ANALYS Turkiets uppladdning kring Cypern gäller inte bara territorialvatten och gasfyndigheter till havs utan även den delade öns framtid. Medan president Erdoğan en gång stödde en FN-plan för ett återförenat Cypern inom ramen för en federal lösning är han numera en hårdför nationalist som förordar en permanent delning av EU:s östligaste medlemsland, skriver Mellanöstern- och Turkietanalytikern Bitte Hammargren i andra delen av sin artikel om östra Medelhavet.
På det delade Cypern backar Ankara upp den självutropade turkcypriotiska republiken på den norra sidan av ön, en utbrytarrepublik som bara Turkiet erkänner. Samtidigt bestrider Ankara den grekcypriotiska regeringens rätt att auktionera ut gasfält, med argumentet att Nicosia inte företräder turkcyprioternas intressen.
På norra Cypern finns turkisk militär sedan 1974, en gång ditsända för att förhindra att Aten skulle annektera Cypern. På Cyperns nordsida finns också fastlandsturkar, bosättare, som är inflyttade till den turkcypriotiska utbrytarstaten. Men folkopinionen på norra Cypern är delad. Förloraren i höstens presidentval, Mustafa Akincı, vill se ett återförenat Cypern inom ramen för en federation.
Intressant nog var även Erdoğan en gång vän av en federal lösning. År 2004 tog han som EU-vänlig och ny premiärminister strid mot den turkiska militären och mot turknationalisterna genom att stödja den fredsplan som FN:s Kofi Annan lade fram. Men Erdoğan kände sig förrådd när EU tog in Cypern som medlem, trots att den grekcypriotiska sidan röstade emot Annanplanen och turkcyprioterna för. Det skapade en tagg, en misstro mot EU:s huvudstäder som bara har växt sig djupare.
”Tvåstatslösning” för Cypern
Höstens vinnare i presidentvalet på norra Cypern, Ersin Tatar, är nationalist och vän till
Erdoğan. De förordar båda en permanent delning av ön. Turkiets president kallar det för en
”tvåstatslösning”. På bilden ovan ses Erdoğan under ett omstritt besök på norra Cypern, där han nyligen dök upp i ingenmansland i Famagusta. Cyperns regering förklarade i en protest att Erdoğans besök strider mot FN-resolutioner.
En av Cyperns tidigare presidenter, Vassiliou, säger att ”vi måste erkänna att enda vägen framåt” är en uppgörelse med Turkiet. ”En lösning av Cypernfrågan skulle alla tjäna på”, argumenterar han. Men det fönstret håller på att stängas.
Samtidigt bör man komma ihåg att oppositionen på nordsidan misstror Erdoğan lika djupt som oppositionen i Turkiet. Presidentmakten i Turkiet följer samma regelbok som många andra auktoritära stater: först kvävdes pressfriheten, sedan gav man sig på ett oberoende rättsväsende och därefter har politiker och ledare inom civilsamhället som går Erdoğans intressen emot blivit fängslade i stor skara.
Ett lås tvärsöver östra Medelhavet
Över till det oljerika Libyen. Genom att teckna ett kontroversiellt bilateralt avtal till havs med den av FN erkända regeringen i Tripoli har Turkiet försökt lägga sig som ett lås mot EU:s intresse av att importera gas från östra Medelhavet.
Turkiets militära insats på Tripoliregeringens sida, bland annat med hjälp av legosoldater, har hindrat krigsherren Khalifa Haftar från att inta den libyska huvudstaden. På Haftars sida finns andra legosoldater, samt militär uppbackning från Ryssland, Egypten och Förenade Arabemiraten, medan Frankrike har gett honom politiskt stöd.
Libyen har utvecklats till ett nytt Syrien på tröskeln till Europa. Bland legosoldaterna på båda sidor slåss bland annat syrier. EU:s huvudstäder är inte överens om Libyenpolitiken. Tyskland går in för dialog och medling, vilket har skapat en strimma av hopp, med ett avtal om eldupphör och planer på val nästa år. Men frågan är förstås om det kan hålla.En knäckfråga är om Turkiet, och andra länder som brutit mot FN:s vapenembargo – däribland Förenade Arabemiraten– kommer att respektera det.
Anspråken korsar varandra
Grekland, som fördömer det maritima avtalet mellan Tripoli och Ankara som illegalt har som motdrag tecknat ett maritimt avtal med Egypten. Återigen korsar anspråken från Grekland och Turkiet varandra. Den gordiska knuten mellan dessa två Natoländer blir allt svårare att lösa.
