DEBATT Flera debattörer och experter har diskuterat Lars-Erik Lundins rapport om konsekvenserna av ett svenskt anslutande till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW) som släpptes i 18 januari. Svenska Läkare mot Kärnvapen arbetar
sedan lång tid tillbaka med nedrustning och icke-spridning av kärnvapen och har varit drivande i processen för TPNW. Vi kommenterar här några exempel på vad vi tolkar som missförstånd om avtalets innehåll och syfte.
Om kärnvapen och fred och säkerhet
Vissa debattörer verkar förutspå att FN:s nya konvention om kärnvapen (TPNW) kan få en destabiliserande funktion på säkerhetsläget i världen. Vi lever i oroliga tider med hot mot demokratin världen över, oberäkneliga politiska ledare och ökade spänningar mellan kärnvapenländer.Vi förstår rädslan inför riskerna kring kärnvapen idag – det är vetskapen om de fruktansvärda konsekvenserna av kärnvapen som driver oss i vårt arbete. Kunskapen om kärnvapnens fasansfulla effekter och de ökade riskerna för kärnvapenanvändning i kombination med bristen på nedrustning är viktiga anledningar till att TPNW har förhandlats fram i FN. Genom att förbjuda kärnvapen på grund av deras humanitära konsekvenser kommer FN-konventionen bidra till att stigmatisera massförstörelsevapen och sätta press på kärnvapenstaterna att nedrusta. Konventionen och stigmatiseringen är också viktiga faktorer för att förhindra att kärnvapen sprids ytterligare. Syftet med TPNW är alltså inte ensidig nedrustning. Hur nedrustningen konkret går till kommer att beslutas genom multilaterala processer framöver.
Sverige måste gå med för att påverka TPNW
Det sprids en bild av FN:s konvention om kärnvapenförbud som ett ofärdigt avtal, en linje som Lars-Erik Lundin tydligt driver i sin rapport. Men flera av de exempel han tar upp är typiska tolkningsfrågor som kommer att behandlas i statspartsmöten för TPNW framöver. Det är ett helt naturligt förfarande för internationella konventioner att tolkning och utveckling sker allteftersom att stater går med och avtalens statspartsmöten sätter igång. Lundins linje om att Sverige ska stå utanför TPNW i förhoppning om att avtalet ska ändras efter Sveriges preferenser är mycket naiv.
TPNW förbjuder bland annat staterna i avtalet från att utveckla, provspränga, producera och tillverka kärnvapen. Stater i avtalet får inte hjälpa, uppmuntra eller förmå någon annan stat att delta i verksamhet som bryter mot avtalet. Sverige har rätt att tolka vad artiklar i avtalet ska innebära i praktiken och det finns internationell praxis att utgå från.
Lundin menar att flera aktörer i väst definierar kärnvapen bredare än vad Sverige förespråkat, till exempel genom att inkludera vapenbärare. Detta anser han kan ge problem vad gäller övningar och annat samarbete om Sverige går med i TPNW. Det i sig lyfter för det första grundläggande frågor kring om Sverige ska öva med och samarbeta kring aktiviteter med koppling till massförstörelsevapen. För det andra var det under förhandlingarna tydligt att kärnvapen i TPNW ska definieras på samma sätt som i NPT, det vill säga utan att inkludera vapenbärare som ubåtar, flygplan och missiler som inte är gjorda specifikt för kärnvapen.
Med detta sagt vill vi ändå bemöta en del av Lundins oro kring följderna av en bredare tolkning av kärnvapen. Han menar att en sådan skulle kunna drabba svensk industri och export av exempelvis verktygsmaskiner och skruvar. Vi delar inte den slutsatsen.
TPNW förbjuder stater att hjälpa, uppmuntra eller förmå någon annan stat att delta i verksamhet som är i strid med avtalet. Det finns internationell praxis vad gäller vilka slags handlingar som ska räknas som hjälp. För att något ska räknas som medhjälp till en handling som är förbjuden under TPNW, ska den som ger hjälpen ha förkunskap om att aktiviteten i fråga bidrar till just en förbjuden handling. Aktiviteten ska också vara en betydelsefull del av handlingen. Detta inkluderar inte svensk export av exempelvis verktygsmaskiner, vilket Lundin verkar oroad för.
Vi vill tillägga att om stater som står utanför TPNW har en bredare tolkning än Sverige av vad kärnvapen innebär, så har de oavsett ingen makt att tolka definitioner för stater som har gått med i förbudet. Det gör Sverige och avtalets statsparter själva.
