ANALYS Här belyses Ukrainakonflikten ur ett folkrättsligt perspektiv. Det rör i denna första text jus ad bellum, det latinska uttrycket för rätten att gå till krig. Därefter behandlas jus in bello, krigets lagar, dvs hur parterna i konflikten ska följa vissa humanitära regler sedan krig väl utbrutit. Texten behandlar också krigsförbrytelser, anfallskrigets argument, ockupation och annektering samt möjligheten att sluta fredsavtal.
Det står klart att den ryska invasionen den 24 februari var den värsta formen av aggression – och således ett brott mot FN-stadgans grundläggande våldsförbud.
Putin vill ge sken av att följa folkrätten
FN-stadgans artikel 2 förbjuder en första användning av våld från en stat mot en annan, men artikel 51 tillåter en stat som är utsatt för en väpnad attack att reagera militärt i självförsvar. Med andra ord, en första användning av våld är förbjuden, medan en andra användning av våld, i självförsvar, är tillåten. Artikel 51 talar om individuellt och kollektivt självförsvar, i det senare fallet kan den angripna staten begära hjälp av andra stater.
Jag menar att Vladimir Putin, före den 24 februari, planerade att använda detta folkrättsliga paradigm för att rättfärdiga den kommande invasionen. Strax före invasionen ägde rum hade Moskva erkänt de östra territorierna Donetsk och Luhansk som självständiga folkrepubliker. Det kunde nu hävdas att de som suveräna stater föll under FN-stadgans regler. Om de attackerades utifrån, från Ukraina, kunde de be Ryssland om hjälp i ”kollektivt självförsvar” i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan. Även om en sådan juridiskt inriktad argumentation inte skulle gå hem i Väst, kunde den ge ett sken av laglighet på andra håll. Språkbruket kunde vara användbart gentemot den egna befolkningen, och det kunde vara användbart i relation till Kina, Nordkorea, Syrien, Belarus, Eritrea och vissa andra länder (som Kazakstan, Uzbekistan och Kirgizistan).
Amerikanska underrättelsekällor indikerade att en invasion var på gång och att Putin sökte efter rättfärdigande argument. Washington varnade därför Ukraina att inte besvara den beskjutning som kom från fronten i öster. En ukrainsk eldgivning kunde utmålas som en väpnad attack, som en aggression som behövde bekämpas. Den amerikanska uppmaningen att ligga lågt följdes av de ukrainska väpnade styrkorna.
I en TV-intervju med en ukrainsk soldat vid fronten i öster sa han: ”They are shooting all the time, but we are under orders not to return fire”.
Uppenbar rysk aggression
Följden blev att Putin berövades argumentet om kollektivt självförsvar som ett rättfärdigande. Istället valde han att föra fram bisarra argument om folkmord och nazism. Den rysktalande befolkningen i Donbass hade utsatts för folkmord och det fanns ett akut behov av att ”avnazifiera” Ukraina. Med det senare menade han en eliminering av landets politiska ledare som sades vara ”nazister och narkomaner”. Vid detta tillfälle sades ingenting om Natos hotande inringning av Ryssland, om kravet på att Ukraina måste avstå från medlemskap i Nato. Nu stod det klart att Moskva önskade mycket mer än att hålla tillbaka Nato, nu siktade man på en erövring av hela Ukraina.
Så det rörde sig om en uppenbar aggression (”naked aggression”), men det är viktigt att hålla i minnet att detta inte var något nytt – utan fortsättning på något som redan gällde. Aggression var det fråga om redan 2014 när Krim annekterades och territorier i Donbass ockuperades. Vad som skedde i februari detta år var ett försök till fullskalig invasion av Ukrainas territorium.
Anfallskrigens argument och falskspel
På bokmässan i Göteborg presenterades min bok Anfallskrigens argument, om hur stater som griper till våld söker rättfärdiga detta. Historien visar att man oftast åberopar självförsvar. Det gjorde Hitler när han startade andra världskriget 1939, och Stalin när han senare samma år startade finska vinterkriget. I båda fallen fejkade man en attack från motsidan. I min bok tar jag upp det krig som Ryssland provocerade fram i Georgien 2008 och den nu aktuella situationen i Ukraina. De verkliga skälen för det pågående anfallskriget och de olagliga annektionerna har nu kommit i dagen.
Vad det rör sig om är en nationalistisk ideologi, att ”göra Ryssland stort igen” – i linje med Donald Trumps retorik.
