ANALYS Leder klimatförändringar till väpnade konflikter? Bidrar de till framväxten av väpnade icke-statliga grupper och terrorism? I flera konflikthärdar – Tchadsjön, Mali, även Syrien – har klimatförändringar hållits fram som en tänkbar orsak, vilket uppmärksammats tidigare här i tidningen. Erfarenheter från Sahel visar att frågan måste ses bredare och också rör staters ansvar för medborgares säkerhet och grundläggande mänskliga rättigheter.
Diskussionerna har varit omfattande bland forskare när det gäller i vad mån – och när – klimatförändringar kan orsaka väpnade konflikter. ’Juryn är fortfarande ute’, som det brukar heta när slutsatsen ännu inte är dragen. Sambanden är inte direkta, men en samsyn finns om att klimatförändringar utgör en ’multiplikator av konflikthot’.
En flerdisciplinär grupp av forskare från Stanford University har i ett försök att väga samman olika perspektiv nyligen publicerat en studie kring klimat och risk för väpnad konflikt. [1] Deras slutsats är att klimatförändringar fram tills idag i liten utsträckning (mellan 3 och 20 procent, med stor osäkerhet i måtten) ändå har påverkat risken för väpnad konflikt inom länder. Denna risk väntas öka framöver som en följd av temperaturökningar.
Men siffror kan ge en förrädisk känsla av exakthet. Redan tidigare har en rimlig hållning varit att fråga under vilka förhållanden som klimatförändringar kan bidra till, eller förstärka, väpnade konflikter.
Exemplet Sahel med konflikter som rör vatten
Tittar man närmare på Sahel – där konflikthärdarna kretsar kring de två stora vatten-reservoarerna i ett i övrigt mycket magert savannlandskap – är det tydligt att det är just en rad olyckliga faktorer som samverkar. Tchadsjön och Nigerflodens inre delta i centrala Mali har länge erbjudit rimlig utkomst för människor som lever på vad mark och vatten ger. Den som är beroende av odling, boskapsskötsel, fiske och skog i dessa karga trakter måste vara mycket flexibel. Försörjningen måste ständigt anpassas till naturens skiftningar och nycker. Så har det också funnits väl utvecklade försörjningssystem, där lokal konflikthantering och fördelning av rättigheter till mark, grödor och vatten fungerat väl.
Men påverkan utifrån, i kombination med snabb befolkningsökning, sätter spår. Bilden är komplex. Några faktorer kan nämnas, andra lämnas därhän, och det invecklade får förenklas.
Urbana matvanor med mer kött ställer nya krav – och genererar konflikter
En effekt av snabb inflyttning till städer är förändrade matvanor. Mer kött i den urbana födan har lett till växande boskapshjordar. I kombination med mer varierad nederbörd har behovet av bete drivit hjordar allt längre söderut – där nya konflikter med odlare uppstår. Ännu värre konflikter har drivits fram av en sviktande tillgång på bete kring de stora vattenreservoarerna. I centrala Mali ger lägre vattenflöden ökat utrymme för risodling i konkurrens med betesgrödan ’burgu’ som växer i något djupare vatten. Det som förvärrat situationen där är den korruption som krupit in i fördelningen av betet, i kombination med ett sjunkande förtroende för traditionella konflikthanteringsmekanismer mellan boskapsskötare och odlare. Frustration, likväl som förakt, har fördelat sig utifrån de verksamheter som olika grupper livnär sig på. Som en följd har det etniska inslaget i konflikter och i terrorist-rekrytering snabbt ökat, från att tidigare varit högst marginellt.
Snabbast går just nu denna utveckling i norra delarna av Burkina Faso. Nyårsnatten 1 januari 2019 tog saker en ny vändning där. En terrorist-attack mot byn Yirgou ledde till en massiv hämnd utförd av en självförsvarsgrupp. Hämnden riktades mot medlemmar i den etniska, huvudsakligen boskapsskötande, gruppen fulani – utan några belägg för att dessa skulle varit inblandade i terrordådet. Efter den händelsen har flera strider mellan olika etniska grupper inträffat.
I Tchadsjön minskar inte tillgången på vatten – i motsats till vad många hävdat och tror. Sjöns yta varierar, men tillsammans med grundvattnet förblir den totala reservoaren stabil, till och med något ökande. Det är snarare den tilltagande osäkerheten i hur fiske, odling och boskapsskötsel kan kombineras och utföras och av vem som skapat problemen. Möjligheterna att vara flexibel har kringskurits.
Dåligt fungerade stater skapar utrymme för laglöst land
En bakgrundsfaktor i båda dessa områden är frånvaron av fungerande stater. Regionerna har i stor utsträckning lämnats åt sig själva och blivit de mest marginaliserade delarna i alla de berörda nationerna. När sedan statliga arméer och utländska styrkor ingriper i de väpnade konflikterna förvärras situationen: lokalbefolkningars rörelsefrihet beskärs än mer. Områden spärras av i terroristjakten, grödor bränns för att terrorister ska kunna upptäckas, marknader stängs för att folk inte kan ta sig dit. Dessa försämrade möjligheter till försörjning, i kombination med rättighetsövergrepp och ett liv i skottlinjen, genererar nya terrorister. (Detta har uppmärksammats av Vendela Rupp i ett par texter om Sahel här i Mänsklig säkerhet våren 2019.)
Konflikter som pågått genererar också sin egen dynamik och ekonomi. Terrordåd kring gränstrakterna mellan Mali, Burkina Faso och Niger bidrar till att hålla gränserna öppna för illegal verksamhet. Knarksmuggling mellan Latinamerika och Europa, vapenhandel, människotrafficking, handel med mineraler hör till sådant som finansierar fortsatta väpnade attentat. Kidnappning är en annan intäktskälla för de ’icke-statliga väpnade grupper’ som tycks ha otydliga och ibland föränderliga politiska och religiösa målsättningar.
Svaga regeringar kan undkomma ansvar genom att skylla på klimatförändringar
Leder klimatförändringar till väpnade konflikter? Ju mer man försöker förstå lokal konfliktdynamik, ju mindre tydligt blir svaret på frågan. Uppenbarligen finns samband – ibland väldigt tydliga. Men för politiker som har misskött sitt ansvar för utsatta landsändar, och fortsätter att göra det, blir det alltför lätt att svara ja. Går det att skylla på yttre faktorer flyttas fokus från de samhällsfrågor, och det regeringsansvar, som troligen är ännu mer bidragande orsaker till väpnade konflikter.
Det behövs fortsatta, fördjupade och oberoende studier av dessa komplexa samband. Men det förminskar inte behovet av handling. Tillhandahållande av hela bredden av mänskliga rättigheter bör stå i centrum för den konflikthanteringen.
Mats Hårsmar
Utredningssekreterare vid Expertgruppen för Biståndsanalys, EBA. Tidigare bland annat chargé d’affaires och biståndschef vid Sveriges ambassad i Burkina Faso, 2015-18 samt analytiker vid UD och Nordiska Afrikainstitutet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
[1] Mach, K.J., Kraan, C.M., Adger, W.N. et al. (2019): Climate as a risk factor for armed conflict. Nature 571, pp. 193–197 doi:10.1038/s41586-019-1300-6
Kommentera