TPNW och verifikationsmekanismer
En annan fråga som nu diskuteras är verifikationsmekanismerna kopplade till TPNW. Det handlar om system för insyn och kontroll så att kärnvapen inte utvecklas i fler stater. Lars-Erik Lundin skriver: ”Alla statsparter måste godta säkerhetskontroller (safeguards) enligt artikel 3, men inte generellt på den successivt mer krävande nivå som utvecklats inom NPT-regimen”. Det är en missvisande bild.
Inom NPT har alla icke-kärnvapenstater överenskommelser med Internationella atomenergiorganet, (IAEA) inom FN. Alla kärnvapenfria stater är knutna till CSA (Comprehensive Safeguards Agreements) där man kommer överens om vilka anläggningar som ska inspekteras och när. Systemet har sedan utvecklats till så kallade tilläggsprotokoll (Additional Protocol, AP), att IAEA utan förvarning inspekterar vad de vill. Tilläggsprotokollet har idag runt 124 stater anslutna. Sverige har länge utan framgång verkat för att det mest krävande protokollet AP ska vara lägsta standard för alla NPT:s kärnvapenfria stater (NPT, Non-Proliferation Treaty). Motståndare hävdar att de inte tänker ingå högre krav förrän kärnvapenstaterna visar vilja till nedrustning.
Sveriges linje under förhandlingarna var att tilläggsprotokollet AP skulle sättas som lägsta standard för verifikation inom TPNW. Det misslyckades, vilket var väntat då frågan inte lösts trots 20 år av försök. Men, viktigare är att TPNW faktiskt har högre krav kring verifikation än icke-spridningsavtalet NPT. TPNW säger nämligen att staterna ska behålla de överenskommelser som de har då de går med i avtalet, eller anta högre sådana – som minimum CSA. Inom NPT är det frivilligt att behålla sina tilläggsprotokoll med IAEA. TPNW har således inte lägre krav för verifikation än vad NPT har.
Om anslutning till NPT som krav i TPNW
Vi vill även kommentera diskussionen om huruvida anslutning till NPT borde vara ett krav i TPNW. Vi anser att ett sådant krav hade varit problematiskt, framförallt vad gäller kärnvapenstaterna. Israel, Nordkorea, Indien, Pakistan och Sydsudan står idag utanför NPT, de fyra första är kärnvapenstater. Enda sättet för dessa att gå med i NPT är att avrusta och gå med som kärnvapenfria stater. För en sådan kategori av länder finns ingen internationell mekanism för verifikation. Att kräva att stater måste vara med i NPT för att gå med i kärnvapenförbudet skulle vara att kräva att de fyra kärnvapenstaterna ska nedrusta helt utanför internationell kontroll. Detta innebär att ingen kontroll skulle kunna säkras av i vad mån länderna verkligen genomför den nedrustning de åtagit sig.
I TPNW finns två olika sätt för kärnvapenstater att gå med, och båda sätten kommer att verifieras genom ett internationellt organ och genom anslutning till IAEA:s tilläggsprotokoll.
Vi vill även understryka att existerande humanitära nedrustningsavtal inte ställer krav på medlemskap i andra avtal.
Lundin tycks utgå från att kärnvapen är freds- och säkerhetsskapande.
Direktiven för Lundins rapport rörde bland annat säkerhetspolitiska konsekvenser. Men han inkluderar knappt forskning om hur kärnvapen hotar säkerheten för mänskligheten, eller att kärnvapenstater och allierade under kärnvapenparaply är direkta måltavlor för attacker med massförstörelsevapen. Han verkar utgå från en idé om kärnvapen som fredsskapande och säkerhetsskapande. Detta går emot det humanitära initiativet för kärnvapennedrustning som på senare år lyckats göra debatten om kärnvapen mer mänsklig och konkret, baserad på humanitär rätt. Lundins antaganden riskerar legitimera massförstörelsevapen i en tid då riskerna kring kärnvapen ökar.
Dessa kommentarer ska läsas som några inledande reflektioner från oss, i en debatt som kommer att fortsätta. Det finns många fler frågor att diskutera vad gäller Lars-Erik Lundins rapport och slutsatser. Läkare mot Kärnvapen kommer fortsätta delta aktivt i diskussionen och i det kommande remissförfarandet, för att ge frågan den genomlysning som den förtjänar.
Josefin Lind
Josefin Lind är generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen och har deltagit på alla tre konferenser inom det humanitära initiativet samt deltog under förhandlingarna av FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen 2017. Svenska Läkare mot Kärnvapen tog tillsammans med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, fram en skuggrapport, I skuggan av makten, till Lars-Erik Lundins utredning.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar