ANALYS Nyligen skickade Sverige ett specialförband att ingå i en franskledd styrka för att bekämpa terrorism i det fattiga Mali, som drabbats hårt av humanitära och politiska kriser. Kommer svensk trupp att bidra till ökad säkerhet i ett land där bybor massakreras, där soldater i Malis armé och FN-missionen dödas varje vecka i sprängdåd och självmordsattacker genomförda av jihadister?
Ihålig demokrati med militären i kulisserna
Mali är ett fattigt land i Västafrika, som styrts av militärdiktaturer under långa perioder sedan självständigheten. Demokratiskt styre (1992-2012 och 2013-2020) ersatte den militära dominansen men med fortsatt militär kontroll av försvar och säkerhet.
Mali blev en ”donor darling”, ett land som biståndsgivarna såg som ett demokratiskt föredöme i Afrika. Men demokratin var ihålig, militären fanns i bakgrunden, korruption genomsyrade statsapparaten och de styrande.
Mali och närområdet i Sahel är en kris som såväl regeringarna i länderna som det internationella samfundet misslyckats att hantera. En kris, där alla aspekter av mänsklig säkerhet utraderats, där det mänskliga lidandet utgörs av svält, fruktan för övergrepp och terror, avsaknad av fysisk, andlig och kulturell trygghet. Där människor berövas basala förutsättningar för tro på ett värdigt liv.
Frågorna har belysts av Mänsklig Säkerhet i tidigare artiklar.
Fortsatt kris trots stora internationella insatser
Det handlar om politisk kris, humanitär kris, massakrer, attacker av jihadister med kopplingar till Al Qaida och IS, som tar kontroll över byar, och kamp om naturresurser som föder etniska konflikter.
Så vad har det internationella samfundet och Sverige gjort för att stötta det plågade maliska folket? Ganska mycket och kostsamt, men tyvärr inte med nämnvärt positiva resultat.
Den svenska specialstyrkan om 150 man med helikoptrar och transportflyg som nyligen landat i Mali och ingår i den franskledda Task Force Takuba godkändes av riksdagen 2020 för bidrag upp till 250 man. Den skulle enligt regeringens proposition bidra till att stötta maliska och internationella partners i arbetet för ökad säkerhet i Mali och Sahel. Ambitionen var att skapa en bred koalition av europeiska länder, inklusive nordiska och baltiska. Men förutom några tiotal ester och tjecker och några representanter från andra länder är det bara Sverige som hittills gått med och med det största bidraget.
Task Force Takuba är en del av den franska antitterroriststyrkan Barkhane, som genomför elitoperationer mot terrorister. Den bredare Takuba skulle minska pressen på franska styrkor och bistå malisk militär i kampen mot jihadisterna.
Oklart syfte med Sveriges militära bidrag
Sverige har samtidigt med inträdet i franskledda Takuba dragit ned sitt truppbidrag till FN-missionen MINUSMA (FN:s mission för stabilisering i Mali, beslutad 2013) och ersatt ett kvalificerat underrättelseförband med ett skyttekompani med logistikstöd, en billigare insats.
Det finns inget tydligt uttalat motiv i propositionen eller i utrikes- och försvarsutskottens gemensamma betänkande om deltagande i Takuba. Försvarsminister Peter Hultqvist betonade i ett radioprogram (Konflikt i P1 den 30 januari 2021) att flera länder deltar, att förbättra säkerhetsläget i regionen och att detta är kopplat Europas säkerhet – inte helt övertygande.
Sverige ger också betydande bistånd till Mali och Burkina Faso liksom stöd till regionala insatser.
Mångfald av insatser
Det försämrade säkerhetsläget i Mali och Sahel har lett till en mångfald insatser.
Den största numerärt är FN:s MINUSMA med närmare 16 000 personer varav drygt 13 000 militärer, 1 700 poliser och resten civil personal, främst från afrikanska länder. Därtill kommer franska Barkhane (ca 4 500) med Task Force Takuba, G 5 Sahel med soldater och polis från länder i regionen (ca 5 000), EU-missioner för utbildning av arméer och stöd till polis och rättsväsende, Sahelalliansen med fokus på utveckling (EU, FN:s utvecklingsprogram, Afrikanska utvecklingsbanken), ett fransk-tyskt partnerskap för Sahel samt Sahelkoalitionen med Frankrike och G 5-länderna.
Det är en betydande utmaning att koordinera alla dessa insatser, av vilka flera i olika grad drivs av Frankrike.
Trots stora insatser har läget inte förbättrats
Trots massiva insatser har säkerhetsläget inte blivit bättre, snarare försämrats.
