ANALYS FN:s fredsbevarande missioner i Afrika har inrättats efter konflikter eller militärkupper för att skapa stabilisering och skydda civila. Det är ett uppdrag de ofta misslyckats med. Ändå förlänger FN deras mandat. Läget har tvärtom försämrats i flera länder. Missionerna har blivit en illusion av fred genom det internationella samfundet. Ryska legosoldater ses som alternativ för att bekämpa terrorism och våldsverkande grupper.
FN:s fredsbevarande inleddes 1948 med placering av militära rådgivare för att övervaka stillestånd mellan Israel och landets arabiska grannar. Sedan dess har FN haft mer än 70 fredsbevarande operationer med deltagande av mer än en miljon män och kvinnor från 120 länder. Mer än 3 000 av fredsbevararna har dödats.
I Afrika finns f.n. sex missioner, flera långvariga som i Demokratiska Republiken Kongo (DRK), Västsahara, Mali och Centralafrikanska Republiken (CAR). ONUC (UN Operation in the Congo) i dåvarande Republiken Kongo lanserades 1960 och var den första storskaliga missionen med närmare 20 000 soldater som mest. 250 dog, inklusive FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld som omkom i vad som alltmer pekar mot en nedskjutning av hans plan.
Protester mot MONUSCO i DRK
Mobuto Sese Seko undanröjdes 1996, efter att ha styrt dåvarande Zaire i 32 år, av styrkor under ledning av Laurent Désiré Kabila. Ett krig följde med inblandning av flera grannländer Ett stilleståndsavtal slöts 1999 och MONUC (UN Mission in DRC) etablerades i Demokratiska Republiken Kongo (DRK) för att övervaka stilleståndet och tillbakadragande av utländsk trupp.
Efter landets första fria val på 46 år 2006, först till parlamentet och sedan presidentval som vanns av Joseph Kabila, son till den 2001 mördade fadern, ersattes MONUC 2010 av MONUSCO (UN Stabilization Mission in DRC). Mandatet var och är att skydda civila och stödja stabilisering och stärkande av statliga institutioner. Styrkan uppgår idag till drygt 17 700 varav 12 400 soldater och1 600 poliser. 250 har stupat.
DRK har fortsatt präglats av politiska kriser, väpnade attacker främst i östra DRK av bl.a rebeller med stöd av Uganda respektive Rwanda och massakrer på civila, inklusive i områden där MONUSCO opererar. Stark kritik har riktats mot MONUSCO:s oförmåga att skydda civila och bidra till stabilisering.
Efter en kampanj med krav på att missionen skulle lämna, stormades i juli 2022 delar av MONUSCO:s högkvarter i Goma i östra DRK och vandaliserades. Det var inte första gången som MONUSCO attackerades av demonstranter eller väpnade grupper.
Till MONUSCO:s kritiker hörde Joseph Kabila, som krävde att missionen skulle lämna. Ett argument för att stanna har varit att det skulle leda till en värre kris i DRK om de lämnade, eftersom de väpnade styrkorna inte bedöms kapabla att överta MONUSCO:s uppgifter. Missionen har trots tusentals dödade, ändå bidragit till att skydda civila från än mer blodiga massakrer och att den kartlagt MR-övergrepp.
Kraven ledde dock till att FN 2019 accepterade att tillsammans med regeringen utarbeta en strategi för en successiv neddragning. Strategin har preciserats i en genomförandeplan som listar kriterier som minimivillkor för ett tillbakadragande. I planen finns deadlines för när de ska ha nåtts, många senast 2023 eller 2024. Men det förefaller inte särskilt sannolikt och det finns ingen slutpunkt. MONUSCO har lämnat några provinser i DRK men på några håll har befolkningen vädjat om att FN stannar.
Under president Felix Tshisekedi, som utropades som vinnare av valet 2018, har landet stabiliserats politiskt och en del reformer har initierats. Men i öst är freden är fortsatt avlägsen, attackerna fortsätter, civila dödas i hundratal och utsätts för MR-övergrepp, och i landet råder en humanitär kris.
Det finns förslag om att MONUSCO kunde ersättas av en AU-ledd fredsstyrka med ett mer robust mandat. Men det är inte särskilt realistiskt. Vilka länder skulle vara beredda att bidra och vem betalar?
30 år utan lösning i Västsahara
En annan långkörare är MINURSO som inrättades 1991 för att övervaka förslag om en lösning mellan befrielserörelsen POLISARIO för ett självständigt Västsahara och Marocko, som hävdar överhöghet över territoriet. Den folkomröstning som skulle hållas har alltjämt inte ägt rum. Väpnade incidenter förekommer och ingen politisk lösning är i sikte.
Närvaron ska övervaka vapenstillestånd men uppgiften är även att genom FN:s särskilda sändebud, nu svensk-italienske Staffan de Mistura, mäkla fram en politisk lösning. Det har FN inte förmått.
Över 100 000 saharier finns i flyktingläger i Tindouf (Algeriet) och är helt beroende av försörjning av FN-organ och frivilliga organisationer. Vid besök i ett läger sa en mamma vid utdelningen av matransoner att hon redan som liten flicka följde med sin mamma för att hämta matpaket.
FN:s dödligaste mission: Mali
FN:s mission i Mali, som inrättades 2013, är den dödligaste med närmare 300 stupade soldater och poliser. Beslutet att skicka 12 600 fredsbevarare efter militärkuppen 2012 och islamistisk ockupation av norra Mali, ifrågasattes. Vad Mali primärt behövde var att återupprätta statens närvaro i norr, säkerhet för städer och byar, öppna upp skolor och hälsokliniker, ordna elektricitet, dricksvatten och humanitärt stöd för 450 000 internflyktingar, så att de kunde återvända hem och försörja sig själva.
