ANALYS Tjugo års krig mot terrorismen lämnade tre stora inslag: islam blev känsligt att diskutera, stora delar av Mellanöstern är i ruiner och Kinas framväxt påskyndades, skriver statsvetaren och Mellanösternforskaren Anders Persson.
Dumma krig som inte går att vinna
Det är snart tjugo år sedan George W. Bush inledde ”det globala kriget mot terrorismen” efter 11 september-attackerna i USA. Kritiker var snabba med att påpeka att varje ord i uttrycket var problematiskt: handlade det verkligen om en global kampanj, var krig den bästa metoden, gällde problematiken inte snarare några få fallerade stater i Afghanistan, Pakistan, Somalia och på andra håll som härbärgerade militanta islamister? Andra kritiker undrade hur seger skulle definieras i kriget mot terrorismen. Hur vet vi när vi har vunnit, frågade de sig. Frågan om hur seger skulle definieras fick inga svar i Irak och Afghanistan där krigen vanns och förlorades flera gånger. Det var mot bakgrunden att ta USA ut ur ”det globala kriget mot terrorismen” som Barak Obama vann presidentvalet 2008. Obama avslutade snabbt vad som då allmänt sågs som det ”dumma kriget” i Irak. 2011 lämnade de sista stridande amerikanska förbanden lrak bara för att återvända några år senare för att strida mot IS. Under Obamas förstå år sågs Afghanistan ännu inte som ett dumt krig. Där eskalerade Obama i stället krigföringen med en massiv truppförstärkning 2009 för att skapa en bild av seger, vilket inte lyckades. En bit in på 2010-talet kom även kriget i Afghanistan att ses som ett dumt krig som inte gick att vinna till ett pris som var acceptabelt för det amerikanska folket.
Islamistisk terrorism inte längre en central fråga i amerikansk politik
Obama motsatte sig uttrycket ”det globala kriget mot terrorismen” och talade i stället om ”våldsamma extremister”, vilket ledde till att han hånades av sina politiska motståndare som menade att Obama inte hade modet att säga att alla ”våldsamma extremister” som USA då bekämpade var militanta islamister. Donald Trump i sin tur hyllades i sina egna kretsar under sin första valkampanj för att han använde vad som under mitten av 2010-talet kallades för de tre magiska orden: ”radikal islamsk terrorism”. I sitt omtalade, hätska installationstal 2017 proklamerade Trump att radikal islamsk terrorism ”helt skulle utraderas från jordens yta”. Faktum är att detta till stor del har lyckats även om nästan ingen bedömare krediterar Trump för att IS besegrades, att de islamistiska terrordåden avsevärd minskat i Europa sen 2017, att få utländska stridande numera reser till krigsskådeplatserna i Mellanöstern och Asien. Presidentvalet 2020 i USA var det första på tjugo år som inte handlade om terrorhot från militanta islamister, något som förmodligen minskade Trumps chanser att bli återvald. Hans efterträdare Joe Biden infriade sitt vallöfte att helt dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan. Det är därför rimligt att tala om att eran ”det globala kriget mot terrorismen” är över, att världen har gått vidare och i stället ställa frågor om de bestående effekterna av tjugo års krig mot terrorismen. Som jag ser det finns det tre bestående effekter: det blev känsligt att diskutera islam, stora delar av Mellanöstern ligger i ruiner och Kinas framväxt påskyndades.
Svårt att diskutera islam
Jag berättar ibland för mina studenter att det fanns en tid före 11 september-attackerna då allt som hade med islam och muslimer att göra var ickefrågor i Sverige. Allt detta ändrades direkt efter 11 september-attackerna då fiendebilderna mot muslimer omedelbart växte sig starka. Idag är frågor kring islam utan tvekan de mest känsliga att diskutera i ett svenskt klassrum. Varje gång jag lyfter frågan om Mohammedkarikatyrerna eller Lars Vilks rondellhund på svenska universitet riskerar jag våldsamma reaktioner, vilket är anledningen till att jag sällan gör det numera. Reaktionerna från muslimer mot karikatyrerna och rondellhunden är bara toppen av ett isberg av problematiska relationer mellan majoritetssamhället och den muslimska minoriteten i Sverige idag. Muslimska studenter som ber på golvet under lektionstid, som ber att få slippa lektioner på fredagarna för gå till moskén eller som vill flytta prov på grund av att de krockar med muslimska högtider är några andra exempel på problematik som jag handskats med. När jag frågade min chef om hur regelverket såg ut gällande dessa situationer fick jag svaret att jag hade fria händer att lösa dem efter bästa förmåga. Samtidigt upplever jag att det faktum att högernationalister under senare år ersatt militanta islamister som det största terrorhotet mot USA och Europa haft en dämpande effekt i svenska klassrum. Muslimer känner sig numera betydligt mindre stigmatiserade i diskussioner gällande terrorism än vad som var fallet bara för några år sedan.