Återskapandet av det ryska imperiet
Putin vill återskapa det forna ryska imperiet, vad gäller territorium och maktställning, som det var 1945, när Stalin presiderade på stormaktsmötet i Jalta när andra världskriget var vunnet. Bland Putin och hans anhängare råder nu en känsla av förlust med åtföljande ”fantomsmärtor efter det fallna imperiet”. Det är Martin Kraghs formulering. Kragh har uttryckt det så att Putin och hans likasinnade vill ”bevara det förflutna in i framtiden”. Återskapandet av Imperiet ses som en nationellt förlösande idé. Det ukrainska territoriet ska inkorporeras i Moder Ryssland. Av detta följer att man i Moskva måste förneka Ukrainas rätt att existera som en oberoende och demokratisk stat. Man måste förneka den ukrainska identiteten och kulturen, och i denna process förneka den känsla av nationell kollektiv samhörighet som präglar det ukrainska folket. Putin fruktar framförallt en fungerande demokrati i närområdet, den skulle kunna bli en inspirationskälla för den egna befolkningen.
Vapenvila eller fredsavtal?
Vad finns det då för möjligheter att avsluta det pågående kriget och nå en fredlig lösning på konflikten? Svaret är tyvärr att utsikterna är försvinnande små. Åtminstone så länge som Putin sitter kvar vid makten. Detta eftersom Putins nationella ideologi är maximalistisk, det är svårt att kompromissa när man bundit sig för det ultimata. Samtidigt kan inte någon ukrainsk regering kompromissa bort delar av sitt territorium, sin territoriella integritet, utan att riskera anklagelser om svek från den egna befolkningen. Parterna i konflikten kan möjligen enas om en paus i krigföringen. En vapenvila alltså, båda sidor behöver den, men varje vapenvila blir nödvändigtvis tidsbegränsad, så länge en politisk lösning uteblir.
Teoretiskt sett kan ett fredsavtal också vara möjligt. Men det torde i så fall bli ett avtal som officiellt kallas Fredsavtal. I praktiken blir det nog i form av en temporär vapenvila och inte något som innebär en definitiv fredlig lösning av konflikten. Den ryska målsättningen är ju än så länge total seger och Ukraina kan inte i en förhandling förväntas avstå från delar av sitt eget territorium, inte ens Krim som redan gått förlorat. Ukrainarna vet också att de inte kan lita på ryska löften, inte ens om de föreligger i skriftlig form.
Jag har känslan att många pacifister i den internationella fredsrörelsen önskar just en framförhandlad kompromiss. Men det är viktigt att vi utomstående inte utsätter Ukraina för press i detta sammanhang utan respekterar landets suveräna beslutsfattande om sina egna gränser. Det är upp till Ukraina att göra de eftergifter man eventuellt kan acceptera. Det är inte vi andra som ska komma med pekpinnar.
Om mobilisering och annektering
Har den senaste tidens utveckling, med Rysslands så kallade partiella mobilisering och annektering av territorium, ändrat situationen? Ja, här finns det två tolkningar.
(1). Putin ockuperade först Krim, Donetsk, Luhansk m fl områden i Ukraina men har nu annekterat dem. Ockupation är enligt folkrätten en tillfällig åtgärd, medan annektering syftar till ett permanent avgörande. Putin kan nu hävda att utökandet av ryskt territorium ska räknas som en seger. Det budskapet serveras den egna befolkningen och därmed skulle Ryssland ensidigt kunna inställa fientligheterna. En form av avslut på kriget, men måhända endast temporärt eftersom Putin på sikt ändå vill erövra hela Ukraina.
(2) En ökad spänning och osäkerhet uppstår genom att Ryssland nu åberopar självförsvar av eget territorium. Så länge de två folkrepublikerna fanns gällde kollektivt självförsvar, nu är det fråga om individuellt självförsvar – och det är mycket farligare. Enligt rysk militärdoktrin kan det egna territoriet försvaras med taktiska kärnvapen, om läget kräver det. Samtidigt kan mobiliseringen användas för att fortsätta kriget. Något avslut blir det inte tal om.
Mobilisering, trots minskat stöd från Kina och Indien
Mobiliseringen kommer inte att ge effekt förrän tidigast nästa år, om ens då. Det vet man i Moskva. Och länder som Indien, Turkiet och även Kina har undvikit att stödja Putin och efterfrågat ett slut på kriget. Utrikesminister Lavrovs försök att få stöd från afrikanska länder kommer därmed att kollapsa. De afrikanska länder Moskva hoppats på skulle, om saken kommer upp i FN, följa Indien och Kina och rösta för en fredlig lösning. När Lavrov höll presskonferens efter ett tal i FN fick han frågan av en amerikansk kvinnlig journalist om Kina i denna sak utövade en press på Ryssland. Lavrov blev först ställd, men sedan frågan upprepats sa han: ”Du kan meddela dina läsare att jag väljer att inte besvara den frågan”. Svaret är ganska märkligt. Det synes innebära att Kina verkligen vill se ett slut på kriget och att Ryssland verkligen blivit internationellt isolerat.
Del II av denna analys publiceras torsdag 20 oktober.
Ove Bring, professor emeritus I folkrätt vid Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Författare till bl a ”Anfallskrigens argument: konsten att rättfärdiga våld” (2022) samt ”Internationell rätt och moral” (2020)
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, säkerhetspolitik, mänskliga rättigheter, rättsstat, klimat
Lämna ett svar