ANALYS En kuppvåg har svept över delar av Afrika sedan 2020 med sex militärkupper i fem länder. Gemensamt för flera av kuppmakarna är att de vill sitta kvar vid makten, utmanar det internationella samfundet och får folkligt stöd. Samtidigt skickar ryska Wagner legosoldater till flera länder i utbyte mot exploatering av energi och mineraler.
Det började med en kupp i Mali i augusti 2020, där militär arresterade president Ibrahim Boubacar Keita och tvingade honom att avgå. Kuppen föregicks av folkliga protester mot ett stulet parlamentsval och regeringens misslyckande att skydda befolkningen mot våldsamma extremister.
I maj 2021 följde en ny “kupp i kuppen” där militärens starke man, översten Assimi Goïta, tog makten efter att ha arresterat det civila ledarskapet för transitionen.
En ovanlig kupp genomfördes i Tchad i april 2021efter att president Idriss Deby dödades på slagfältet i en batalj med rebeller och militären tagit kontroll och insatt hans son som statschef i strid mot konstitutionen.
I september 2021 var det Guineas tur. En hög officer, Mamadi Doumbouya, med “meriter” som legosoldat i Afghanistan och Centralafrikanska Republiken, tog ledningen för att störta president Alpha Condé, som försökt klamra sig kvar vid makten (trots valförlust?).
I oktober 2021 kom turen till Sudan. Landets toppgeneraler grep makten och upphävde en överenskommelse om maktdelning, som skulle ha banat väg för landets första fria val på decennier.
Sedan följde Burkina Faso, där en militärjunta i januari 2022 undanröjde presient Roch Marc Christian Kaboré efter omfattande demonstrationer mot regeringens oförmåga att hantera det försämrade säkerhetsläget i landet. Överstelöjtnant Paul-Henri Damiba installerades som president att leda en transition.
114 miljoner styrs av militära kuppmakare
Efter denna “epidemi av statskupper” enligt FN:s generalsekreterare Antonio Gutterres, regeras 114 miljoner människor i Sahelbältet från Sudan till Mali av militärer som illegalt gripit makten. Värt att nämna är även ett misslyckat kuppförsök i Niger i mars 2021 liksom ett i Guinea-Bissau i februari 2022.
Hur kunde militären så enkelt och i huvudsak oblodigt (utom i Guinea med uppskattningsvis 150 döda) ta över? Orsakerna är omfattande folkligt missnöje med växande säkerhetshot, humanitära kriser, miljontals flyktingar, unga som saknar framtidsperspektiv och regimer som varit oförmögna att hantera en situation som rämnat mot en allt djupare avgrund. Det var enkelt för militären att ta över.
Det handlar om svaga stater som präglas av instabilitet, korruption, brist på “governance”, en politisk klass som mer sett till egna intressen än landets och folkets. Flera länder, Mali, Tchad, Burkina Faso, hyser jihadistiska grupper som attackerar militär och civila, med miliser som erbjuder skydd för byar och samhällen, där staten är frånvarande eller har abdikerat.
Mali är ett exempel på statens urholkade auktoritet, osäkerhet om vilka som styr, allt fler lokala konflikter om tillgång till land och resurser, givardrivna initiativ för decentralisering av makt och auktoritet samt korruption hos den utbildade eliten.
Kuppmakare vill sitta kvar
Det finns likheter mellan kuppmakare som förefaller vilja sitta kvar vid makten. I Mali välkomnades kuppen av tusentals malier som firade med soldaterna på gatorna. I slutet av 2021 hölls ett av juntan riggat nationellt samråd, som bojkottades av många partier och det civila samhället och utmynnade i förslag om en femårig transition innan val ska hållas.
I Guinea välkomnades kuppledaren initialt som befriare men sedan blev det tyst. Det har även varit tyst om kalender för val och återgång till civilt styre, t.o.m. om sammansättningen av det nationella råd för samling och utveckling som Doumbouya leder förutom namn på några medlemmar.
I Burkina Faso ordnades en handfull manifestationer till stöd för kuppen, men flertalet medborgare gick till jobbet som vanligt. Efter ett nationellt samråd, som samlade partier, fackliga organisationer och det civila samhället, antogs en konstitutionell vägkarta för transitionen, som förutser att val ska hållas med återgång till civilt styre först om tre år.
Tchad anses ha en av kontinentens starkaste arméer men den har misslyckats att förhindra dödliga attacker av Boko Haram och en utbrytargrupp, Islamic State West Africa Province. Militären kunde heller inte hindra att preidenten, som precis blivit omvald med komfortabel majoritet, dödades av rebeller. Transitionsregeringen har utlovat en bred nationell dialog om framtida styre och reformer men tidtabellen är alltmer osäker.
