ANALYS Varför ser vi idag allt fler långvariga och svårhanterliga krig som särskilt drabbat civilbefolkningen och stora flyktingströmmar? Det är en fråga som står i centrum för en ny bok av Mary Kaldor vid London School of Economics. Hennes analys syftar till att finna vägar bort från militär våldsupptrappning i öst och väst.
I sin nya bok ”Global Security Cultures” som glädjande nu även översatts till svenska (Daidalos förlag) söker Mary Kaldor förklara varför världen hamnat i allt fler långvariga och svårhanterliga krig som skapat särskilt stort lidande för civilbefolkningen och stora flyktingströmmar. Hennes bok ska också ses som ett försök att finna vägar ut ur den våldsupptrappning som skapats av militära aktörer i öst och väst.
Kaldor, som är professor vid London School of Economics, startade sin karriär på Stockholms internationella fredsinstitut (Sipri) på 1970-talet. Hon arbetade senare i den europeiska folkrörelsen mot kärnvapenupprustning (END), var verksam i arbetet med Helsingforskonferensen mellan öst och väst på 90-talet och har även bland annat varit anlitad i den kommission som på svensk inrådan granskade Kosovokrisen.
I en uppmärksammad tidigare bok har Kaldor analyserat vad hon betecknat som ”de nya krigen” som under lång tid plågat svaga statsbildningar som Syrien, Afghanistan, Somalia och Jemen.
De ”gamla krigen” var i första hand väpnade konflikter mellan två eller flera stater som t ex under världskrigen. De kunde också anta formen av inbördeskrig mellan en regeringarmé och upprorsstyrkor. De ”nya” krigen skiljer sig åt genom att vara en blandform av krig och ren kriminalitet, vilket kännetecknar krigsaktörer som al-Qaida och IS. Krigets lagar som stater (åtminstone i ord) sagt sig följa är systematiskt åsidosatta av dessa nya aktörer. Civilbefolkningen tas som gisslan och krigsherrarna drar sig inte för etnisk rensning och bestialiska övergrepp, inte minst mot kvinnor. Konflikterna spiller över gränserna och aktörer understödjer terrordåd i andra länder.
Konkurrerande kulturer
Men hur har dessa avarter uppstått, vad är det som göder dem och gör att de sprider sig? Kaldor söker förklaringen genom att beskriva dem som en del av en ny ”säkerhetskultur”. Med detta begrepp avser hon för det första gemensamma föreställningar om vad som menas med samhällelig säkerhet och handlingssätt och för det andra hur man faktiskt agerar. Varje säkerhetskultur skiljer sig åt vad gäller världsåskådningar, vilka regelverk man tillämpar, vilka tekniker man förordnar, och val av finansieringsformer.
Förutom ”de nya krigens” säkerhetskultur granskar Kaldor tre andra ”säkerhetskulturer”.
Den första av dessa är geopolitisk: med andra ord traditionell militär säkerhetspolitik; försvar av det egna landet eller erövring av andra länders territorier. Under det ”kalla kriget” var detta den helt dominerande kulturen. Det största säkerhetshotet var krig mellan stater. Den ”geopolitiska säkerhetskulturen” med konventionell krigföring och traditionell militärapparat hade en nedgångsperiod under 1990-talet. Men efter den ryska annekteringen av Krim har situationen förändrats. Kaldor konstaterar att ”gammalmodig maktpolitik” visserligen tycks vara tillbaka på banan, men nu som en ”underlig sorts skruvad geo-politik” (funny kind of twisted geo-politics) som i första hand handlar om ”soft power”, eller annorlunda uttryckt en mix av soft och hard power; mer om erövringskrig i ord än reell handling, mer om cyber-krig än om stridsvagnar och landstigningsbåtar.
Den andra konkurrerande säkerhetskulturen är en variant av traditionella militärinsatser och ny teknologi men som även använder utomjuridiska aktioner i ”kriget mot terrorn”. Detta begrepp lanserades under Bush (den yngres) presidentskap efter de ödesdigra händelserna i september 2001. I likhet med traditionell geopolitik prioriteras militära maktmedel, men Kaldor framhåller avgörande skillnader. I ”kriget mot terrorn” har stormakterna inte tvekat att åsidosätta internationell praxis och ingångna avtal. Exempel på detta är flygbombningar utan FN-sanktion, militära insatser med drönare, tortyr i fångläger och mord på utpekade terrorister.
Kritik av liberal fredsordning
Den tredje säkerhetskulturen som Kaldor granskar med ett kritiskt öga är fredlig konflikthantering (”liberal peace”). Denna ”kultur” strävar efter en internationell fredsordning som bygger på diplomati och förhandlingar, inte militära maktmedel. Fredsinriktningen blev efter det ”kalla krigets” slut en ledstjärna för FN-systemets många fredsinsatser under 90-talet och framåt.
Kaldor anser att den FN-ledda ”frihetliga” säkerhetskulturen har allvarliga begränsningar. Ett uppenbart problem är att konflikthanteringen tyngs av gamla synsätt och metoder. När man i de ”nya krigen” anstränger sig för att kompromissa mellan de stridande parterna riskerar man att ge legitimitet åt dubiösa krigsherrar vid förhandlingsborden eller, som i Afghanistan, till och med ge vissa av dem en plats i samlingsregeringen. Med detta handlingssätt bygger man in de gamla konfliktstrukturerna i de bräckliga fredsöverenskommelserna, något som Kaldor betecknar som ”hybrid peace”.
Fredszoner genom civilsamhällens medverkan
Vad ska man då göra för att komma till rätta med problemet? Den som i denna bok väntar på omfattande förslag till vägar ut ur nutidens säkerhetsdilemman kan bli besviken. Kaldors studie är i första hand beskrivande och analyserande.
I bokens korta slutkapitel säger hon sig vilja bygga vidare på den frihetliga fredsbyggande traditionen (liberal peace). Hon vill ge utrymme i fredsförhandlingar för legitima företrädare för civilsamhället, inte för lokala krigsherrar. Exempel på detta finns redan regionalt i t ex Syrien, Afghanistan och Ukraina, där det uppstått ”civilsamhällets öar” (islands of civility) alldeles invid konfliktområdena. Ett exempel som Kaldor framhåller kommer från kriget i Bosnien på 90-talet där man i vissa städer och byar helt kunde undgå kriget. I området Vojvodina tog flera borgmästare initiativ till ”fredszoner” där man förde samman de olika folkslagen för att diskutera i skolorna, i de lokala massmedierna och i kyrkorna.
Arbete i motvind
Kaldor vill generellt se en ny freds(säkerhets)kultur som bygger på civilsamhället; på kommunala beslutsfattare och civila grupper med folkligt stöd. På längre sikt vill hon se en fredsbyggande ”säkerhetskultur” som är förankrad i juridiskt trovärdiga institutioner och som understöds av ekonomiskt-politiska insatser, inte minst sådana som tar itu med korruption. Denna typ av fredskultur behöver skapa internationellt stöd för att bryta de nya och allvarliga osäkerhetsstrukturer som skapats av aktörerna bakom ”kriget mot terror” och ”de nya krigen. Det är ett fredsskapande arbete som idag stretar på i motvind (för fler arbeten av Kaldor se: www.lse.ac.uk/international-development/people/mary-kaldor).
Jöran Hök
Jöran Hök, Fil dr i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet 1995, journalist i mer än 30 år, bland annat chefredaktör för OmVärlden 1999-2007 och senare lektor i journalistik vid Södertörns högskola.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Kommentera