ANALYS Sudans diktator, den folkmordsanklagade Omar al-Bashir, har störtats efter 30 år vid makten. Han föll efter massiva folkliga protester som inleddes i december 2018, greps och en tillfällig militärregering installerades i april. Men landets framtid är oviss. Filip Ericsson som arbetat i Sudan ger en stark bild av grovt våld och brutala övergrepp som regimen utsatt civilbefolkningen för, under decennier.
Bakgrund
Sudan, Afrikas tredje största land, vann sin självständighet 1956 efter över femtio år av brittiskt-egyptiskt kolonialstyre. Landet har präglats av inre spänningar ända sedan dess och konflikterna har lett till inbördeskrig vilka i princip pågått konstant ända fram till idag. Konflikterna har sin grund i etniska och ekonomiska spänningar och kan härledas till kolonialtiden.
Majoriteten i norra delen av landet är arabiska muslimer medan majoritetsbefolkningen i söder är kristna afrikaner. Britterna gav den administrativa makten till eliterna i norr och införde arabiska som administrativt språk även i söder. Redan vid självständigheten fanns därmed animositet mellan nord och syd och regionernas olika etniska grupper.
Följaktligen kom de arabiska eliterna i norr att styra Sudan efter självständigheten vilket ledde till att invånarna i söder krävde självständighet. De arabiska makthavarna ville dock inte förlora makten eller de rika naturtillgångarna, och krig in leddes redan 1955.
Kriget pågick till 1972 och 1983 utbröt ett andra inbördeskrig sedan regeringen infört sharialagar i hela landet, alltså även för den kristna befolkningen i söder. Kriget pågick mellan Sudan och rebellgruppen SPLA ända till 2005 och skördade två miljoner dödsoffer. 2011, efter flera års förhandlingar, vann södra Sudan sin självständighet och blev Sydsudan.
Omar al-Bashir tar makten
Omar Al-Bashir var yrkesmilitär och hade som arméöverste en framträdande roll i 1980-talets inbördeskrig mot de väpnade rebellerna i södra Sudan. 1989 grep han makten i landet genom en oblodig militärkupp. Orsaken var primärt missnöje med regeringens oförmåga att vinna kriget i söder.
Bashir tog posterna som statschef, premiärminister, överbefälhavare samt försvarsminister. Han förbjöd organiserade sammankomster, politiska partier och tidningar och fängslade mängder av journalister och politiker.
2003 inleddes inbördeskriget i Darfur, en konflikt som krävde hundratusentals dödsoffer och flera miljoner flyktingar. Kriget började när två rebellgrupper gjorde uppror mot centralregeringen i Khartoum. Den huvudsakliga orsaken var regeringens utnyttjande av regionens naturtillgångar på lokalbefolkningens bekostnad.
Bashir svarade med att slå tillbaka skoningslöst och riktade våldet mot civilbefolkningen. Regimen använde sig av den så kallade Janjaweed-milisen som i en ofantlig omfattning systematiskt mördade, våldtog och plundrade. Genom att majoriteten av befolkningen i Darfur är svarta afrikaner och regeringen och dess allierade Janjaweed-milis araber fick övergreppen tydliga etniska och rasistiska inslag.
På grund av det förödande Darfur-kriget väcktes i juli 2008 åtal mot Bashir vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Åtalet omfattade krigsförbrytelser, främst brott mot mänskligheten och folkmord. I mars 2009 begärdes Bashir häktad för brotten.
ICC:s åklagare Luis Moreno-Ocampo hävdade i ett uttalande att ”Målet har inte varit rebellernas styrkor, utan folkgrupperna Fur, Masalit och Zaghawa. De använder våldtäkt för att döda viljan, själen, och livet självt”, enligt Dagens Nyheters översättning från 14 juli 2008.
Mina erfarenheter som hjälparbetare i Sudan
Under 2007 och 2008 arbetade jag i en organisation som byggde vårdcentraler i södra Darfur i västra delen av landet i syfte att förbättra situationen för den mycket fattiga och krigsdrabbade befolkningen. Tillvaron präglades starkt av diktaturen under Omar al-Bashir. Under min tid i landet var 26 000 FN-soldater och poliser stationerade i Darfur. Dessa var dock inget annat än ”sitting ducks”, lamslagna av våldet och övergreppen. Än mindre var de i stånd att skydda de civila de sändes ut för att skydda.
Dagligen kom meddelanden om incidenter riktade mot FN-trupper, biståndsarbetare och flyktingar som vittnade om total laglöshet i den väldiga regionen. Precis som i Kongo och Chad räckte FN:s och världens engagemang helt enkelt inte till.
För att få resa in i Darfur krävdes inrikesvisum och anknytning till en registrerad biståndsorganisation. En privatperson kunde överhuvudtaget inte besöka regionen där en paranoid diktatur genom sitt gränslösa kontrollbehov gjorde sitt bästa för att dölja våldet och en stat i fullständigt sönderfall.