I Sudan väckte kuppen inga varma känslor för militären. Ett folkligt uppror 2019 ledde till att en militär diktator störtades. Efter att militär 2021 återtog kontrollen, arresterat den civile premiärministern och upphävt en överenskommelse om maktdelning, har folket manifesterat sitt missnöje.
Vissa kupper tolereras mer än andra
Oklarhet om transitionsperioder och återgång till civilt styre är en utmaning för det internationella samfundet liksom för regionala organisationer som afrikanska unionen AU och den västafrikanska organisationen ECOWAS. Det innebär risk för att militären får smak för maktens sötma och är ovillig att planera för en konstitutionell ordning med civilt styre. Militärkupper, som undanröjer demokratier och konstitutioner, kan självfallet inte accepteras. Men reaktioner och sanktioner följer inte ett enhetligt mönster. Vissa kupper tolereras mer än andra.
Afrikanska Unionen (AU) suspenderade Mali, Guinea, Sudan och Burkina Faso men inte Tchad. AU antog 1999 vid ett toppmöte i Algeriet en deklaration om att icke-konstitutionella maktövertaganden borde följas av återgång till konstitutionell ordning. AU:s föregångare OAU hade ingripit mot kupper i Comorerna och Sierra Leone. Ett steg framåt togs genom Lomé-deklarationen 2000, som bl.a definierade icke-konstitutionella maktövertaganden men utan att inkluderamanipulation av konstitutionen. Nyligen förslog den algeriske diplomaten Said Djinnit, med lång karriär på topposter inom OAU/AU och FN, att AU bör ta fram tydliga riktlinjer för att agera mot sådan manipulation.
ECOWAS reagerade snabbt på kuppen i Mali 2020, suspenderade landet från deltagande i organisationens organ och införde ekonomiska sanktioner. Det ledde till protester i Mali mot ECOWAS och Mali kastade ut organisationens representant i landet. ECOWAS har fortsatt att föra dialog med Mali i syfte att reducera transionsperioden. USA, EU och Frankrike stödde sanktionerna men i FN:s säkerhetsråd blockerade Ryssland och Kina en resolution om stöd.
Efter kuppen i Burkina Faso, deklarerade ECOWAS att den var oacceptabel, suspenderade landet och uppmanade soldaterna att återvänta till sina barracker. Dock inga sanktioner.
EU och det internationella samfundet har fördömt kupperna och krävt återgång till konstitutionell ordning. Det internationella samfundets respons är ofta att efterlysa val. Det är dock inte givet en relevant lösning eftersom flera länder saknar trovärdiga politiska partier och förutsättningar att arrangera legitima val. En begränsad övergångsperiod med politiska reformer kan vara bättre och bör ha en vägkarta med tidplan.
Rysk närvaro med legosoldater
Kriser och kupper i flera afrikanska ländet har banat väg för Ryssland att åter, långt efter det kalla krigets slut, öka sin närvaro. Det handlar om att erbjuda säkerhetsinsatser genom “den privata” gruppen Wagner, som har nära koppling till rysk militär och president Vladimir Putin, i form av militär materiel och legosoldater i utbyte mot koncessioner för exploatering av energi- och mineralresurser, som skapar ett ekonomiskt beroende.
Sudan, Centralafrikanska Republiken (CAR) och Angola är länder där Wagner etablerat sig. Nu även Mali. I CAR har Wagner-gruppen starkt inflytande med rådgivare till landets president, legosoldater som utbildar armen och bekämpar rebeller samt betydande koncessioner i bl. a. gruvor.
I Mali förnekade transitionsregeringen länge att man inlett samarbete med Wagner. Men amerikansk och fransk underrättelsetjänst har påvisat deras växande närvaro. Nyligen skickade Ryssland även helikoptrar och militär utrustning och regeringen hyllade det ökade militära samarbetet.
Wagners inträde på arenan har bidragit till att Frankrike avslutar sitt militära engagemang i Mali och därmed även Sverige som samarbetat med Frankrike inom antiterroristoperationen Task Force Takuba. Sverige har även annonserat att utträde ur FN-missionen MINUSMA. EU har beslutat att frysa utbildningsinsatsen EUTM för den maliska armén med hänsyn till risker för att attackeras av ryska legosoldater.
…men ingen ökad säkerhet
Wagners närvaro har hittills inte lett till någon påtagligt ökad säkerhet. Särskilt i centrala Mali fortsätter attackerna. De riktas främst mot militära mål men det är ofta lokalsamhällen, byar och civila som blir offer.
Ansvaret för militärkupper faller självfallet främst på länderna själva. Sextio år efter avkoloniseringen har de inte förmått att bygga stater som främjar politisk stabilitet och utveckling Men även det internationella samfundet, inklusive FN och EU, har genom omfattande stöd till regimer som präglas av brist på “governance” och korruption, bidragit till eroderad säkerhet med humanitära kriser som följd.
Carin Wall
Före detta diplomat i bland annat Västafrika inklusive Mali.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar