demokratierna vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
Efter Mao undertecknar Kina en rad FN-konventioner om mänskliga rättigheter
I den nya andan efter Mao undertecknade Kina en rad av FN:s konventioner rörande mänskliga rättigheter, däribland de grundläggande konventionerna om civila och politiska rättigheter, som man dock ännu inte ratificerat, samt konventionen om ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, som man också ratificerade, om än med en reservation för facklig verksamhet.[2]
Torbjörn Lodén, Professor emeritus i Kinas språk och kultur vid Stockholms universitet samt föreståndare för Stockholm China Center vid Institute for Security and Development Policy. Har bland annat publicerat Konfucius samtal (2016) och Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt (2012).
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
[1] Marina Svensson, The Chinese Conception of Human Rights: the Debate on Human Rights in China, 1898-1949. Lund: Studentlitteratur, 1996. Doktorsavhandling.
[2] Se Börje Ljunggren, Den kinesiska drömmen: Xi, makten och utmaningarna, Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2017, 164–167.
Lämna ett svar