Foto: Wikimedia Commons
ANALYS Nobelkommittén har återigen uppmärksammat det civila samhällets viktiga arbete för fred och demokrati. Fredspriset 2022 har tilldelats tre värdiga mottagare: Ales Bialiatski (grundare till människorättsorganisationen Viasna) i Belarus, Center for Civil Liberties i Ukraina och Memorial i Ryssland. Priset ges i skuggan av det ryska aggressionskriget i Ukraina och är ett implicit ställningstagande mot de auktoritära ledarna Vladimir Putin och Aleksandr Lukashenko.
Årets fredspristagare Ales Bialiatski (grundare till människorättsorganisationen Viasna) i Belarus, Center for Civil Liberties i Ukraina och Memorial i Ryssland utgör en betydelsefull markering av de insatser som görs för mänskliga rättigheter. Det belönar i synnerhet civilsamhällesorganisationers arbete med att dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter i länder med krig och i länder med auktoritära ledare.
Viktigt och välförtjänt uppmärksammande av civilsamhället
Memorial, som numera är upplöst och vars verksamhet är förbjuden i det alltmer auktoritära Ryssland, har under många år gjort viktiga insatser för att dokumentera människorättsövergrepp under Sovjettiden, framförallt under Stalintiden. Memorial kan sägas representera ett försök att hantera det ryska samhällets problematiska och våldsamma förflutna, ett försök som bryskt avbrutits av Putins regim.
Ales Bialiatsky sitter för närvarande bakom lås och bom, utan något formellt åtal. Hans gärning har bestått i att stötta offer och belägga människorättsbrott av den belarusiska regimen.
Center for Civil Liberties (CCL) har arbetat för att bygga och stärka demokratiska institutioner i Ukraina, men har kommit att fokusera sin verksamhet på att dokumentera övergreppen på mänskliga rättigheter under det ryska invasionskriget.
De tre mottagarna står inför olika utmaningar
CCL verkar inom ramen för det demokratiska Ukraina medan Ales Bialiatsky sitter i fängelse och Memorial är upplöst. Därför kommer priset troligen ha olika effekt för de olika mottagarna. För CCL innebär priset ett stort internationellt erkännande som gör att deras verksamhet kan räkna med mer uppmärksamhet och stöd i framtiden. För de belarusiska och ryska mottagarna är framtiden mer oviss och effekten av fredspriset svårare att sia om.
Nobelpriset har ofta gått till aktörer som på olika sätt verkat för fred och ”folkens förbrödrande” (som det står i Nobels testamente) på den högsta politiska nivån. Det har inkluderat statsöverhuvuden (såsom Obama, Mandela, och Dae-jung), internationella organisationer (såsom EU, FN och flera av deras underorgan) och representanter för stridande parter som slutit historiska fredsuppgörelser (såsom Juan Manuel Santos 2016 och Abiy Ahmed 2019).
Kommittén har tidigare belönat internationella civilsamhällesorganisationer, såsom Amnesty International, ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), Internationella Rödakorskommittén (tre gånger, samt ett pris till deras grundare) och ICBL (International Campaign to Ban Landmines). Då har det varit internationella organisationer som verkar i många olika länder. I år är det civila organisationer som verkar inom tre specifika länder.
Flera fredspris har tilldelats civilsamhällesaktörer
Det är inte första gången som nobelkommittén belönar insatser från det civila samhället i specifika länder, även om deras arbete i flera fall har ett bredare anslag. Kommittén har tidigare uppmärksammat aktörer och individer inom det civila samhället som verkat för nationell dialog och demokrati (den så kallade tunisiska kvartetten bestående av fyra olika organisationer från Tunisien 2015), insatser för kvinnors säkerhet och inflytande i fredsprocesser (exempelvis Leymah Gbowee från Liberia och Tawakkul Karman från Jemen, 2011), insatser för barns och ungas rättigheter, och rätt till undervisning (Malala Yousafzai från Pakistan och Kailash Satyarthi från Indien, 2014), samt insatser mot användandet av sexuellt våld som ett vapen i krig (Denis Mukwege och Nadia Murad, 2018).
Tillsammans med årets pris, som specifikt belyser civilsamhällets insatser mot människorättsbrott får vi en bild av de många och varierande insatser som det civila samhället gör för att bygga varaktig fred och stärka demokrati.
Forskningen visar civilsamhällets vikt för fredsbyggande och demokratisering
Alltmer forskning uppmärksammar nu civila aktörer, vid sidan om rebellgrupper och regeringar, som viktiga att studera om vi vill förstå hur samhället kan förändras från krig och våld mot en mer fredlig utveckling. Inom fredsforskningen har det exempelvis argumenterats för att det civila samhället kan öka legitimiteten för fredsprocesser, stärka lokalt ägandeskap och hjälpa till vid implementeringen av fredsavtal.
Civilsamhället kan också skapa transparens och lägga grunden för en större grad av ansvarsutkrävande. Det är i detta ljus som vi kan se årets pris till organisationer som arbetat med att dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter historiskt (Memorial) eller i nutid (CCL).
Det vi kallar det ”civila samhället” är ingen enhetlig aktör, utan vanligen en mångfacetterad samling av organisationer och rörelser såsom kvinnoorganisationer, ungdomsrörelser, religiösa samfund och fackföreningar. Generellt sett är civilsamhället den sektor som befinner sig i gränslandet, skild från, staten, marknaden och familjen. Det är dock viktigt att inte idealisera det civila samhället – det finns aktörer och organisationer i civilsamhället som inte nödvändigtvis verkar för fred och pluralistisk demokrati. Samtidigt är det civila samhället ofta helt avgörande för att gå i täten för en fredligare och mer demokratisk utveckling, samt för att skapa en bredare acceptans för demokrati och fred.
Civilsamhället ofta avgörande i organisering och mobilisering mot förtryck
Forskningen pekar också på den viktiga roll som det civila samhället har genom att lägga grunden för folkligt motstånd och icke-våldsliga folkliga kampanjer. När folk rest sig mot auktoritära ledare och regimer som missbrukar makten har civilsamhällesorganisationer ofta varit avgörande för att kunna organisera och mobilisera människor från olika delar av samhället. Till synes spontana ickevåldsuppror bygger ofta på år av organisering av det civila samhället och samtidigt skapar också ickevåldsuppror nya organisationer.
I Putins och Lukashenkos värld är folkliga ickevåldsuppror ett av de allra värsta hoten. I Ryssland, Ukraina, och Belarus har erfarenheter från ickevåldsuppror spelat en helt avgörande roll för ländernas utveckling: i Ukraina 2014 lyckades Euromajdan revolutionen avsätta den rysktillvände ledaren Janukovytj, medan den belarusiska ickevåldsrevolutionen i 2020 slogs ned med stenhård repression. Även i Ryssland fanns det tecken på ett folkligt motstånd efter de missbrukade lokalvalen 2019, som dock kvävdes i sin linda av Putin regimen.
Vinnarna av årets Nobelpris är värdiga mottagare av världens mest prestigeladdade pris. Att uppmärksamma det civila samhällets insatser för mänskliga rättigheter, i synnerhet i ljuset av den brutala ryska invasionen av Ukraina, kunde inte vara viktigare.
Artikelförfattare är Desirée Nilsson och Isak Svensson arbetar i projektet ’Civil Peace’ på Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet.
Lämna ett svar