Det finns också farhågor för att några EU-stater, som håller garden uppe mot Turkiet, kan komma att bryta upp EU:s gemensamma hållning i Syrienfrågan genom att återuppta kontakter med Assadregimen i Damaskus, i syfte att straffa Ankara för dess upptrappning i östra Medelhavet. Det visar hur motsättningarna i östra Medelhavet flätas samman alltmer.
Apropå frågan om hur de gordiska knutarna kan lösas: En idé som lanserats av tankesmedjor är att låta Turkiet få en gren av den pipeline som kan länka naturgas i östra Medelhavet till Europas energimarknader, eller säkra att turkcyprioter också får del av naturgasen.
Det måste gå att hitta vägar till en konfliktlösning kring östra Medelhavet utan att behöva backa från internationell rätt eller från Turkiets åtaganden gentemot Europarådet – som respekten för Europadomstolen, vilken funnit att den turkiske filantropen Osman Kavala och den förre partiledaren och presidentkandidaten Selahattin Demirtaş hålls olagligt frihetsberövade sedan flera år. Påtryckningsmedel saknas inte: Turkiets urgröpta ekonomi behöver kapital från väst.
EU-stödet till Turkiets mottagande av 3,6 miljoner syriska flyktingar är däremot öronmärkt för specifika projekt. Av de 6 miljarder euro som EU beviljat är 3,9 miljarder utbetalda hittills – pengar som bland annat går som direktstöd för syriska familjer som sänder sina barn till turkiska skolor, eller för uppförande av nya skolbyggnader och utbildning av lärare.
Motsägelsefulla stormaktsrelationer
Till sist, några ord om Turkiet och stormakterna: Trots de många möten som Rysslands president Putin och president Erdoğan har haft sedan 2016, och trots Turkiets köp av det ryska luftvärnsprogrammet S-400, är det många geopolitiska frågor som skiljer Ankara och Moskva åt: Syrien, Libyen, Svarta havet, Armenien.
Ryssland är Turkiets gamla arvfiende. Men i en fråga har Putin och Erdoğan en samsyn: sitt motstånd mot en liberal världsordning. Att utestänga Turkiet från östra Medelhavets energikorridorer riskerar att driva Ankara ännu mer i armarna på Ryssland. Och i Ankara finns samtidigt ett säkerhetsetablissemang som framför allt misstror väst och Nato. Det har blivit ännu starkare efter alla utrensningar av provästliga och gülenistiska officerare.
Turkiet har fått betala dyrt för detta. Landet får inte längre vara med i utvecklandet av det nya stridsflygplanet F-35, trots att Turkiet beställt 100 plan, utbildat piloter i USA och redan köpt två plan. Istället har konkurrenterna i Abu Dhabi goda utsikter att köpa F-35.
Men under fyra års tid har Erdoğan ofta skyddats av USA-kongressens vrede och vilja att införa hårda sanktioner genom president Trump. Den tiden är nu över varför vi kan vänta oss att en taktiker som president Erdogan tvingas ändra kurs på några områden där Joe Biden går
honom emot. Den tillträdande presidenten i USA har kallat Erdogan för en autokrat, som måste ”betala ett pris”. Var detta pris kommer att utmätas är för tidigt att säga.
Men Turkiet och dess president kan nu tvingas göra nya tvära kast – i östra Medelhavet bland annat.
Bitte Hammargren
Bitte Hammargren är senior associerad medarbetare vid Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, vilket hon tidigare lett (2017–2018). Hon kommer närmast från en tjänst som Mellanösternanalytiker vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) (2018–2020).
Hon är bland annat författare av boken Gulfen: en framtida krutdurk (Leopard förlag, 2014, med en andra utgåva 2015). Åren 2001–2012 var hon Svenska Dagbladets Turkiet- och Mellanösternkorrespondent.
Hon har tilldelats Publicistklubbens stora pris 2008 samt Arguspriset för humaniora 2017.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist, chefredaktör, Press- och yttrandefrihet, Mellanöstern.
Texten är en lätt uppdaterad version av ett anförande för Folk och försvar den 23 november 2020. Detta är del 2, första delen publicerades på Mänsklig Säkerhet 1 december.
Hela seminariet om östra Medelhavet kan ses på SVT Play, Forum 25 november 13.30.
Kommentera