I april 2013 gjorde jag följande inlägg på Facebook:
”A massive UN peace keeping mission was yesterday decided by the Security Council. But does Mali need 12 600 peacekeepers? And are they (at last some) ready to deploy in the North, where temperatures are now exceeding 50 degrees? Mali primarily needs support to deploy state authority in the North, security for the towns, villages and rural populations, open up schools and health clinics, make sure that there is electricity and drinking water and humanitarian access and that the 450 000 refugees and internally displaced can return safely and find a way back to sustaining their own lives. Elections, yes important. But I believe that basic human needs, security and urgencies must come first. And with a political class occupied foremost with personal positioning and less with the future of the country, this is not entirely encouraging for the upcoming elections…”
Tyvärr är inlägget fortsatt relevant.
År 2015 slöts ett så kallat fredsavtal med militanta rörelser i norra Mali, som deltog i tuaregupproret 2011, under medling av Algeriet med ett flertal väst- och afrikanska länder som medsignatärer/observatörer. Upproret följdes av en islamistisk ockupation av norra Mali och en militärkupp 2012. Merparten av åtagandena i avtalet har inte realiserats eller bara delvis. Parterna har obstruerat, särskilt i Kidal i norra Mali, där de vägrat att släppa ifrån sig kontrollen.
Smuggling och vapenhandel
Ett starkt motiv är att bevaka ekonomiska intressen som smuggling och vapenhandel ”De är alla kriminella”, som en högt uppsatt person i MINUSMA sa i ett samtal 2019.
2019 blev massakern i Ogossagou – mer än 160 slaktade bybor och tiotals skadade – upptakten till attacker och våld också i centrala Mali och det dödligaste året sedan den islamistiska ockupationen 2012. Mer än 50 fransmän och över 230 FN-soldater har dödats, vilket har gjort MINUSMA till den dödligaste FN-missionen. Den har samtidigt av FN uppgetts ägna två tredjedelar av sina resurser åt sin egen säkerhet.
Kritik mot neokolonialt Frankrike
Under 2019 och 2020 ökade missnöjet med och demonstrationerna mot presidenten i Mali och regeringen liksom i Burkina Faso och Niger mot utländsk militär närvaro i Sahel. De franska styrkorna är särskilt impopulära. Politiska, religiösa och kulturella ledare i Mali anklagade regeringen för att vara en marionett till ett neokolonialt Frankrike. I augusti 2020 genomfördes en ny militärkupp. Reaktionerna från det internationella samfundet var ganska lågmälda, en del insatser och bistånd frystes men man valde att samarbeta med kuppmakarna som en övergångsregering.
Återupprättad auktoritet åt en korrupt statsapparat?
Gemensamt för de många insatserna är att de har fokus på säkerhetslösningar som inte är svar på mer komplexa problem, vilket påpekats av bl.a. Sahelexperten Andrew Lebovich (European Council for Foreign Relations). Att återupprätta statlig auktoritet och administration kan inte vara detsamma som att återinsätta en statsapparat med korrumperade styrande. Syftet måste vara att bygga institutioner som levererar service till medborgarna och kan utkrävas ansvar.
Den humanitära situationen i Sahel har försämrats. UN OCHA, som koordinerar stödet, betecknar läget som en exceptionell kris. Mer än 31 miljoner människor var 2020 i behov av humanitärt stöd, inklusive 22,2 miljoner som målgrupp för hjälp. Mer än 14 miljoner bedömdes lida av akut matbrist. Mindre än 50 procent av behoven var finansierade. I Mali är 5,9 miljoner i behov av humanitärt stöd, 360 000 är internflyktingar och närmare en miljon lider av matbrist.
Fokus på militära insatser snarare än reformer
Attacker av jihadistgrupper har spritt sig till grannländerna. Det internationella samfundet har prioriterat militära insatser snarare än ”governance”, politiska reformer, civilt styre och lokal säkerhet, försörjningsmöjligheter, skolor och hälsovård.
Men doktriner och fredsmissioner är inte anpassade till asymmetrisk krigföring mot jihadister.
Offren är fattiga på landsbygden, som för skydd är hänvisade till våldsverkande grupper, som triggar etniska motsättningar. De kan inte förlita sig på polis, militär och lokala styrande och inget rättsväsende finns som kan ge dem upprättelse.
Som ICG (International Crisis Group) konstaterar, borde den internationella strategin för Sahel skifta fokus mot ”governance”, som är roten till problemen. Sahelstaterna måste engagera sig i dialog med befolkningen, särskilt på landsbygden, men även med militanta grupper, tillhandahålla trygghet, social service och genomföra politiska reformer. Militära operationer är viktiga, men bör utformas för att understödja detta.
Carin Wall
Före detta diplomat i bland annat Västafrika inklusive Mali.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar