REFLEKTION Fredsförhandlingarna mellan den afghanska regeringen och talibanerna är tänkta att sätta punkt för årtionden av konflikter och blodspillan Men vissa grupper, som de shiamuslimska hazarerna, känner stark oro inför landets framtida religiösa inriktning, skriver den afghanske journalisten Mukhtar Wafayee, som bor i Malmö. Han är en av deltagarna i Reportrar utan gränsers projekt Kollega till kollega, till stöd för exiljournalister i Sverige.
Talibanernas massaker för 22 år sedan
Det var en varm sommareftermiddag i augusti 1998 när fem beväpnade talibaner störtade in i vår trädgård för att arrestera min far. Jag förstod inte innebörden av skottlossningen och talibanernas ilskna ansikten, jag gömde mig i min mors famn.
Talibanerna hade tagit över vår by som är belägen sex mil söder om Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan, och skördat oskyldiga människors liv brutalt som vore de ogräs.
Byinvånarna var panikslagna. Redan innan talibanerna dök upp hade många män flytt och gömt sig på åkrarna och i bergen utanför byn, och ett antal kvinnor hade nu tagit sin tillflykt till vårt hus.
Talibanerna var beväpnade med raketer, kulsprutor och kalasjnikov-gevär och genomsökte vårt hus noggrant för att arrestera min far. Min far var varken statsanställd eller sympatiserade med någon politisk grupp. Han var en enkel bonde men skulle ändå fängslas och torteras för att han tillhörde en religion och folkgrupp som talibanerna avskydde.
Förtryck mot den hazariska minoriteten
Min far, som efter talibanernas attack hade gömt sig i bergstrakterna i närheten av vår by, kom hem nattetid en vecka senare. Han berättade hemska historier om arresteringar, tortyr och misshandel av männen i vår by. Min far kom att leva underjordiskt under lång tid framöver och det första han gjorde var att uppmana oss att hålla tyst om hazarerna:
– Om en taliban stoppar er och frågar efter hazarer, säg bara att ni inte vet någonting.
Jag var bara fem år gammal och förstod inte riktigt varför pappa var så orolig, men senare när jag blev äldre fick jag ta del av fruktansvärda berättelser om talibanernas massaker.
Hazarerna är den tredje största folkgruppen i Afghanistan och på grund av ras och religionstillhörighet (de är shiamuslimer) har de alltid varit utsatta för förtryck från talibanerna och andra islamistiska grupper.
Nyheterna om talibanernas massaker 8 augusti 1998 i Mazar-e-Sharif och Chamtal fick stor spridning. Tre år senare, efter att talibanernas diktaturvälde hade störtats, upptäcktes och dokumenterades många massgravar.
Överlevande berättar
Långt senare, när jag började arbeta inom media, intervjuade jag ett antal överlevande från massakern i Mazar-e-Sharif. Taher Mofid berättade för mig:
– Jag såg en taliban gå barfota viftande med en hundradollarsedel på gatorna i stadsdelen Sayyid Abad, där de flesta hazarer bor. Han stoppade en man av pashtunsk börd och frågade om han kunde peka ut hazarernas hus. Dollarsedeln var en gåva till den som kunde hjälpa honom. Han förklarade upprepade gånger att han hade kommit till Mazar-e-Sharif från Kandahar för att döda hazarer och därmed få statusen ”Ghazi”, religiös krigare, och att han inte skulle återvända hem förrän han hade dödat minst en hazar.
Detaljerna om mordet på hazarer i Mazar-e-Sharif, Bamyan, Yakawlang och Chamtal 1997 och 1998 avslöjar talibanernas obeskrivliga rashat och hämndlystnad i kampen mot shiamuslimer. Talibanerna har lyckats hålla sin dödsmaskin aktiv i många år genom att odla och understödja extremistiska idéer. De som inte delar deras tankegångar och synsätt har varit och är föremål för hämndaktioner.
Under mina efterforskningar hittade jag inte för så länge sedan telefonnumret till Maulavi Abdul Manan Niazi, en av talibanernas generaler under attacken mot Mazar-e-Sharif, och den person som direkt beordrade massakern på hazarerna. Jag kontaktade honom och han gick med på att prata med mig.
Jag frågade honom om anledningen till att utfärda fatwan om massakern på shiamuslimer 1998 under ockupationen av Mazar-e-Sharif.
Shiamuslimer anklagas för samröre med Iran
– De som vi dödade i Mazar-e-Sharif var legosoldater, lejda av Iran och andra länder, svarade han.
Sedan tillade han utan att tveka det minsta:
– Och om hazarerna även i fortsättningen säljer sig som legosoldater till främmande makter kommer vi att undanröja dem.
Varje gång talibanerna massakrerat och förtryckt hazarer har de rättfärdigat sina handlingar genom anklagelser. Alla hazarer är misstänka för samröre med den iranska regeringen, det enda landet med shia-inriktning som statsreligion inom den muslimska världen.
Hazarerna i Afghanistan är också shiamuslimer och Iran har politiskt och kulturellt inflytande i några av hazarernas kulturella och religiösa centra.
Jag ställde Mullah Niazi många frågor om massakern i augusti 1998 i Mazar-e-Sharif, där mer än 6 000 civila fick sätta livet till. Han blev arg till slut, anklagade även mig för att vara agent och hotade mig.
Hopp om större öppenhet hos talibanerna
Fram till nyligen, då datumet för förhandlingar mellan talibaner och regeringen i Islamiska republiken Afghanistan närmade sig, trodde många författare, mediearbetare och politiska aktivister i och utanför Afghanistan, att talibanernas synsätt beträffande behandling av icke-pashtuner och anhängare av olika religioner hade förändrats. Man trodde att talibanerna, till skillnad från för 20 år sedan då de hade makten, nu börjat tro på ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle, och att de inte skulle avvisa andra folkgrupper i förhandlingar som skulle leda till fred.
Men alla dessa förhoppningar grusades då talibanernas förhandlingsteam i Qatar markerade att förhandlingarna mellan gruppen och den afghanska regeringen borde baseras på den hanafitiska rättsskolans principer, och att beslutsunderlaget endast borde baseras på den religiösa texten. Gruppen gjorde klart att de inte erkände den shiitiska religionen, som praktiseras av cirka 30 procent av Afghanistans befolkning.
Talibanernas ställningstagande påminde mig återigen om alla de återkommande tragedier som Afghanistan upplevde under deras tyranniska och världsfrånvända välde, då inte en enda shiamuslim hade någon position inom regeringen.
Tjugo år efter den fasansfulla och blodiga massakern i Mazar-e-Sharif, vars förövare fortfarande är våldsbejakande krigsherrar, är rädslan för att få bevittna liknande händelser stor.
Oro för talibanernas stränga och våldsbejakande islam
Samtidigt som förhandlingarna mellan islamiska republiken Afghanistan och talibanerna inleddes den 12 september 2020 i Qatar inledde gruppen massiva attacker mot flera städer och byar i Afghanistan, där många hazarer bor.
Även om talibanerna kontrollerar mer än 60 procent av Afghanistan idag har de historiskt sett sällan kunnat behålla sitt herravälde över de områden där majoriteten av befolkningen är hazarer. I många områden har hazarerna gjort uppror mot talibanerna och jagat dem på flykten.
Talibanernas senaste attacker mot hazarer är en målmedveten strategi. Talibanledare vill ockupera hazar-områdena för att utöva påtryckningar vid förhandlingsbordet.
Av de 21 förhandlarna som representerar den afghanska regimen är fyra hazarer och shiamuslimer, medan alla medlemmar i talibanernas förhandlingsteam är hårdföra mullor utbildade i extremistiska skolor i Pakistan.
Den huvudsakliga källan till oro och rädsla för upprepning av de grymheter som Afghanistan upplevt under de två senaste decennierna är den sorts islam som talibanerna utövar: en sträng och våldsbejakande islam, som avvisar och förnekar alla andra och bara tjänar till att legitimera ett tyranniskt styre.
Mukhtar Wafayee
Mukhtar Wafayee har arbetat som undersökande journalist i Afghanistan sedan 2010. Han har fått flera utmärkelser för sitt jobb, bland annat för en rapport 2017 om korruption inom den afghanska regeringen. Till slut tvingades han fly från sitt hemland, och 2019 kom han med ICORN-nätverkets hjälp till Malmö som fristadsgäst.
Översättning: Namdar Nasser
Kommentera