ANALYS I spåren av en lyckad vaccinationskampanj börjar Israel återgå till ett normalt liv. Också det politiska livet har återgått till det normala: Totalt kaos. I veckan inleddes regeringsförhandlingarna efter det fjärde valet på mindre än fyra år. Israel kan stå inför en ny politisk verklighet. Eller ett femte val.
Rehavia. En lummig, ganska småskalig, stadsdel i centrala Jerusalem. Överklass, övre medelklass. Domare, politiker, högre statstjänstemän. Solitt borgerligt skulle man kunna säga.
Ny i Israel promenerade jag genom Rehavia, dagarna före valet 1996. Det var gott om valaffischer. Från i stort sett alla blickade med stora cockerspaniel-ögon samma ansikte: Shimon Peres, arbetarpartiet Avodas statsministerkandidat.
Ett par kilometer därifrån. I Katamon, en utpräglad arbetarstadsdel med slitna hyreskaserner. Också här gjorde sig det kommande valet påmint. Affischerna var blå-vita. Likud, högerpartiet. En äldre kvinna i blommig städrock och filttofflor sopade sin balkong. Bakom henne hängde en banderoll med högerkandidaten Benjamin Netanyahus namn och nuna.
— Bibi, sa hon och pekade på banderollen. Bara Bibi.
Så blev också resultatet. Den övre medelklassen, eliten, akademikerna; Rehavia, Tel Aviv, kibbutzerna, röstade på Peres. På Bibi röstade arbetarklassen, folket i periferin. Och de var något fler.
Allt kretsar kring Netanyahu
Tjugofem år senare är det fortfarande Benjamin Netanyahu som allt kretsar kring. I val efter val. Det senaste valet — det fjärde på mindre än två år — som hölls den 23 mars utkämpades, som de tre tidigare, mellan två block: ett block för och ett block emot Bibi.
Det är inte helt lätt att beskriva de två blocken i politiska termer. Höger och vänster i Israel faller inte in i de fållor som vi är vana vid. Benjamin Netanyahu kan beskrivas som en traditionell högerpolitiker när det kommer till exempelvis sådant som fri företagsamhet och skatter. Hans mest trogna allierade är dock de ultraortodoxa partier vars hela existens bygger på att suga ut så mycket de kan från statskassan till sina väljargrupper.
Inte heller frågan om förhållandet till palestinierna och framtiden för de ockuperade territorierna — den traditionella vattendelaren i israelisk politik — avgör vilket block väljarna röstar på. I anti-Netanyahu-blocket ingår många av de mest nationalistiska och auktoritära politikerna, tillsammans med resterna av de partier som kämpade för en palestinsk stat. På det starkt högerlutande politiska slagfältet är Netanyahu snarast en mittenpolitiker i fredsfrågan.
Grupptillhörigheten styr väljarna
I Israel är det inte socioekonomiska skillnader, politiska ideologier eller ens politiska sakfrågor som avgör väljarbeteendet, utan grupptillhörigheten. Det är askenaser, judar från Europa, mot sefarder, judar med rötter i Mellanöstern och Nordafrika. Det är sekulära mot traditionella, mot nationalreligiösa, mot ultraortodoxa. Det är center mot periferi.
Mitt i denna soppa har Benjamin Netanyahu, med sin bas bland de traditionella sefarderna i periferin och Jerusalem, lyckats hålla sig flytande i tolv sammanhängande år som premiärminister.
På sätt och vis kan man säga att Netanyahu den här gången förlorade valet. Hans mål var att få ihop 61 av Knessets, det israeliska parlamentets, 120 ledamöter. Likud har fortfarande 30 mandat, en fjärdedel av Knesset. Med sig har han också de ultraortodoxa judiska fundamentalisterna, och på yttersta högerkanten en handfull homofober och rasister. Tillsammans fick de ihop 59 mandat, vilket är ett mandat för lite för att bilda regering.
Netanyahu inte ute ur leken än
Men det betyder inte att Netanyahu kan räknas ut ur leken. Den regeringsbildning som den här veckan inleds av den israeliska presidenten, kan ändå sluta med Netanyahu som premiärminister. Eller med ett femte val.