Missionens mandat var att stödja övergång till civilt styre, stabilisering, säkerhet och skydd av civila. Vidare tillkom stöd till genomförande av ett avtal 2015 om fred och försoning efter tuaregupproret 2012 med krav på självständighet för norra Mali.
Genomförandet går efter sju år fortsatt trögt. Islamisterna jagades ut av fransk trupp men ersattes av jihadister som utgör ett växande hot med attacker mot militär och MINUSMA samt massakrer på civila, särskilt i centrala Mali. MINUSMA:s mandat utökades till centrala Mali men utan truppförstärkning.
Missionen har idag 17 000 anställda, varav ca 12 000 militärer, 1 300 poliser och resten stabsofficerare och civila. FN:s generalsekreterare har sedan 2021 vädjat om att öka antalet militärer och poliser men utan gehör i FN:s säkerhetsråd.
Under senare tid har missionen utsatts för växande kritik från militärregimen i Mali och delvis hindrats att genomföra operationer. Den franska antiterroriststyrkan Barkhane har sparkats ut och det svenska truppbidraget till den gemensamma Task Force Takuba har avslutats. FN:s rapporter präglas av önsketänkande om att militärregimen ska genomföra val och reformer, öka statens närvaro och skapa stabilitet i centrala Mali.
Missionen har efter tio år inte nått sina mål. Attacker från våldsverkande grupper mot militära mål och civila har ökat. Det är tveksamt om fler FN-soldater och -poliser är receptet för att hindra en djupare kollaps. Offren är främst civila som dödas och utsätts för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.
Ansvaret vilar främst på regeringen. Det internationella samfundet och afrikanska organisationer har varit oförmögna att sätta press. Mali har blivit en tragisk illustration av en militär regim, som vänder det internationella samfundet ryggen och välkomnar ryska legosoldater och militärt samarbete med Ryssland.
FN:s generalsekreterare har föreslagit att FN-missionen skulle kunna ersättas av en afrikansk styrka under Afrikanska Unionen (AU) med ett tuffare mandat. “Det är inte en fredsbevarande mission som behövs utan en styrka för att framtvinga fred och bekämpa terrorism.” Frågan är om en sådan styrka skulle vara mer framgångsrik. Och vem ska finansiera? MINUSMA utgörs i hög grad av trupp från afrikanska länder som Tchad, Niger, Senegal, Elfenbenskusten, Guinea och Togo. Och det är främst afrikanska soldater, ofta sämre utrustade, som stupar.
Decennier av kris i CAR
Efter decennier av kris blev Centralafrikanska Republiken (CAR) en fantomstat. Regeringen och armén saknade kontroll över stora delar av landet. Rebeller, som inte ville ingå fredsavtal, gick till attack med jämna mellanrum och samarbetade med väpnade grupper från grannländer. CAR hade blivit “an aid orphan” när flertalet givare lämnat.
2010 inrättades FN:s fredsbyggande kontor BINUCA. Säkerhetsläget fortsatte att försämras och FN:s säkerhetsråd auktoriserade en AU-ledd mission, MISCA, uppbackad av en fransk styrka. För att stoppa våldet och dödandet behövdes en kraftfull förstärkning och ett långsiktigt engagemang från det internationella samfundet.
2014 inrättades MINUSCA med mandat att skydda civila och stödja stabilisering och civilt styre. Missionen har idag över 16 000 anställda varav ca 11 500 soldater och ca 2 600 poliser.
Politiskt har läget stabiliserats men är fortsatt spänt. En nationell dialog har genomförts men uteslöt rebeller och bojkottades av en stor del av oppositionen. President Faustin-Archange Touadéra, vald och omvald, manövrerar för att undanröja hinder för ett tredje mandat. Säkerhetsläget har försämrats. Ryssland inviterades som närmaste allierad med ryska legosoldater i Wagnergruppen liksom rwandisk militär när Touadéra dömde ut FN för dess oförmåga.
En illusion av fred
FN-missioner i Afrika opererar i flera länder i en kontext där traditionellt fredsbevarande och förhandlingar inte fungerar. De är inte riggade för assymetrisk krigföring mot jihadister och våldsverkande grupper. De anklagas för bunkerisering, dvs. att förskansa sig i sina baser för egen säkerhet.
Det internationella samfundet misslyckas med att sätta press på regeringarna för politisk stabilisering och återgång till civilt styre efter militärkupper. Missionerna blir kvar med årligen förnyade mandat av FN:s säkerhetsråd. USA har tryckt på för att minska kostnaden för t ex MONUSCO. Frankrike har förespråkat fler soldater i Mali. Rysslands invasion av Ukraina har lett till att Ryssland och Kina avstått från att rösta om vissa resolutioner om förnyade mandat.
Länder som CAR och Mali har vänt sig till Ryssland och ryska legosoldater från Wagnergruppen, som slåss mot miliser och jihadister i utbyte mot koncessioner i energi och gruvor. Hittills inte så framgångsrikt. Dessutom dödar de civila och begår MR-brott.
Krisen för FN:s fredbevarande missioner i Afrika har blivit en illusion av fred genom det internationella samfundet.
Joseph Kafuka, kongolesisk journalist och forskare som bl.a. arbetat för Radio France International. Bor i Ängelholm.
Carin Wall, journalist och tidigare diplomat i bl.a. Västafrika inklusive Mali.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Lämna ett svar