SAMMANFATTNING Dr Azza Karam, tidigare verksam vid IDEA, Stockholm samt i FN och nu generalsekreterare vid Religions fr Peace, skriver i en text i två delar för Mänsklig säkerhet nu under påskveckan om tro, religion och politik. Hela texten (på engelska) hittar du här.
Karam framhåller hur sekulära organisationer som FN ofta har svårt att hantera religiösa aktörer, och hur människor som representerar religiösa grupper inte sällan är män, med egna politiska agendor. Deras agendor skiljer sig ofta markant från den trosom framför allt många kvinnor står för. Men kvinnorna är alltför sällan de partners aktörer som FN vänder sig till. Istället riskerar okunniga sekulära aktörer befästa religiösa dialogpartners och aktörer vars intressen motverkar både mänskliga rättigheter och konfliktlösningar som skulle kunna skapa fred och säkerhet.
Skilj på tro och religion
Karam pekar på att insikter om skillnader mellan tro och religion är viktiga i dagens värld, en värld som alltmer liknar 1930-talet – förutom att dagens värld inte präglas av den utbredda kolonialism som då rådde. Men vi ser nu som då hur våldet och våldsanvändning ökar och undergräver mänskliga rättigheter, många gånger i religionens namn.
Karam ekar på hur svårt FN och också EU har att stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Trots att de utgör fundamenten för det vi sett som mänsklig civilisation.
Skilj på ”force” och ”power”
Karam diskuterar utifrån David Hawkins teorier begreppen power och force. Liksom Hawkins menar Karam att begreppet force ofta återfinns i t ex militärmakt, försvarsmakt mm och anger någons överhöghet över andra. Sådan makt polariserar och vädjar till vår lägre natur. Den utövas av stater för att påtvinga andra något, t ex kontroll av landområden, råvaror och människor. Även andra aktörer som kriminella gäng utövar genom våldsanvändning kontroll, både av områden och människor.
De aggressiva aspekterna av makt får stort utrymme i debatt och media enligt Karam, i motsats till ”power” som är en makt som stärker människor, och som ger oss kraft att förbli mänskliga.
Karam pekar på paralleller – till tro och religion; till tron, som är grunden för religioner, som kan ge människor stöd. För att bygga samhällen byggda på solidaritet och rättvisa, fred och säkerhet.
I motsats till krafter som använder religion som tillhygge för att stigmatisera ”den andre”, hela grupper, migranter, kvinnor, HBTQ-personer.
Religion användes t ex i Sydafrika för att legitimera apartheid, och av fascister i flera delar av Europa.
Så vi måste, menar Karam, vara försiktiga, inte som nu ofta okunniga och naiva, när vi relaterar till religiösa krafter.
Och trots att det finns exkluderande krafter måste vi se att tro och religion skapat organisationer som är avgörande för att komma ut med t ex mat, sjukvård och tröst i fattiga, utsatta områden i många fattiga länder.
Men, som sagt: dessa organisationer kan som vi sett på många håll vara tvåeggade svärd och både bidra till och förhindra insatser som rör kvinnors och flickors rättigheter.
Och det finns religiösa aktörer som involverats som fredsmäklare – men samtidigt varit bigotta pedofiler, homofober och hycklare, till den grad att de underminerat både samhällsbyggen och mänskliga rättigheter.
Karams slutsats är att vi aldrig någonsin ska använda religion som verktyg, som tillhygge.
Vi ska eftersträva ödmjukhet – och gör vi det kan vi också nå den inre kraft, den ”power”, som både Hawkins och Karam vill se mer av.
Gerd Johnsson-Latham
Kommentera