Säkerhetspolisen måste hela tiden veta var man befann sig. Vid bilresor ut till byarna som skulle hjälpas höll myndigheterna reda på exakt i vilken bil man reste, vem chauffören var, exakt vart man skulle och vilken tid man beräknades anlända. Väl framme skulle man återigen anmäla sig hos säkerhetspolisen.
Som vit misstänktes jag hela tiden för att vara spion. Min franska kollega förlorade sitt arbetstillstånd för att hon anklagats för att arbeta för CIA och hotades med omedelbar arrestering om hon arbetade i Sudan igen.
Krigets fasor trängde hela tiden på. Från bilen syntes enorma flyktingläger och resterna av brända byar, och dagligen utsattes biståndsarbetare för bilkapningar av banditgäng som härjade i regionen.
FN-styrkan var helt enkelt för svag och hade ett för svagt mandat. Saken komplicerades också av att krigets parter inklusive regeringen var fientligt inställda till världssamfundets närvaro. Våldtäkt, mord och fördrivning fortsatte därför i en fasansfull omfattning.
Åtalet mot Bashir
Jämfört med de strapatsfyllda resorna till Darfur var livet i huvudstaden Khartoum betydligt lugnare. Men i juli 2008 kom så ICC:s åtal mot Bashir. Det var historiskt eftersom det var första gången någonsin som ICC åtalat en sittande regeringschef. Presidentens hämnd mot västvärlden och mot sin egen befolkning lät inte vänta på sig. Han kastade helt enkelt ut de största biståndsorganisationerna från Darfur vilket fick allvarliga följder för den plågade befolkningen vars livlina – de livsviktiga förnödenheterna – togs ifrån dem.
Oro för attacker mot västerlänningar spreds som en löpeld genom bistånds- och diplomatkretsar och evakueringsplaner sattes genast igång. Svenska ambassaden ringde för att säkerställa var vi befann oss. Vi bunkrade vatten och mat och förberedde oss på att rycka ut till ambassaden i vår bil om det skulle hetta till. Men lyckligtvis hände inget.
Även om Bashir inte kommer att dömas måste det konstateras att det var hans militär som begick de enorma systematiska övergreppen mot befolkningen i Darfur och som fick Janjaweed-milisen att fördriva områdets svarta afrikaner genom ofattbart grymt våld.
Som militär befälhavare i kriget mot de kristna rebellerna i södra Sudan under 1980-talet hade Bashir ett direkt ansvar för den brända jordens taktik där civilbefolkningen utsattes för fasansfulla illgärningar i en lika stor omfattning som i Darfur.
Framtiden?
I samband med Bashirs fall grep militären makten och installerade ett styrande militärråd. De utlovade en övergång till civilt styre efter en övergångsperiod på två år. Men de folkliga protesterna fortsatte, bland annat eftersom medborgarna vet att militären tillhör samma garde som den avsatte presidenten.
Motståndet blev snabbt organiserat och militärjuntan gick med på förhandlingar med ledarna för protesterna, troligtvis för att undvika oåterkalleligt kaos. Parterna kom nyligen överens om ett semicivilt övergångsstyre på tre år, där både militären och den civila oppositionen ingår och ett nytt parlament utses. Men många viktiga detaljer återstår att lösa och läget är alltjämt spänt.
Bashir är fortfarande efterlyst av ICC och nu när han är gripen kan den nya militärregimen fatta beslut om att lämna ut honom till Haag. Militären har dock lovat att Bashir inte kommer att utlämnas, eftersom många inom militären själva varit högst delaktiga i de övergrepp som begåtts.
Men Bashir bör aldrig lämna en cell. Ett frihetsberövande skulle ha skett för länge sedan, innan Darfur, innan han blev president. För de miljoner människor som dödats och lidit ofantligt av hans regims övergrepp är det nu för sent.
Vi vet ännu inte varför militärledningen valde att vända Bashir ryggen. Vi vet inte heller om de verkligen kommer att bana väg för ett demokratiskt styre och ämnar bygga upp ett fungerande samhälle, utveckla ekonomin och bekämpa fattigdom och omfattande korruption. För folkets skull. Avsättandet av Bashir och de hittills relativt fredliga förhandlingarna är åtminstone viktiga första steg på en ny väg.
Filip Ericsson
Filip Ericsson har en magisterexamen i freds- och konfliktforskning från Uppsala Universitet, FN-praktik från UNDP, Sierra Leone och som samordnare för Johanniter International Assistance i Sudan, frilansjournalist vid Daily Star Newspaper i Libanon. Han har också medverkat i utredningar för olika svenska myndigheter och arbetar nu inom socialtjänsten i Uppsala.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar