ANALYS Oavsett hur det går den 3 november 2020 väntar ödesfrågor för det republikanska partiet och indirekt för världen i stort. Vinner Donald Trump segrar även trumpismen. Förlorar Donald Trump står partiet vid ett vägval – att hålla fast vid hans populistiska och nationalistiska idéer eller att leta fram tidigare rättesnören som frihandel, budgetdisciplin, internationell utblick och öppnare gränser.
Grand Old Party – GOP
Det republikanska partiet i USA, Grand Old Party, grundades på 1850-talet i protest mot slaveriet. Ett par av de republikanska presidenterna tillhör de mest beundrade; dels Abraham Lincoln som drog i krig för att hålla ihop landet, dels Theodore Roosevelt som pressade tillbaka giriga rövarbaroner med för dåtiden progressiva reformer.
Efter 1930-depressionen som i alla fall delvis skyllts på laissez-faire-politik från företagarvänliga republikanska presidenter som Calvin Coolidge, inleddes en lång ökenvandring för partiet. Demokraterna Franklin D. Roosevelt, Harry Truman och Lyndon B. Johnson drev igenom pensioner, integrering av afroamerikaner i försvarsmakten, äldresjukvård, förskolan Head Start som ska ge barn i fattiga familjer en bättre start i livet samt medborgar- och rösträttslagar. Allt med hjälp av stora majoriteter i kongressen.
Även om republikanen Richard Nixon vann en jordskredsseger på budskap som riktade sig till ”tysta majoriteten” om lag och ordning blev han den ende presidenten som tvingats avgå.
Ny vind i seglen med Reagan
Först 1980 kom en brytpunkt, med Ronald Reagan som pluggat på de nya konservativa tänkarna under sitt uppdrag som resande talesman för jättekoncernen General Electric kors och tvärs över USA.
Reaganrevolutionen med försvarsuppbyggnad och moralväkteri fick republikanska politiker att drömma om ett permanent maktövertagande, särskilt efter nästa lilla revolution anförd av den aggressive Newt Gingrich med valmanifestet Kontrakt med Amerika.
Men det jäste internt mellan traditionella golfklubbs- eller handelskammarrepublikaner som spydigt omnämndes som Rinos, Republicans in name only, och uppkäftiga falanger som ville gå längre på områden som skatter, vapen och avregleringar, inte minst efter de demokratiska valframgångarna 2006 och 2008.
Republikanerna lyckades återta majoriteten i representanthuset 2010 med hjälp av den så kallade Tea party-rörelsen med hoprullade skallerormar på skarpt gula flaggor som vände sig mot Barack Obama. Framtidens historiker lär avgöra om berodde på hans hudfärg, hans tolerans i hbtq-frågor och rörande aborträtt eller om det var de tvingande mandaten i vårdreformen Obamacare som provocerade. I partiet fanns ju starka moralkonservativa grupper med ingrott abortmotstånd och grupperingar där man motsatte sig samkönade äktenskap.
Trump ritar om kartan
Få uppmärksammade det då, för få trodde på det, men Donald Trump tog ledningen i primärvalsracet i tidigt valåret 2016 och i juli kunde han triumfera som nydubbad presidentkandidat trots internt motstånd.
Allt skulle bli bättre – sjukvården, jobben, infrastrukturen, migrationspolitiken – och affärsmannen hade ju sagt ”I alone can fix it”. Mätningarna tydde på en seger för Clinton och det tog ett tag innan chocken lade sig när det visade sig att Trump vann elektorsvalet – även om Clinton fick fler röster totalt.
Tidigare never-Trumpers backar
Allra bittrast var stämningarna i det garde som med en gång utropade sig till Never Trumpers och som nu hade förpassats till sophögen som ett maktfullkomligt etablissemang. I skaran märktes både seniorer i kretsen kring George W Bush, veteranerna Peggy Noonan, George F. Will och Bill Kristol, och yngre röster, bland dem Max Boot, David Frum, Peter Wehner, Michael Gerson med flera.
Dokumenten som hade sammanställts efter nederlaget i valet 2012 om att GOP måste bredda basen och nå ut till de växande minoritetsgrupperna gömdes i någon låda i partihögkvarteret.
Föraktet mot Trump, som delades av demokratiska debattörer, var kompakt. Banerföraren i det parti som berömt sig av att värna om familjevärden hade skiljt sig två gånger och skrutit om övergrepp mot kvinnor och han hade vägrat att offentliggöra sina inkomstdeklarationer. Från reportrar som skuggat honom i årtionden fanns dessutom åtskilliga vittnesmål om konkurser och korruption i Trump Organization.
Men Rinos och Never Trumpers var minst lika upprörda över det ideologiska sveket, främst oviljan att hålla tillbaka pengarullningen i kongressen och stå fast vid gamla frihandelspolitiken.
Allteftersom tiden gick vände de sig allt mer mot inkompetensen, lögnerna, de grova tweetarna, de motsägelsefulla och oövertänkta utspelen, de auktoritära tendenserna, de lama invändningarna mot vit makt-krafterna och insikten om att GOP riktade sig så gott som enbart till en krympande äldre och vit landsbygdsbefolkning.