De 61 parlamentsledamöter som utgör nej-till-Netanyahu-blocket är också det en brokig samling. Kärnan utgörs av den urbana och sekulära medelklassen ofta med europeisk eller amerikansk bakgrund. Traditionellt röstade de på arbetarpartiet, som liksom socialdemokratiska partier på andra håll nu är en skugga av sitt fornstora jag. Eller på vänsterliberala Meretz, som också har sett sitt bäst-före-datum.
Flertalet av de som i Israel kallas vänstern, röstar på de mer borgerliga centerpartierna. Störst bland dem är Yesh Atid med sina 18 mandat. Partiets ledare Yair Lapid är den som utmanar Netanyahu om premiärministerjobbet. I mitten finns också Blå-Vitt, vars ledare Benny Gantz var anti-Bibi blockets stora hopp i förra valet. Det var innan Netanyahu sprängde Gantz allians med Lapid, fick med honom i sin koalition med löfte om att de skulle turas om på statsministerstolen … och sedan lurade skjortan av honom.
Lite längre till höger i “centerblocket” återfinns Yisrael Beitenu som leds av veteranen Avigdor Lieberman. Liebermans trogna väljarkår består av ryska invandrare som är lika stenhårt nationalistiska som fientliga mot religiöst tvång. En nykomling i sammanhanget är Gideon Saar, som efter att ha utmanat Netanyahu om partiledarposten och misslyckats, lämnat Likud och bildat ett nytt parti, Nytt Hopp. Saars hopp om att ta över från Netanyahu “utifrån”, grusades dock snabbt av väljarna som förpassade hans parti till den långa raden av partier med sex, sju mandat.
Det här är de judiska partier som utmanar den sittande regeringen. De har genom Israels historia gjort upp om landets styre utan att bry sig om de israeliska palestiniernas handfull parlamentariker. Att överhuvudtaget överlägga med dem har varit tabu och att förlita sig på deras röster för att bilda en regering uteslutet.
Ingen regering utan stöd från Israels palestinier
Det kan bli ändring på det. Som det ser ut nu kan ingen bilda en regering utan stöd av de palestinska israelernas mandat. Och det är heller inte klart att det bara är “vänsterblocket” som kan hoppas på att räkna in araberna i sitt väljarunderlag.
Inför valet kunde Benjamin Netanyahu blicka ut över fiendelinjen med en viss tillförsikt. Oppositionen var splittrad som aldrig förr. Också araberna hade övergett sin enhetsfront. Islamistpartiet Raam under ledning av Mansour Abbas bröt med de mer sekulära och vänstersinnade kandidaterna i den arabiska enhetsfronten och lyckades ta sig in i Knesset för egen maskin.
Chansen var stor att ett eller flera partier skulle hamna under spärren och åka ut ur parlamentet. Samtidigt hade Netanyahu själv samlat sina styrkor. Tokhögern hade han med lock och pock föst samman i ett parti med religiösa fanatiker, arab- och böghatare – Religiösa Zionistpartiet. Medan israelerna i allmänhet börjat tröttna på att rösta gång på gång, kunde han också räkna med att de ultraortodoxa väljarna, både sefarder och askenaser, skulle följa sina rabbiners order och gå till valurnorna.
Netanyahus förhoppningar sprack
Men hans förhoppningar sprack. Alla partier, inklusive de två palestinska fraktionerna, segade sig över 3,25-procentspärren. Och Netanyahu saknar två mandat för att sitta säkert. Framför sig ser han inte bara risken att förlora makten, utan också utsikten att avtjäna ett fängelsestraff för de brott, korruption och trolöshet mot huvudman, som han är åtalad för. Påföljder som han bara kan hålla stången så länge han sitter vid makten.
Där står vi nu, när Israels president Reuven Rivlin inleder sina konsultationer för att hitta en möjlig regeringsbildare. Den som håller i taktpinnen är en konservativ islamist, Mansour Abbas: ledare för partiet Raam med fyra mandat. Vem han tänker stöda som regeringsbildare säger han inte. Bara att Israel “står inför en ny politisk verklighet”.
Antingen det, eller den verklighet som israelerna vant sig vid de senaste två åren. Ett nytt val en gång i halvåret.
Mats Gezelius
Mats Gezelius är frilansskribent, bosatt i Israel. Han har rapporterat från Mellanöstern för ett flertal svenska och finlandssvenska medier, bl.a. Hufvudstadsbladet, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. På Twitter kan han nås på @matsgz.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Lämna ett svar