Mellanöstern i ruiner
Tjugo års krig mot terrorismen har lämnat stora delar av Mellanöstern i ruiner, från Libyen i väst till Libanon, Syrien, Irak och Jemen i öst. Minoritetsstyren, miljöproblem, svaga ekonomier, ekonomiska sanktioner, effekterna av covid 19-pandemin och en rad andra faktorer bidrar alla till en dyster bild av Mellanöstern tjugo år efter att ”det globala kriget mot terrorismen” inleddes. Av de cirka tjugo länder som ingår i Mellanöstern/Nordafrikaregionen är det bara Tunisien som gjort meningsfulla framsteg mot demokrati och frihet under åren som gått sedan 2001. Även där hänger demokratin nu på en skör tråd. Alla andra länder i regionen har antingen tagit marginella steg framåt, stagnerat eller rentav gått tillbaka, enligt data från Freedom House som mäter demokrati och frihet i världen. Afghanistans spektakulära sammanbrott är att betrakta som en av de snabbaste militära kollapserna någonsin i militärhistorien och kommer med stor sannolikhet leda till en klar försämring av mänskliga rättigheter i landet. Paralleller drogs omedelbart till Saigons fall 1975, men faktum är att det aldrig blev någon dominoeffekt i regionen efter Saigons fall som den amerikanska doktrinen förutspått. I stället är USA och Vietnam idag allierade mot Kina, ett scenario som också är möjligt för de framtida relationerna mellan USA och Afghanistan. Även om kriget i Afghanistan fick ett bittert slut är det viktigt att komma ihåg att de långa krigen i Afghanistan och Irak gjorde USA och västvärlden svagare, inte starkare. Det är precis därför som dess två stora geopolitiska rivaler, Ryssland och Kina, inget hellre ville än att USA skulle stanna kvar i Afghanistan och spendera sina resurser där, något som Biden också påpekade i sitt tal efter tillbakadragandet.
Kinas århundrade?
Före 11 september-attackerna trodde många politiska bedömare att det tjugoförsta århundradet skulle bli USA:s. Nu ser det i stället ut att bli Kinas. På 1990-talet fick Francis Fukuyamas tes om historiens slut – att de liberala och kapitaliska demokratierna vunnit och att det inte längre fanns några rivaliserande ideologier kvar att bekämpa – ett stort genomslag. Det talades samtidigt om att USA befann sig i ett ”unipolärt ögonblick” i historien, fritt från konkurrerande supermakter. Fukuyama var medlem i Project For a New American Century, den ledande neokonservativa tankesmedjan vars medlemmar (bl.a. Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz) kom att bli nyckelpersoner i Bush den yngres administration, och även arkitekterna bakom ”det globala kriget mot terrorismen”, i synnerhet invasionen av Irak. Cheney, Rumsfeld, Wolfowitz trodde att krigen i Afghanistan och Irak skulle bli enkla att vinna och fort vara över, men det blev tvärtom. I efterhand har de envist försvarat sig med att världen är en bättre plats utan Iraks förre diktator Saddam Hussein. De närmast oöverblickbara kostnaderna som kriget mot terrorismen förde med sig (siffran sex biljoner dollar används ofta i amerikanska medier), tillsammans med USAs fixering vid den muslimska världen, gjorde att Kinas framväxt förenklades och påskyndades. 2011 ledde Hillary Clinton, då i rollen som utrikesminister i den första Obamaadministrationen, den upphaussade strategin ”omsvängningen till Asien” som gick ut på att USA skulle flytta fokus och resurser till Asien. Tre år senare svängde USA tillbaka till Mellanöstern för att bekämpa IS.
Kriget är över men effekterna blir långvariga
”Det globala kriget mot terrorismen” tillsammans med Kinas framväxt har direkt och indirekt bidragit till många andra negativa trender som världen genomgår idag: demokratins tillbakagång under femton års tid enligt den senaste rapporten från Freedom House, massiva kränkningar av mänskliga rättigheter av USA, Ryssland, Kina och andra som fört sina egna krig mot terrorismen, en kraftigt ökad vapenhandel under de senaste tjugo åren, stora flyktingströmmar under samma period, massiv digital övervakning av politiska dissidenter med mjukvaruprogram som härstammar från kriget mot terrorismen. Idag, tjugo år efter att ”det globala kriget mot terrorismen” inleddes, är det sannerligen en välsignelse att den här eran i internationell politik är över även om såren kommer att finnas med oss långt in i framtiden.
Anders Persson
Anders Persson är statsvetare och Mellanösternforskare vid Linnéuniversitet. Twitter: @82AndersPersson
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Fler texter om de ämnen som tas upp i denna text finner du om du klickar på taggarna nedan. Du kan även hitta fler artiklar av denna författare genom att klicka på namnet högst upp på sidan.
Ansvarig redaktör: Johan Schaar, klimat och säkerhet, migration, bistånd och utveckling.
Lämna ett svar