Och nu var det 2020
Never Trumpers var tvungna att finna sig i att den sittande presidenten fick nomineringen en gång till. Före partikonventet väckte det viss förvåning när det framkom att något nytt partiprogram, platform, inte skulle dras upp. Ordföranden i partikansliet Ronna McDaniel fastslog bara att presidentens America First-agenda räckte. Under tiden fortsatte Trump sitt trummande dels om motkandidaten Joe Biden, ”Sleepy Joe”, som en trojansk häst fylld med kommunister, dels det hotfulla ifrågasättande av hela det amerikanska valsystemet.
– Det enda sättet de kan ta det här valet från oss är att rigga det, sa Trump under konventet, medan demokrater och statsvetare i åratal hävdat och bevisat att det är GOP som haft inskränkningar i rösträtten och valdeltagandet som överlevnadsstrategi.
The Lincoln Project
De ettrigaste Never Trumpers gick samman i början av året i något döpte till Lincoln Project, för att påminna om en mer ärorik era i GOP:s historia. Målet är att sänka Donald Trump för att, som de säger, rädda partiet och landet.
Nu kan ju sägas att männen i Lincoln Project leker med elden. Inblandningen är inte enbart välkommen i det andra, demokratiska partiet där det finns en stark vänsterflank som inte vill släppa in några mainstreamrepublikaner.
Vad händer med GOP om Trump förlorar – och om han vinner?
Om Trump faller kan ett långdraget och plågsamt inre drama ta vid, utan garantier om att besvikna Trumpväljare skulle lockas tillbaka av Reagan- eller Bushidéer om budgetdisciplin och mer aktiv amerikansk utrikespolitik.
Om Trump förlorar, vem kommer då istället? Det är ovanligt med presidenter som utser kronprinsar eller –prinsessor, vilket även gäller Donald Trump som dock troligen gärna skulle se sin dotter Ivanka som efterträdare. Fast trots allt tal om henne som en mycket inflytelserik högerhand har hon försvunnit i bakgrunden och det är istället äldste sonen Don jr som framstår som trumpismens nya ansikte. Han går hem på valmöten på samma sätt som fadern och av ungefär samma skäl och hans tweetande är minst lika ohämmat. Nämns gör annars den starkt moralkonservative senatorn Tom Cotton, förra FN-ambassadören Nikki Haley, utrikesminister Mike Pompeo och, förstås, vicepresident Mike Pence – som knappast har samma lyskraft.
Trump har fått kritik för att inte klargjort vad han vill åstadkomma under en eventuell andra period och på valmötena under slutspurten drar han samma vals han gjort länge, om Crooked Hillary, om ”Russia, Russia, Russia” och om icke styrkta uppgifter om sonen Hunter Bidens affärer. Det faktum att han fortfarande åtnjuter tilltro på det ekonomiska området märks inte i retoriken.
För tillfället, men det kan ändras snabbt, ser det ut som om Trump ligger i underläge. Via läckor både inne i Vita huset och kampanjstaben – där coronasmittan härjat – kommer rykten om kaos i en plötsligt nästan barskrapad kampanj och nervositet för att Trump kan dra med sig andra kandidater i fallet.
Många kommentatorer har uttryckt oro över att Trumps uppmaning till ultrahögern att ”stand by” kommer att tolkas som uppmaningar till dem att bege sig till vallokalerna och trakassera demokratiska väljare för att hindra dem att rösta. Och Trump har till och med twittrat till sina anhängare att ansluta sig till @trumparmy. Republikanska politiker som ansvarar för valsystemet lokalt har fått gå ut och förklara hur övervakning går till, alltid en representant för varje parti med regler exakt för hur de ska bete sig.
Under åren med Trump i Vita huset är det ytterst få partikamrater som öppet vänt sig mot presidenten, i vetskap att den som gör det riskerar omedelbara hämndaktioner från honom. Men på sistone har det kommit flera kommentarer från kongresshöjdare som tyder på att de fått nog – eller att de vill rädda sitt eget skinn genom att fjärma sig från Trump.
Den alltid inväntade oktoberöverraskningen kan ju ha varit avslöjandena om hur lite skatt Trump betalade 2016 och 2017, liksom covid-diagnosen med några dagars bortavaro från kampanjstigen. Men medierna djupgräver fortfarande och förvisso kan det komma nya graverande uppgifter, även om Joe Biden.
Men Donald Trump har rätt när han talar om entusiasmen i sin lojala bas som viftar med enorma fanor och anordnar båtparader på olika vattendrag. Om det blir en period till kan vi räkna med ”more of the same”. Alltså mer avregleringar på miljö- och energiområdet, mer ointresse för gamla allianser, ovisshet om kärnvapen och relationerna till Putin, fortsatta spänningar med Kina och Iran.
Karin Henriksson
Washingtonbaserad journalist och författare. Hon medverkar i flera svenska medier och har bidragit tidigare i Mänsklig säkerhet. Hennes senaste bok heter Bevingade ord från USA.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Kommentera